Andakt, naturvetenskap

Lite så här var Berlin. Andakt. Jag spenderade närmare två timmar tillsammans med fiskar i sprit på Naturkundemuseum. Bilden på mig har Jonas tagit. Det finns något odödligt, sorgligt och vackert med dem. Jag krälade på golvet med min kamera, utan min kamera. Andades och var på något nytt och märkligt vis i fullkomlig balans.
Museet ligger på Invalidenstrasse, mycket centralt och är väl värd alla investerade timmar.

Hej då augusti

Nu är augusti snart slut. Det är en av mina absoluta favoritmånader, även om jag gillar alla månader och årstider. Men just den där varma augustiluften där det nästan går att höra hösten som viskar om sitt intåg är speciell. Stora löv som sveper in träden i en sista grön omfamning innan avslutningsfyrverkeriet. Och jobbstart efter semester, skolstarter och rotfruktsveckor i butikerna. Jag tycker om det.
Jag njuter av att vardagen är tillbaka. Min resa har varit alldeles underbar på många vis. Men att vara tillbaka i soppkokartänkande, jobbfunderingar, höstplaner, kvällskurs i fotografi, filmkvällar, pysselkvällar, tjocksockstider och måndag-till-fredag-liv är alldeles underbart. Det är klart att jag uppskattar att vara ledig, men jag njuter också av att vara tillbaka i vardagens neongrå lunk.

Åter

Jag är tillbaka. Efter att ha överlevt ett kokande Prag och ett stekhett och sedan regnande Berlin står fötterna på malmöitisk mark. Jag är proppmätt på intryck och saknar förmåga att uttrycka mig i skrift.
Men jag känner inget behov av att tvångsmässigt sortera mig själv. Det kommer.
Den här vilse-resan har gjort att jag ännu mer vet att jag är på alldeles alldeles rätt spår.

Livet går vidare

Nu har jag kommit till Prag efter åtta timmar på tåg, med byte i Katowice. Här är det stekhett och det är svettigt i pannan. Polen kändes väldigt hemma, västerländskt och bekant jämfört med Ukraina. Och här i Prag är det ännu mer hemma, nästan lite vardagligt. Det är tätt mellan Marks and Spencer, HM, Starbucks och taxichaffisarna gör allt för att blåsa svettiga personer med stora resväskor.
Men jag klagar inte. Det är en perfekt resa. Tempot är lugnt och jag får kolla på obskyra konsthantverkare så länge jag vill och dricka öl på kvällarna. Och alla sevärdheter håller sig på betryggande avstånd från monument och tråkigheter. Jag kunde faktiskt inte ha det bättre.
Vi har varit på resa i en vecka nu, men det känns som betydligt längre. Tiden går långsamt och ibland står den lite stilla.
På vårt hostel i Kiev låste vi aldrig dörren till rummet, men här känns nyckelhantering ständigt prioriterat.
Om sanningen ska fram så längtar jag tillbaka till Ukraina. Jag vill lära mig ukrainska och jobba i kantinen tillsammans med bistra ukrainskor nära reaktor fyra och koka borstij dagarna i ända.
Husen i Kievs förorter såg lockande och hemtrevliga ut. Och jag funderar allvarligt och snart på att återvända.

Och en riktig galen sak är att internetet på hostelet är långsammast här i Prag. i Ukraina var det bättre än hemma...

Salt

Idag har jag inte snuddat vid vare sig död, förintelse, olycka, ondska eller radioaktivitet, men den polska vodkan som jag drack igår har gjort sig påmind hela dagen.
Jag har mått riktigt illa och kollat på saltgruvan i Wieliczka. Väggarna smakade salt och det var helt annorlunda från någon annan grotta som jag upplevt.
Krakow är fyllt med turister, roliga små butiker som säljer billiga smycken och god stämning. Jag har hunnit bli inspirerad och fått en siesta.
Imorgon går tåget till Prag och där ska jag försöka överleva trettiofyragradig värme och spana in en kyrka.
Kanske besöker jag Kafkas grav också.
Vi får se.

Ondska och en stork

Idag var jag där. Auschwitz Birkenau.
Jag vet inte om det var rätt beslut att åka dit, men jag var där trots allt.
Allt var bara fruktansvärt och på alla sätt. När inte tårarna brände ögonlocken så mådde jag fysiskt illa. Samtidigt som jag försökte tänka på annat för att på rikigt och verkligen ens hålla samman lite grann så försökte jag ta in det som hänt.

Men det var ju inte mig det var synd om. Det hemska var inte hur jag mådde utan hur världen varit och fortfarande är.
Jag har aldrig varit med om dess like till obehag och ondska.

Innan jag åkte funderade jag på om jag skulle ta med kameran eller inte, men beslutade mig för att trots allt ta med den. Och det var väldigt skönt att ha något att distansiera sig med. Ett filter mot verkligheten. Att kunna gömma mig bakom något vardagligt och ytterligare ett öga som inte gjorde att alla hårtussar, bilder på människor och skor gick raka vägen in.
Äckligt var också att det var så fruktansvärt många människor som slussades runt eländt, samtidigt som jag kan glädjas åt att människor bryr sig. Om de gör det?
Och när vi gick upp i ett torn i Birkenau och spanade out över elakhetsfälten så på en åker intill förintelselägret står en stork. Under hela resan har jag och framförallt Jonas peppat för att se en stork. Och där brevid vakttornet så står den där, ensam, vacker och på alldeles för långt håll.

Bilder kommer när jag orkar fixa. Nu väntar polsk vodka. Och kanske lite äppeljucie.

Det har regnat i Krakow

Nu har jag kommit till Krakow. Först ett taxikaos från vårt hostel i Kiev till flygplatsen, buss, flyg, buss och mer buss innan vi var framme. Det har varit vansinnigt varmt, regnat och åskat. Det är underbart att förstå bokstäverna på skyltarna även om jag inte begriper språket, men här förstår folk lite engelska och det är EU... och inte någon direkt sport att klara sig här.
Men det är fint här.

Vi har hunnit kolla in hemma-pysslar-butiker och fått både inspiration och kanske till och med en gnutta självförtroende.
Jag har också hunnit med att dricka ett par polska öl och imorgon är det Auschwitz som står på schemat. Jag har stått i valet och kvalet i flera dagar om jag ska åka dit eller bara stanna i Krakow, men nu ska jag dit iallafall. Det är mitt tredje besök på koncentrationsläger i livet. Tidigare har jag varit på Sachsenhausen och Dachau, men det var mer än tio år sedan. Jag är rädd att jag kommer att ta in ondska och elände på ett helt annat sätt nu än tidigare.
Jag både vill ta in det på ett annat, kanske mer vuxet sätt nu, samtidigt som jag gruvar mig för att komma nära all ondska och elände igen. Visserligen är den kasnke alltid närvarande och jag vill i så liten mån som möjligt vara en del av den... men jag har å andra sidan inte tillräckligt många bra argument för att avstå. Inte heller magkänsla och hjärta säger att jag ska låta bli, även om det känns ... hemskt.
Och än en gång tar orden bara slut.

Jag fick se Tjernobyl

Den bokade tvådagarsturen ställdes in av oklara, tydligen av ukrainska myndighetsskäl. Så det blev inget sova över inne i tre-milszonen eller två långa dagar i Tjernobyl och Pripyat med egen guide.

Men sedan blev det av, visserligen bara en dag men ändå, men det är sant. Efter ett antal om och men så gick den skakiga bussen äntligen till Tjernobyl. Någon timma genom den ukrainska landsbygden åkte vi, även om jag nog mest sov... Efter ett antal passkontroller och tystnad så kom vi in i den närmsta zonen.
På vissa håll fick vi inte gå på gräset, utan bara stå på asfalten. Kläderna vi hade på oss fick vi slänga efter dagen och skorna likaså. Det var heller inte tillåtet att sätta sig på marken.

Även om det var väldigt stressigt och alldeles för lite tid för att fotografera så var det helt fantastiskt. Det var svårt att ta in allt som hänt, katastrofen och människorna som fanns där, men ur över-givna-hus-perspektiv så är Pripyat det absolut bästa jag någonsin upplevt.
I rummet i en skolbyggnad med tusentals gasmasker och trasiga jordglober är det svårt att gå vidare, till och med till badhuset som användes till 1997. Där letade sig träden in och det droppade radioaktivt vatten i nacken.

Blandat med ledsenhet över staden så slås jag hela tiden över hur sagolikt vackra de sovjetiska skolböckerna, anatomiska planscherna, diabilderna, dockorna och växterna är.

Vi fick äta lunch på en kantin några hundra meter från olycksreaktorn. Vid reaktor fyra började det att regna och stämningen var både tung och lättande. Tung över allt och lättad över att jag faktiskt nått Tjernobyl... denna märkliga dröm.

En av de bästa sakerna var de stora malar som åt bröd från en järnvägsbro. De bodde i floden ett par hundra meter från reaktor fyra. De var inte mer än två, tre meter vilket skulle vara helt normalt enligt den lokala guiden, men det var de största vattenlevande varelser jag någonsin sett. Och malar är en av mina drömdjur som ofta återkommer till mig och med skräckblandad förtjusning tycker jag otroligt mycket om dem. Bilder på dem kommer. Jag blev så exalterad över de tre malarnas existens att jag alldeles glömde bort att man inte fick sätta sig på marken. Jag fick snabbt en snäll spark på mig av guiden för att jag inte skulle bli alltför radioaktiv. Men jag klarade kontrollerna och kom ut ur zonen sedan, så det var nog ingen större fara.
Jag vet bara att jag vill tillbaka och att jag måste tillbaka. Tivolit var dock betydligt mindre än vad jag föreställt mig. Kanske hade jag blivit förförd av alla bilder jag sett på det tidigare. Men det var mäktigt att uppleva det med egna ögon, skosulor och andetag.

Jag har tagit oändligt många bilder och det kommer att dyka upp fler så fort jag kommer hem. Nu är det så mycket annat som måste göras. Till exempel dricka öl, titta på blomsterförsäljare, stirra på kyrkor, inte förstå alfabet, äta sagolik ukrainsk mat och imorgon tyvärr lämna Kiev. Det är en fantastisk stad. Det är inte alls speciellt turistiskt, geniunt och billigt.
Imorgon åker vidare till Katowice och Krakow.

Nu börjar en fysisk resa

Det är alltid lite kaos innan jag ska resa. Det är bara fem timmar till tåget går och jag har vänt ut-och-in på väskor, velat på vilka linnen jag ska ta med, om ögonskugga är prioriterat eller inte, om jacka är ett nödvändigt plagg och vad vegetarian heter på ukrainska. Om fem timmar börjar min, Jonas, Isabells, Rikards, Annsos och Pers resa till Östeuropa.
Första anhalten blir Kiev, sedan förhoppningsvis Pripyat och Tjernobyl. Hur det blir med den saken är inte helt solklar utan ytterst osäker då guidebolagen velar fram och tillbaka om man får komma in i zonen eller inte. Om det blir några bilder på kärnkraftverk, övergivna hus, växtlighet och ett radioaktivt tivoli återstår alltså att se. På onsdag vet jag.
Det känns märkligt att sitta och hoppas på att få komma in till en sådan otäck och säkert ångestfull plats. Men jag vill. Jag vill se vad vi människor gjort och gör mot jorden. Och kanske vilken miljö vi alla kanske måste anpassa oss till i framtiden... Då vill jag inte ha blundat. Jag kan inte.
De övergivna husen lockar. De av människor lämnade, till synes ensamma men av Moder jord slukande platser har en enorm dragningskraft på mig.
Jag kan inte låta bli. Och jag hoppas att jag inte ska behöva låta bli.

Efter Kiev väntar Katowice och Krakow i Polen. Därefter går tåget till Prag och fantastiska kyrkor, Kafkas grav och säkert en hel del annat och öl.
Sedan avslutas den här trippen i Berlin. I Berlin finns två göromål inplanerade. Naturkundemuseum med 276 000 djur inlagda i sprit. Och man får tydligen fotografera där, så min nyinköpta kamera ska inte behöva ligga orörd. Sist men inte minst så ska jag handla pärlor på vad jag tycker är Europas absolut bästa butik; Tukado vid Hackescher markt.
Vi hörs.

Råttor på bord

Råttor är fantastiska djur, även om de gnager olivkärnor i soffan så att det blir smuligt. Och även om de gömmer sig när man ska åka bort eller gå hemifrån, dansar på borden när det inte passar, kittlas, struntar i att sitta stilla... Det finns mycket att lära av dem.Trollet och Möbius inväntar i tveksam vetskap två nya råttor som ska flytta in hos oss, så snart de blivit stora nog att flytta hemifrån.

Vägen hit

Det är ganska underhållande att kolla på hur folk har hittat till den här bloggen.
Sökord som använts den senaste tiden som lett fram till min koja i rymden:
skalbaggar
Ika i rutan
en koja

allt är åt helvete

(Det tål att tänka på ett varv till.)

Brottsplats: köket

Bakning och matlagning är svåra saker. När Leila Lindholm bakar så ser det så enkelt ut och det imponerar så klart på mig. Och jag låter mig villigt luras av förrädiska kokboksbilder. Det som förvånar mig mest är väl att jag tror att jag ska lyckas få till bakverken lika snitsigt som på bilderna. För ett tag sedan skulle jag överraska Jonas då han kom hem från semester med att baka raw cake pops.
Inte så svårt, var det ända jag tänkte.
Så svårt, lyder facit. Här kan du spana hur det skulle se ut. Runda, snygga, jämna... Men de blev riktigt goda, så det kan kvitta att de blev buckliga och ... fyllda av karaktär!

Bra just nu

Jag vandrar runt i sensommaren och tänker att "nu är den bästa tiden, nu är den finaste och vackraste årstiden och inget kan bli bättre". Jag har gått runt så i flera månader. Det är alltid bäst just nu. Det är väldigt behagligt att inte längta framåt eller bakåt i tiden, utan att gilla regnet, blåsten och sommarens begynnande uttåg. Jag gillar värmen, den klibbiga luften och den fuktiga marken.
Det är att komma in i en annan värld det där med att vara nöjd. Jag behöver inte hoppa på väder-gnäll, nu-är-semestern-slut-suckandet, regn-surande eller det-har-ju-ätits-för-lite-glass-i-sommar-missnöjet. Allt är bra, alldeles precis som det är.
Spindlarna under gatlyktorna växer sig stora och visserligen lite hotfulla, men det är som det ska. Och jag uppskattar det. Blommorna växer och vinkar åt mig i rabatter, planteringar och i det vilda.Insikterna trillar på plats och jag vandrar vidare i värmen, blåsten, lugnet, för det är ändå inte lönt att oroa mig för sedan.

Växttrappa

Ett av mina många projekt är att få det grönare, frodigare och livligare runt omkring mig. Ett steg i den processen är att få det trevligare på gården, eller rättare sagt på taket på tvättstugan som fungerar som ett soldäck. Jag har satt ut krukor med växter och det är trevligt och så... men lite platt.
Men bredvid soptunnorna hittade jag en lastpall. Den sågade jag och Jonas av för att bygga en växttrappa.
Jag blev mycket nöjd med resultatet. Lite mer höjd och frodighet.