Ge mig era kroppar

När nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Eller är den det?
På måndag ska jag på intervju på Helsingborgs lasarett.
Ska man jobba med ortopedi då kanske?
Det är ju inte säkert att jag får jobbet... Läser just nu "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist" och den boken är inget fyrverkeri för mitt humör precis. Man ska ljuga, hitta på och vässa armbågarna. Det är inte riktigt min melodi och då är jag kanske dömd att misslyckas också...
Hittills har min karriär verkligen fått enstaka tomtebloss av lycka.
Nu hoppas jag på att kombinera mitt misslyckade tangenthamrande med försvagade människors kroppar.
Jag ska hela.

Och när jag piper och gnäller som mest. Och precis innan jag drunknar i älven av mina egna värdelösa tårar så trillar ett vikariat in också. 25 % av heltid är ett kliv upp och det är bara att tömma lungorna från salta tårar.