Då jag drömmer om att jag kokar kaffe och plockar ur diskstället på jobbet, då vet jag att det inte är ett barn som drömmer.
Jag vet också att mitt liv är tråkigt. När urplockning ur diskställ är det mest fantasieggande min hjärna kan komma på.
Fruktansvärt tråkigt.
Det är sorgligt så att de himmelska lipsillarna till änglar gråter.
Någonstans på Öresundståget mellan Malmö och Helsingborg måste fantasin och kreativiteten blivit stulen. Eller har jag bara tappat den i en tvättsäck för vita sjukhuskläder?
När funderingarna mest cirkulerar kring karriär och praktiska saker så vet jag att det inte är ett barn som funderar.
Jag saknar det. Barnsligheten. Tidlösheten. Känslan av oändlighet som jag som barn inte visste fanns. Men nu har jag vett/vanvett nog att sakna det.
Jag har inget sug efter renovering av kök, egna barn, en karriärsklättring eller parmiddagar. Framförallt inte karriärsklättrande.
Men tydligen borde jag ha det. Det ska man ha, i min ålder.
Illamåendet av eftertanken bubblar upp som en tonårig kir-spya i munnen.
Fast att blogga om det tar mig ett steg från bostadsrättsträsket, fotriktiga skor och familjebildning.
Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar