Tuff uppväxt inget hinder för succé

Det här är en skål med dill. Då jag planterade den hade jag en vision. Dillen skulle frodas ute på gården och grönska inte bara för mig utan även för grannarna. Efter något i stil med århundradets åskväder så dränktes skålen med de nysådda dillfröna. I desperation försökte jag hälla av vatten och rädda de små i jorden. Jag tog in dem och satte dem soligt i hopp om att de skulle torka upp.
Kort därefter visade sig min tanklöshet åter.
Jag släppte ut råttorna. Och en av dem har passion för trädgård, speciellt jord. Så han sprätte och grävde glatt i jorden.
När dillodlingen mest såg ut som ett slagfält så ställde jag undan den, besviken på hur jag hanterat de små fröna och att det gått så illa.
Därefter dröjde det inte många dagar förrän fröna började gro!
Dillfröna brydde sig inte det minsta om sin tuffa barndom. De ville upp. De ville bli dill och stå i mitt fönster.
Jag är så tacksam.
Så här ser den trötte trädgårdsmästaren Möbius ut hemma i sitt hus.

Det magiska i att äta tomater

Tomaterna mognar i fönstren där hemma. En efter en blir de röda, söta och goda. Det känns väldigt fint att stå i soffan och plocka egenodlade körsbärstomater i fönstret. Att odla tomater i krukor inne i en lägenhet är inte jättesmidigt. Det måste erkännas. Plantorna svävar upp mot taket och ut genom öppna fönster. De slingrar sig ut över väggar, ständigt på väg. Jag försöker hålla dem någorlunda i närheten av fönstren. Men jag njuter av att det växer, lever och frodas.Allt vattnande, pysslande och pratande med mina tomater gör att jag får en annan respekt för mat. Det är komplicerat och varje liten tugga tomat och mat är ett underverk. Det är ett mirakel och det ligger så otroligt mycket kraft bakom att kunna njuta av en tomat. Att köpa en liten ask tomater är lätt. Det är inget som jag behöver tänka speciellt mycket på. Men nu gör jag det. I varje liten röd, rund boll finns så mycket kraft. Det är fantastiskt. Och riktigt gott.

En olycka händer så lätt

På en stor asfaltyta utanför kontoret ligger ett ensamt buntband. Ett förbannat snöre.Jag har lite bråttom, men ser det. Det hjälps inte. Jag trasslar in mig i det och trillar handlöst och pladask i marken. Mellan mitt knä och asfalten går mina favoritleggings sönder med blodspillan som följd.Jag skrapar upp hela höger hand och lyckas daska ned min sprillans nya och på avbetalning inköpta kamera. Kameran håller. Men det gör inte handen.
Jag har nu med pincett, vänster hand och väldigt mycket smärta och vilja rengjort det till synes lilla såret från grus.
Smärtan är däremot inte alls liten. Jag har ont i huvudet, mår illa och funderar på om inte triquetrum, pisiforme eller något annat litet underarmsben gått av. Men jag avvaktar lite... ¨
Det känns bara så vansinnigt att springa rakt in i fällan och trilla helt omkull. Jag borde kanske vara mer försiktig...Så här såg jag ut kort efter olyckan.

Press

På tisdag kommer det nya numret av tidningen Nära. Där har jag skrivit en lång artikel om mina upplevelser från Rögle kloster.
Tyvärr blev Jonas som tagit bilderna omdöpt till Johan Sandgren vilket känns tråkigt.
Bortsett från det så kan man läsa om hur jag smyger in i tystnaden och lämnar den vanliga och stressade verkligheten bakom mig.
Det känns länge sedan nu. Men jag har kvar ett litet fågelbo av lugn som jag kan krypa in i när jag känner för det. Oavsett religiös övertygelse så kan jag verkligen rekommendera ett par dagar i tystnad och att inte ägna sig åt annat än nuet.
Jag tror att jag blivit ett par gnuttor bättre på det sedan klosterbesöket.

Nu är det slut

Nu får det vara nog med rädsla, noja och tråkigheter.
Den här bloggtorkan började i mars. Först trodde jag att det handlade om frihet, paus, lätthet och att jag bara inte brydde mig om eller ville skriva på ett tag.

Sedan insåg jag att det kanske inte var hela sanningen.
Jag började förstå att det åter var ett verk och en attack av Herr Dåligt Självförtroende som satt tusen käppar i alla kreativa hjul.
Jag är inte så intressant så att jag behöver skriva. Det jag skriver är bara tråkigt. Mitt pyssel är fult och inte tillräckligt kreativt. Jag har inget vettigt att förmedla till mänskligheten eller universum. Det var massor tråkiga tankar som låg där och bubblade och gjorde det långt till tangentbordet och allt roligt stannade i anteckningsblock och allt pyssel åkte oavkortat ned i en påse avsedd för fula saker. Jag insåg att det fanns två kategorier av saker som jag gör.
En kategori av skapligt ihoppysslade saker, fotografier eller tankar som kan få kvala in på publicerat område. Sedan finns sådant som bara är ihoprafsat. Det vill säga armband som inte är helt snyggt ihopknutna, ett försök till en mössa... saker som helt enkelt inte gills. Saker som är diskvalificerade, men jag vet inte riktigt från vad. Jag vill inte vara pretto och självcensurerande, åtminstone inte utan att själv veta om det eller kunna välja bort det.

Så ska det inte vara.
Är bloggen tråkig? I så fall så kan du hitta på något annat att göra än att läsa skiten.
Är den rolig? I så fall lovar jag att bli lite bättre på att uppdatera, för jag tycker att bloggen är rolig att skriva.

Skuggor

Skuggor på vardagsrumsväggen. Det är mina tomatplantor. Jag pratar med dem, vattnar dem och de växer, blommar och kommunicerar tillbaka.

Det är helt sagolikt, magiskt och fantastiskt. Men skuggorna påminner mig om att den verkliga världen inte är den som alltid är lättast att se. Och vilka är skuggorna och villfarelserna i mitt eget liv. Vilka skuggor ser jag istället för verkligheten.
Vilka skuggor skräms?
Det behöver promeneras, sovas och tänkas på.

Levande döda gästar verkligheten

Så här blev zombieresultatet. Det var väldigt roligt att experimentera med material, form och färg. Och med masken. Det kändes väldigt speciellt att gå in i en roll som är helt apatisk, ful och död. Det var märkligt att bejaka de sidorna hos mig själv. Även om det var fest och allt så klart var trevligt, så blir man lite ... neutral av att vara levande död. Det var en nyttig erfarenhet. Det är roligt att inse vad lite fejkblod gör för vilken stämning jag hamnar i. Jag ska komma ihåg hur mycket en mask påverkar mig, för direkt när sminket kom på så hamnade jag i en annan värld. Det är ju något som jag kan utnyttja i andra sammanhang. När det är jobbigt kan jag ta på mig fågelfjädrar och flyga iväg... Det behöver inte vara så komplicerat som två timmars lackerande med latex och teatersmink. Det finns mer att hitta i formens och teaterns värld än vad jag insett tidigare. Jag känner mig lite upplyft av den insikten.
Dessutom tror jag att det är bra att bejaka även sina mörka/dåliga/förbjudna sidor. Jag vill åtminstone belysa deras existens, även om jag inte har några planer på att bli zombie på heltid.Jonas förvandlar Isabell till zombie.

Jonas som zombie.Mer av mig.Ytterligare lite till.Systern sköter hushållssysslor. Det blir så paradoxalt och roligt när en levande död tar ansvar för vaxduken!Sårexperiment. Flytande latex som bas, teatersmink och vanligt smink kombinerades med bomull eller toapapper för att göra sår. Blodet gjorde vi av flytande glukos, karamellfärg och vetemjöl. Det torkade lite under kvällen, vilket gav en ganska trovärdig effekt. Billigt dessutom!Sårlaboratorium.Såren av bomull/papper får klippas upp för att det ska gå att få plats med blod.Jag zombiesitter på köksgolv.Det var inte alls bekvämt att få bort skiten sen. Det gjorde otroligt ont. Men huden blev verkligen len efteråt... Bara för att man är zombie kan man ju inte kompromissa med tandhygienen.

Idag gillar jag

Remnants
Swanbones

Tarot

Till helgen ska jag hälsa på min kära syster i Göteborg. Det blir zombiefest och säkert alldeles underbart. Jag har letat sminkinspiration och klurat på hur jag ska gå till väga för att göra det allra bästa fejkblodet hela veckan. I mitt sökande efter zombiepassande smink i flyttkartongerna i mitt nya hem så hittade jag ett tarotkort. Stjärnan.
Jag har aldrig hållit på med tarot. Jag äger ingen tarotkortlek och kan inte minnas hur det kortet hamnat i min ägo. Men mitt bland mina saker låg det i alla fall där. Fint, välbevarat och lite uppfodrande tittade kortet på mig.
Jag har försökt hitta tolkningar och förklaringar på nätet. Jag har försökt att meditera med utgångspunkt i kortet. Men det enda jag kommit fram till är ryggskott…

Jag lever

Jag lever fortfarande även om jag varit långt från bloggen de senaste veckorna. Det har varit alldeles för mycket i den analoga världen för att hinna med tangenter och tankar.
Men det gör ingenting.
Jag håller på att flytta. Inom mycket kort kommer jag ha en egen ateljé/studio/pysselrum. Jag har målat rummet rött och garderobsdörrarna i glittrande guld. Och jag är så tacksam för att allt sådant har fallit på plats.
Det kommer att bli som ett litet näste för pyssel, prylar och kreativitet.

Jag har också hunnit plocka bort ögonbrynen som man kan se på bilden. Även om det är en ytlig detalj så kändes det viktigt. Det känns viktigt att inte bry mig så mycket om i fall jag ser konstig ut.

Jag försöker hinna med att känna mellan arbetspassen och livets forsande framfart.
Jag känner att jag är på rätt väg.