Hanging around

Att punktera egot och erhålla känslan av odödlighet är fina grejer. Under mer än ett års tid har jag fascinerats av tanken på body suspension. Det såg spännande ut. Lockande. Galet och därmed kul.
Mina gränser vet jag inte alltid var de går, vilket per automatik måste undersökas. Sagt och gjort.

Kläder av. Kropp på brits och lugna andetag.
En tjej som frågar om jag är redo. Och jag hör mig själv säga ja. Sen trycker fyra starka tjejhänder genom två krokar i huden på min rygg. Jag andas och de pressar genom den sista sega delen av huden innan krokarna slutligen sitter på sina platser. Jag fryser inte, men ser i ögonvrån hur musklerna i mina armar bara skakar. Det gick ju bra. Åtta krokar till.
Proceduren upprepas och upprepas.

Tillslut sitter sex krokar i ryggen och fyra i benen. Och jag mår så himla bra. Skakar men mår utmärkt. Klarvaken. Alert. Fnittrig.
Britsen flyttas ut på golvet där upphängninsanordningen är riggad. Jag lägger mig på britsen igen och de två tjejerna och en kille ser till att krokarna sätts ordentligt fast i riggen. Sedan börjar upphissningen. En fruktansvärd smärta. Outhärdlig.
Någon sade till mig att krokarna skulle vara det värsta. Kanske var jag för snabb med att andas ut och tro att resten skulle vara som en surf på en räkmacka eller så reagerar min kropp bara helt annorlunda. Jag gnäller och vill få repen justerade. Det drar i låret, sen i ryggen. Smärtan släpper inte och jag vill bara därifrån. Sedan dyker en nästan helt tatuerad kille med implantat i pannan och plasthandskar på händerna upp. Han sätter sig ned vid mig och ber mig att ta hans händer. Jag hör hur någon påminner mig om att andas. Jag tvingar mig till att andas. Det gör så sjukt ont.
Sen säger någon; hon är nästan uppe. Och sen drar rep-mannen litet till och jag lättar från britsen. Jag minns det bara ungefär. Jag hänger i luften. Svävar. Känslan av att kroppen svävar i rummet fastkrokad i bara huden är enorm. Smärtan flyger iväg, lämnar mig totalt. Den befarade svindeln uteblir och jag bara ler.
Jag får fart och gungar genom rummet. Gungar mig fram genom tid och rum. Jag är helt odödlig och alla endorfiner och allt adrenalin pumpar runt i kroppen och det är bättre än alla bergochdalbanor jag någonsin åkt. Att det finns så mycket berusningsmedel i kroppen som bara ligger där och latar sig är helt sorgligt slösaktigt.



Efter en god stund kommer jag ned. Och så tung har jag aldrig varit i hela mitt liv. Gravitationen har aldrig sugit sådant tag om mig tidigare. Och jag vet på en gång att detta bara var första gången.