Och vad gör den här kvinnan i silverrock? Troligen är det något skumt på gång. Är hon sanningen på spåren? Eller har hon en dejt med Babylon zoo. Bild tagen av Jonas Sandberg, utanför Van Gogh-museet i Amsterdam.
Ett av alla mina projekt med syfte att minimera misslyckad-som-människa-känslorna och samtidigt komma fram till ett svar på universums gåta är att vistas utomhus.
Mulder har sagt det: The truth is out there.
Och det betyder iallafall inte att sanningen finns inomhus. Jag kommer inte att hitta sanningen bakom skrivbordet, på internet eller i naveln.
Som journalistlärare Anders Dahlbeck en gång sade så var det bättre att vara ute i verkligheten än att sitta och göra telefonare på redaktionen.
Och tänk vad rätt han hade.
Jag tror att sanningen om hur universum hänger ihop och den där känslan av sammanhang kommer att dyka upp. Så småningom. Ibland kan jag känna förstadiet till den, fostersparkar av en framtida kunskap. Någonstans där mitt emellan dröm och vakenhet så känner jag hur allt hänger samman. Hur jag och Jorden andas i takt. Hur jag och hela universum andas i takt och hur alla färger blir klara och skarpa och jag vet att allt är lugnt. (det må låta knarkat men det har inget med saken att göra. Det handlar inte alls om knark utan om en insikt större än allt.)
Och det jakten på den känslan som är drivkraften. Bränslet till att förflytta en tå utanför sängkanten och så småningom ut i verkligheten.
Nu jobbar inte jag på Arkiv X och får skumma ledtrådar och jagar utomjordingar utan får gå ut och titta på havet, känna hur fötterna sjunker ned i sanden och att alla atomer för en millisekund förenas och blir en enda stor enhet.
Att vistas utomhus gör gott för själen. Och säkert gott för kroppen också, men det är sekundärt.
Jag får jaga sälar. Sälar skulle det finnas vid Måkläppen vid Falsterbo. Men det var kallt och förbjudet att gå nära. Tyvärr. Så jag fick inte se några sälar. Hav, sand och en död mås fick jag se.
Och det gav faktiskt en känsla av sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar