Det är på sjukhuset jag dör. Långsamt smälter jag och tynar bort som en snöhög på våren. Jag blir grå och smutsig.
Och luktar illa. Inte hundbajs och dött gräs, utan övergivet hopp, blod och döda fantasier.
Sjukhuset är som en bull-tv där jag snabbåldras.
De där fina linjerna jag hittade runt ögonen i höstas börjar nu se ut som fjordar. Avgrundsdjupa så att jag får svindel.
Det är inte det värsta.
Utan det är att man blir som man umgås.
Gammal.
Död på insidan.
Jag lovar. Det är sant. Jag har förnekat det själv tidigare.
Jag tittar på nyheterna på tv en kväll. Det känns vardagligt. Sedan händer det.
Nyhetskillen har rabblat klart det han ska säga och de viktiga nyheterna tog slut.
- Tack för ikväll och hej då, säger han.
- Tack tack, hej då, hör jag mig själv svara.
När man svarar på tilltal från nyhetsuppläsaren på tv då har det gått för långt. Så gör bara ensamma och gamla.
Jag lovar att göra något åt det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar