Karriärskifte

Från och med imorgon är jag en sådan där tjej som jobbar med media.
Vem vet om jag blir ett par kilo lyckligare, eller bara mer stressad.
Det återstår att se om jag köper några dyra märkesjeans eller börjar samla femtiotalsporslin eller något annat härligt, charmigt och personligt.
Det kanske är dags att köpa några paket fräscha tuggummin och ett diadem för att smälta in och smälta ned.

Till min förhoppning hör en ökad leendefrekvens.
Och kortisol ned och serotonin upp.

Om den ångestfyllda insidan av en människomule

Inte på sex år har jag gjort en tandläkarundersökning.
Först hade jag inte råd och sen vågade jag inte gå dit.
Men med allt mod i hela kroppen tvingade jag mig till folktandvården Lorensborg.
Jag kände hur Karius och Baktus gymnastiserade vilt i käften. Och skämdes oerhört.
För att jag inte använt tandtråd och inte gjort som man ska. Efter sex år med tandställning och troligen jämtländskt rekord i spenderade timmar i tandläkarstolar så borde jag göra allt rätt.
Men tandborstens sällskapssjuka rop rår inte alltid på ögonlockens gravitation.

Väl hos tandläkaren håller jag på att kräkas av röntgenplåtarna, kvider vid beröring av varje tand. Svettas en liter.
Tandköttet blöder.
Jag föreställer mig hur jag måste dra ut varenda tand i hela munnen för de är ruttna och fyllda med amalgam, mask och kaksmulor.
Svettas en liter till.
Röntgenplåtsskyddet som ligger kring halsen ger mig panikartade kvävningskänslor och tårarna bara rinner. Skäms. Sen fortsätter jag att svettas och säger att det visst går bra när den snälla tandläkaren frågar hur jag mår.

Sen är det klart.
Jag har ett hål och ska komma tillbaka om en månad.
Sen får jag lova att använda tandtråd.
Objektivt sett kanske jag inte lever ett spännande liv, men för mig var det här den djupaste utandningen sedan jag tog körkort.
Naturligtvis lovar jag att använda tandtråd. Särskilt efter det här inköpet.

Spänning

Det kallas spänningshuvudvärk.
Men jag tycker inte att det är ett dugg spännande.

Hälsotips

Så här borde det alltid kännas. Luftigt under fötterna och vind under vingarna. Sitter jag för länge utan att sträcka upp armarna mot skyn så luktar jag svett. Det gror in. Men om jag sträcker upp armarna och omfamnar världen så torkar svetten.
Jag hatar att vara höjdrädd. Jag hatar att inte våga omfamna allt. Att inte våga utmana mig själv så mycket som jag skulle vilja. Det skaver mig. Som en liten pärla i min hjärna... skaver skaver skaver.

Om konsten att glädjas åt mögel

I min strävan efter ett lyckligt liv så tränar jag på att glädjas åt de små sakerna i universum. Det gör jag inte för att man ska utan för att livet blir betydligt enklare då. Jag tror också att om jag inte klarar av att glädjas åt de stora sakerna så klarar jag heller inte att glädjas åt de små.
Som idag då jag vrålhungrig dundrar in i lunchrummet för att slänga in min paj i micron upptäcker något ulligt och mjukt på spenaten. Det är den bekanta synen av mögel på min mat.
Men här händer det.
Jag blir glad. Fantastiskt glad för att jag såg det innan jag åt upp den. Sedan gläds jag åt insikten att åsynen av en möglig lunchlåda har kapaciteten att förgylla min dag.

Inbördeskrig

Det är jag mot kroppen. Vi kommer inte överens.

Jag vill gärna vara brun. Då jag placerar min kropp i solen protesterar kroppen direkt. Den svettas och kivas med lågt blodtryck och toppar det hela sedan med panik. Då vinner kroppen och jag får gömma mig i skuggan och förblir likblek som en goth på 80-talet.
Jag vill träna. Det vill inte min kropp. Fastän det visserligen står 1-0 just nu till tanken eftersom jag tyckte att det var roligt att springa igår. Men det skulle inte chocka mig om det var ett undantag.

Jag vet att min kropp hänger ihop med min själ.
Jag vet också att det finns något som heter inbördeskrig. Speciellt just nu pågår ett sådant i den holistiska varelsen som min kropp och själ utgör.

Nu är det huvudvärken. Jag vill hur mycket som helst. Efter lördagens tur till Danmark och Kraftwerk har den följande veckans heltidsjobb toppats och garnerats med teaterbesök, konserter varje dag, minimalt med sömn och maximalt med kompishäng. Jag tycker det är roligt och vill ännu mer.

- Men lilla vän nu är det nog, försöker kroppen säga.
- Det går nog bra ändå din latmask, svarar hjärnan.

Och så fortsätter det.
Till idag. Jag kan inte röra mig. Det flimrar för ögonen och alla lukter gör mig kräksugen.
Jag vet att jag varit dum mot kroppen. Självklart har jag dåligt samvete för min nedprioriterade hydda. Jag försöker locka kroppen med vila i helgen. Vila mellan systerhäng, bröllop och Liseberg. Det fungerar inte.

Jag har ändå mutat kroppen med ett päron och tio minuters snoozande i morse. Jag är duktig på att skylla från mig. Det är naturligtvis de västerländska idealen om ett lyckat och äckelrikt liv som fått smittat mig med huvudvärk.
Förlåt kroppen, förlåt alla mina holistiska ideal.
Nästa vecka ska jag ta tag i det här.

Den sportiga typen

Jag vill vara en sportig person. Med överdimensionerade pendlingstider är det stört omöjligt både rent fysiskt och mentalt att klara av kickboxningsträningen.
Så jag springer istället. Inte löpa. Inte jogga. Jag kallar det att springa för det låter bäst.
Jag hatar att springa för det är så tråkigt, men eftersom jag är en så sportig typ så tycker jag om det. Även om jag det bara är efteråt.
Jag springer väldigt sällan och väldigt långsamt.
Att jag knappt orkar långsamt masa mig fram fem kilometer i ett svep är sekundär information. Jag överdriver istället gärna min sportighet för att verka intressant. Och för att jag vill vara sportig. Andra saker som jag gör förutom mitt hejdlösa springande är att jag läser väldigt mycket böcker, bakar allt mitt bröd själv och jag tittar aldrig någonsin på TV.
Det är så klart bara ett önsketänkande. Lögn. En livslögn som jag hoppas att jag snart ska gå på själv. Att jag ska hitta mig själv där lycklig och pigg i ett elljusspår.
I verkligheten tittar jag visst på tv, läser böcker ibland, men somnar efter tio sidor och jag kan inte minnas när jag senaste bakade bröd.

Men igår hände det. Jag tyckte inte att det var tråkigt att springa. Jobbigt var det, men inte så där ohyggligt tråkigt och vedervärdigt som det brukar vara. Jag kände mig frälst och lyckan spred sig tillsammans med svetten på min bleka kropp.
Jag håller på att bli sportig, kanske till och med beroende av att springa, tänkte jag.
Vilken dröm.
Sedan åt jag pizza och glass på IKEA till middag för att inte göra för stor sak av det hela.

Jag var i dvdn

Kan det vara värt att åka åttio mil på en dag för en konsert?
Kan det vara värt att betala mer än åtta svenska hundralappar för en enda spelning?
Kan ett gammalt band med stela rörelser och varmkalla synthljud vara det bästa jag upplevt i konsertväg.
Svaret är ja.Jag vet inte hur många gånger jag sett Minimum Maximum-DVD:n. Efter i stort sett varje utekväll för något år sedan åkte den igång. Jag har dansat, skrattat, gråtit, sovit och andats till Kraftwerk. De har funnits där med sina kärnkraftverk och cyklar sedan jag var sexton och inte fattade nånting.
Och de är fortfarande så fantastiskt bra. Under den här spelningen var det som om jag på riktigt befann mig i DVD:n. Jag var där, på film, fast på riktigt.
Jag grät då de spelade min favoritlåt Radioactivity. Så bra var det. Det gjorde inte ens ingenting något att jag grät för det var en bra show där alla besökarna fått 3D-glasögon var det ingen som såg mina blödiga lyckotårar.

Christer

Om någon vecka ska Fuglesang ut i rymden igen. När han kommer tillbaka ska alla ha klätt ut sig till apor. Det är viktigt att ni sprider informationen till era vänner och att alla är med, annars funkar inte skämtet.

Rock'n'roll-ator

I mer än tio års tid har jag med ojämna mellanrum frågat mig själv om jag håller på att få en psykos.
Om det ändå vore så väl säger jag.
Jag får ingen psykos. Och är nog inte på väg att få någon heller.
Det är bara verkligheten som är så här.
Det är normalt. Jag hatar normalt.
Hopplöst utmattande och som blodiglar sitter räkningar och klockslag och girigt smaskar i sig kreativt blod från min krympande hjärna.

Jag är så otroligt ointresserad av rollatorer.
Ge mig tid tillsammans med min obetalda, våldslånade bas och bandet slår igenom istället.

Livet är som en bajamaja. Och då menar jag inte en bajamaja som är fylld med sockervadd och kaninungar. Tyvärr.