Det här är en skål med dill. Då jag planterade den hade jag en vision. Dillen skulle frodas ute på gården och grönska inte bara för mig utan även för grannarna. Efter något i stil med århundradets åskväder så dränktes skålen med de nysådda dillfröna. I desperation försökte jag hälla av vatten och rädda de små i jorden. Jag tog in dem och satte dem soligt i hopp om att de skulle torka upp. Kort därefter visade sig min tanklöshet åter.
Jag släppte ut råttorna. Och en av dem har passion för trädgård, speciellt jord. Så han sprätte och grävde glatt i jorden.
När dillodlingen mest såg ut som ett slagfält så ställde jag undan den, besviken på hur jag hanterat de små fröna och att det gått så illa.
Därefter dröjde det inte många dagar förrän fröna började gro!
Dillfröna brydde sig inte det minsta om sin tuffa barndom. De ville upp. De ville bli dill och stå i mitt fönster.
Jag är så tacksam.
Så här ser den trötte trädgårdsmästaren Möbius ut hemma i sitt hus.
1 kommentar:
Jaa! Jag börjar nästan bli lite nervös! =)
Skicka en kommentar