Ruiner

Det här var menat att bli ett bibliotek. På 1700-talet ville en man studera ensam i skogen. Utan att bli störd eller ifrågasatt. Jag vet inte vem han var, men på en skylt står det att han började bygga ett bibliotek.

Sedan dog han.
Plötsligt.
Ingen ville fortsätta bygga på hans bibliotek och sitta ensam i den skånska skogen och studera naturvetenskap.
Inte något annat heller.
Det blev kvar. Ett biblioteksskelett som aldrig hann få kläder av drömmar och tankar.
Kvar till den ointresserade eftervärlden blev stommen till drömmar som inte hann bli färdigdrömda.
Såsom mänskliga ruiner står där och gapar drömlöst i naturen.
Fridfullt i all sin rastlöshet.


Att resa handlar inte bara om att placera mil och kilometer bakom sig. Det handlar om att öppna ögonen och mitt i allt det bruna och gömda hitta något nytt. Resa kan förutom koldioxidutsläpp innebära att vrida och vända på verkligheten. Då kan man mitt i en biblioteksruin hitta en liten ensam leopardtoffel som utbyter DNA med Moder Jord.