Fångad

One day I'll grow up, I feel the power in me.

Det kommer jag inte att göra om jag stannar här på sjukhuset. Med sekretessrespekt är inte det här någon sjukhusblogg. Tyvärr. Idag önskade jag att det var det. På sjukhuset är det sorgligt, sjukt och hemskt.

Som ett mögligt strössel på det hela så fungerar för många saker litet för dåligt.
Jag begriper inte hur en sådan stor och gammal organisation som sjukvården kan tillåtas att fungera så här dåligt. Brutna ben och en bruten själ kan inte läkas innanför de här väggarna. Och ingen vet var de ska läkas. Resursbrist.
Det enda som det finns i överflöd är tårar. Och alla jävla tabletter.

Vad som än händer så bli inte sjuk.
Hälsan och hoppet ska jag vara rädd om.
Håll hårt.

Att tappa balansen

När inte själen är i toppform så smittar det kroppen. Hela skapelsen blir dålig. Och det känns som en taggig blåsfisk krupit ned och lagt sig till rätta i svalget.

Igår väntade jag vid kikhålet på ytterdörren för att se då Syster och Rikard skulle närma sig ringklockan.
Då ser jag en stor och bred hand, eller silhuetten av den komma mot kikhålet. En manshand med alla fingrarna spretande. Jag öppnar dörren och Syster och Rikard kommer upp för trappan och det finns ingen i trapphuset som hade kunnat sätta sin hand litet lagom busigt framför kikhålet... Det var verkligt. Jag lovar.
Vem var det?
Vem var det inte?
Antingen hallucinerar jag eller så börjar jag få bättre kontakt med andevärlden.
Jag vet vad jag vill tro.
Men visst, kalla det feber ni bara.

Död åt vuxenlivet

Det er dejligt.Litervis med svett är svettad. Dansk öl är drucken. Även den litervis men den tog inte alltid vägen förbi huvudet utan gick rakt ut genom huden. Roskilde 2009 är den varmaste festival jag varit med om.
Redan då vi kom på fredagen så var pantkommersen i gång på allvar. Det var faktiskt inte så skräpigt tack vare att man fick bra betalt för burkar och skräp. Själv koncentrerade jag mig inte så mycket på att tjäna storkovan på begagnade ölburkar. Inte då det är semester i två dagar. De sade att det var en fas. Det här med festivaler, kläder och musik. Jag undrar varför den inte går över. För varje år som jag närmar mig pensionen så tycker jag bara att det blir bättre och bättre. Jag är inte sugen på att köpa ett hus och lägga om tak istället för att åka på festival. Jonas, vodka, apelsinläsk och saft. I en pantflaska. Det här kan man inte växa ifrån. Det här vill jag inte växa ifrån.Deichkind var det bästa bandet. Tysk kitschig electropop blandat med hiphop. Hyggligt rent musikaliskt, men när vuxna hoppar på studsmatta i skelettdräkt och skickar ut hoppborgar i publiken och scenkläderna består av svarta sopsäckar och bar överkropp. Då är det scenshow på allvar. Tyvärr lyckades jag inte fotografera det. Fastnade på bild gjorde däremot den här moderne shamanen som inte använt utrotningshotade krokodiler till sin utstyrsel utan kör den mer etiskt korrekta plastkrokodilstilen och dansar till Major Lazer. Det var inget fel på Nine inch nails, Nick Cave, Oasis eller Röyksopp och Robin även om jag somnade stående. Jord som blir till damm av sol och sula. Damm som virvlar upp och svärtar snoret. Damm som inte grusar något. Damm som känns som hemma. Det är fint på något sätt. Och eftersom jag är av jord kommen och så småningom blir det igen så kan jag inte hata det.I det enorma vimlet av danskar och andra så kände jag mig väldigt liten. Meningslös men ändå viktigast i världen. För det är inte många som bryr sig om vad jag tänker, att jag också väntar på Coldplay och tycker det är tragiskt när festivalen snart är över. Samtidigt är jag en droppe i havet utav alla dessa människor. Och utan droppar så blir det inget hav och då behövs man iallafall. Inbillar jag mig.

Noll impulskontroll

Nu blir det impulsfestival. Tre timmar och sedan åker jag till Roskilde.
Helt oplanerat och jag hoppas på att se Röyksopp och Oasis.
Solen skiner och danskarna har bryggt öl.
I ryggsäcken ligger linsvätska, underkläder och en sovsäck. Det räcker gott åt vanligt folk.

Man måste väl ge efter för ingivelsen?

Angående utfodring av mänskliga varelser

Förvärvsarbete resulterar i en kontraproduktiv och förlamande trötthet. Förutom det skapas en summa på kontot som betalar pendlingskortet, en hyresrätt och den äckliga maten som jag äter till lunch.
Det är som att äta bajs.
En ond cirkel.
Dåligt.
För att komma ur elände och eländesliknande tillstånd så ska man inte äta äcklig mat. Då blir man ännu mer ledsen och ännu mindre kreativ.
Billig och enkel mat är bra, för då får man mer tid över till annat. Tid till det som är viktigt.

Prova till exempel inte att mixa solrosfrön, jordgubbar, spiskummin och spirulina.

En annan kombination jag kan bespara er från att prova är rårivna rödbetor, pepparrot, fryst och i kylen upptinad spenat som kompletteras med äldre saltgurka.
Det brukar heta att hungern är bästa kryddan. Men i de här fallen är inte ens det krydda nog.

Och sedan leviterade jag

På internet finns mycket information. Ofta vet jag inte vad jag ska göra med information. Jag tillgodogjorde mig informationen här och lät det bero. Passera.
Jag tänkte att lucida drömmar är för dem som har mycket mer tid och är mer mentalt utvecklade än mig.
Sedan somnade jag.

Nattfjärilar överallt. De gick sönder och fläckade vit hud. Smutsade ned. Sedan upptäckte jag att jag hade förmågan att vifta bort dem som jag ville.
"Nu drömmer jag", tänkte jag.
Då man har den känslan så ska man göra vissa test för att kontrollera om man har klardrömmar på riktigt.
Till exempel räkna sina fingrar och om de är fler än fem så drömmer man.
Jag räknade mina fingrar, men de var fortfarande bara fem. Jag hörde radion och tänkte att jag måste ha vaknat. Sedan lät jag medvetandet sjunka ned mot kudden igen.
Andra testet.
Tryck ett finger genom handflatan. Går fingret genom handflatan så drömmer man.
Och mitt pekfinger gick genom handflatan.

Nu kunde jag göra precis vad som helst.
För första gången var jag medveten inne i mitt undermedvetna och kunde göra vad jag ville i hela världen.
Instinktivt och som vanligt ville jag flyga. Men så fort jag tänkte den tanken så fick jag svindel och vågade inte.
Istället: blackout.
Vad gör man då man kan göra precis allt i hela världen men är för rädd för att våga flyga?
Jag började dra fingrarna genom min kropp. Armar och ben utgjorde inget motstånd.
Sedan tryckte jag in fingrarna i Jonas rygg. Min kropp var inte så kul utan jag ville veta vad som hände inuti någon annan. Fingrarna letade efter inälvor. Sedan lät jag handen gå in genom hans rygg och ut genom magen. Det gick utan motstånd, som om han vore ett spöke.
Sedan tittade jag ned på mina fötter för att upptäcka den behagliga synen och känslan av att jag leviterade. Ungefär tio centimeter ovanför marken befann jag mig och kunde med tankens kraft glida mellan rummen.
Men jag vågade inte gå ut.
Vad skulle jag hitta på härnäst. Jag var en medveten drottning av universum men min fantasi svek mig.
Tord dök upp. Jag tänkte att han kanske hade någon idé.
Och idéer har man i huvudet. Så mycket vet jag.
Jag tog mina händer på sidorna av hans huvud och in under huden. Men där fanns inga idéer, så jag fick låta händerna sjunka vidare in genom kraniet och in till hjärnan.
Jag tog på hjärnan.

Sedan vaknade jag och åt potatismos.

Aldriglandet

Nu är det kanske till salu.
Och jag vill köpa. Inte för att det är en död popkungs döda tivoli med extra allt.
Eller kanske just därför.
Tänk att äga Neverland.
Eller tänk att ärva Neverland. Vad skulle man göra med det? Låta det förfalla och sedan fota det?

Tiden gnager sig genom mitt skelett

Det är på sjukhuset jag dör. Långsamt smälter jag och tynar bort som en snöhög på våren. Jag blir grå och smutsig.
Och luktar illa. Inte hundbajs och dött gräs, utan övergivet hopp, blod och döda fantasier.

Sjukhuset är som en bull-tv där jag snabbåldras.
De där fina linjerna jag hittade runt ögonen i höstas börjar nu se ut som fjordar. Avgrundsdjupa så att jag får svindel.

Det är inte det värsta.
Utan det är att man blir som man umgås.
Gammal.
Död på insidan.
Jag lovar. Det är sant. Jag har förnekat det själv tidigare.

Jag tittar på nyheterna på tv en kväll. Det känns vardagligt. Sedan händer det.
Nyhetskillen har rabblat klart det han ska säga och de viktiga nyheterna tog slut.
- Tack för ikväll och hej då, säger han.

- Tack tack, hej då, hör jag mig själv svara.

När man svarar på tilltal från nyhetsuppläsaren på tv då har det gått för långt. Så gör bara ensamma och gamla.
Jag lovar att göra något åt det här.

Ruiner

Det här var menat att bli ett bibliotek. På 1700-talet ville en man studera ensam i skogen. Utan att bli störd eller ifrågasatt. Jag vet inte vem han var, men på en skylt står det att han började bygga ett bibliotek.

Sedan dog han.
Plötsligt.
Ingen ville fortsätta bygga på hans bibliotek och sitta ensam i den skånska skogen och studera naturvetenskap.
Inte något annat heller.
Det blev kvar. Ett biblioteksskelett som aldrig hann få kläder av drömmar och tankar.
Kvar till den ointresserade eftervärlden blev stommen till drömmar som inte hann bli färdigdrömda.
Såsom mänskliga ruiner står där och gapar drömlöst i naturen.
Fridfullt i all sin rastlöshet.


Att resa handlar inte bara om att placera mil och kilometer bakom sig. Det handlar om att öppna ögonen och mitt i allt det bruna och gömda hitta något nytt. Resa kan förutom koldioxidutsläpp innebära att vrida och vända på verkligheten. Då kan man mitt i en biblioteksruin hitta en liten ensam leopardtoffel som utbyter DNA med Moder Jord.

Fantasin försvann

Då jag drömmer om att jag kokar kaffe och plockar ur diskstället på jobbet, då vet jag att det inte är ett barn som drömmer.
Jag vet också att mitt liv är tråkigt. När urplockning ur diskställ är det mest fantasieggande min hjärna kan komma på.
Fruktansvärt tråkigt.
Det är sorgligt så att de himmelska lipsillarna till änglar gråter.
Någonstans på Öresundståget mellan Malmö och Helsingborg måste fantasin och kreativiteten blivit stulen. Eller har jag bara tappat den i en tvättsäck för vita sjukhuskläder?

När funderingarna mest cirkulerar kring karriär och praktiska saker så vet jag att det inte är ett barn som funderar.
Jag saknar det. Barnsligheten. Tidlösheten. Känslan av oändlighet som jag som barn inte visste fanns. Men nu har jag vett/vanvett nog att sakna det.
Jag har inget sug efter renovering av kök, egna barn, en karriärsklättring eller parmiddagar. Framförallt inte karriärsklättrande.
Men tydligen borde jag ha det. Det ska man ha, i min ålder.
Illamåendet av eftertanken bubblar upp som en tonårig kir-spya i munnen.

Fast att blogga om det tar mig ett steg från bostadsrättsträsket, fotriktiga skor och familjebildning.
Hoppas jag.