I mer än tio års tid har jag med ojämna mellanrum frågat mig själv om jag håller på att få en psykos.
Om det ändå vore så väl säger jag.
Jag får ingen psykos. Och är nog inte på väg att få någon heller.
Det är bara verkligheten som är så här.
Det är normalt. Jag hatar normalt.
Hopplöst utmattande och som blodiglar sitter räkningar och klockslag och girigt smaskar i sig kreativt blod från min krympande hjärna.
Jag är så otroligt ointresserad av rollatorer.
Ge mig tid tillsammans med min obetalda, våldslånade bas och bandet slår igenom istället.
Livet är som en bajamaja. Och då menar jag inte en bajamaja som är fylld med sockervadd och kaninungar. Tyvärr.
