Till jag sovit klart

Jag är ensam och har tråkigt.
Det är precis vad jag suktat efter hela hösten, men för tillfället allt annat än trevligt. Säkert nyttigt och nödvändigt, men inte roligare för det.
Jag kämpar mot mina tunga ögonlock. En förlamande trötthet som håller mig hårt.
Det är inte kul. Mardrömmarna avlöser varandra och jag kliver runt i mjukisbyxor och helly hansen som första klassens zombie.
Är det verkligen det här som ska kallas semester och rekreation.
Det är sorgligt att inse hur stressad och trött jag varit.
Men samtidigt spännande att se vad drömtiden gör. Och hur kroppen läker mig om jag bara lyssnar.
Så det kommer säkert något bra ur det här.
Så småningom.

Därför är det så jävla svårt

Det är nyttigt att röra på sig.
Det vet alla.
Det håller alla med om.
Nyttigheten i kroppsrörelser har vetenskapen bevisat.
Och vetenskapen vet mer än både mamma, pappa, fröken i skolan och gud tillsammans.
Så är det med det.

I media, runt fikabord och på kontor pratas det om den utebilvna träningen. Jag pratar också om den. Den träning som inte orkas, inte hinns med. Det dåliga samvetet växer.

Jag pratar om motivationen som är svår att hitta.
Men har jag letat?
Har jag letar helhjärtat?
Har JAG letat?

Varför har glädjen och lusten till att röra på mig försvunnit?
Rörelse, motion, träning bör utföras på ett strukturerat sätt. Men i samma andetag blir det kravfyllt. Och i mina ögon automatiskt urtråkigt.
Att det skulle vara roligt att röra på sig låter för bra. För att hålla med om det måste man nog vara elit.
För hela tiden hör jag om bristande motivation, svackor, förkylningar, sträckningar och överbelastningar.
Träning är synonymt med problem. I centrum står det tråkiga. Att det är dyrt, tidskärvande, hysteriskt, jobbigt, farligt…

Träning är sammankopplat med stress. Med något som ska pressas in i ett redan pressat tidsschema. Det är ytterligare en punkt på duktiglistan att pricka av.

Att jag vill röra på mig och aldrig ångrar ett träningspass har drunknat i dåligt samvete och duktighetsorgier.
Istället bara snack om måste och dåligt samvete. Om man matas och övergöds med budskapet om att det är svårt och jobbigt, inte tusan blir det roligt att springa eller att hänga på gymet då.

I media får vi inte sällan höra om hur roligt, lustfyllt, snabbt och lätt det är med matlagning.
Får man den inställningen är det faktiskt litet lättare att hitta glädjen i att slänga ihop en fruktsallad. Varför är det så lätt att göra sin egen buljong, men så svårt att ta en långpromenad?
Nej inga mer fisljumma vindpustar från gamla fotbollskor eller övermänskliga Usain Bolt-resultat.
Alla kan röra sig. Och gör man det på rätt sätt kan alla hitta något som de trivs med.

Men visst. Om man skulle hålla på så. Då skulle ju försäljningen av läkemedel gå ned och människor hade blivit både friskare och gladare. Och hur skulle det se ut. Om det blev förändring.

Himlen är högre

Jag smyger runt på min gamla hemstads gator.
Smyger för jag vet inte vad som ändrats.
Smyger för att det är halt. Några meters promenad känner jag mig hemma för att några meter senare känna mig som en främling.
Ögonen är annorlunda. De blir ju det med åren.
Det är ett fantastiskt ljus här.
När solen kommit upp är ljuset ljusare. Himlen högre. Jag har aldrig tidigare sett det. Jag vet inte om det är nytt eller om det är mina ögon som är avdammade.
Det är lättandat.
Upplyst. Oförorenat av alltför mycket utandningsluft.

Snö

Tjugo minusgrader. Inställd löpträning.
På sitt lilla sätt så saknar jag Malmö. Östersund har gått från att vara det dundernormala till att kännas litet lagom främmande.
Östersund är inte borta.
Det är ohemma.
Jag antar att det är precis så här det känns då man bott från en plats ett tag, snart nio år.
Konstigt känns det.

Skatans gener

Under alla år som student och vikarie har jag avundats mina nära och kära som årligen fått julklapp från jobbet. Jag har aldrig fått några serviser, kylbagar eller julkorgar med skarp ost.
Jag har klarat mig fint ändå. Inget konstigt med det.
De nordkoreanska arbetarna får nog ingen julklapp från jobbet. Och inte de i Brasilien heller. Inte för att jag ska jämföra mig med dem. Men det finns dem med större problem än utebliven julklapp från jobbet.

Men ändå...
Efter många år som skattebetalare, extraknäckare, vikarie och trots att jag fortfarande befinner mig ljusår från en fast anställning så fick jag ett rött kuvert. Julklapp från jobbet.

Som den samlarskata jag är så infinner sig lycka. Inte för att jag absolut måste ha en kockkniv eller en pilatesboll ur den lilla broschyren med julklappsalternativ jag fick, utan för att julklapp från jobbet ändå är ett bevis på att jag är uppskattad. Värderad.
Och för att saker, prylar, grejer faktiskt kan ha förmågan att göra mig glad.

Snart snart snart

Fotokreativitet, kaffedrickande, skrivande, funderande, drömtydande, läsande, renoverande, sovande, bakande, stickande, virkande.
Jag kan knappt vänta på semestern som närmar sig med sjumilakliv.

Resan fortsätter och börjar här

Nu lämnas Skåne åt sitt öde. Fram till i början av januari kommer Skåne att få kämpa sig fram i universum utan mig.
Jag är övertygad om att det kommer förflyta problemfritt.
Imorgon är det jag som kör Jonas till flyget, för att sedan placera mig själv på tåg till Östersund tillsammans med råttorna. Vi har bokat plats med djur och jag ser verkligen fram emot en injektion Norrland.
Jag ska köpa skor som inte har hål i sulan.
Jag ska sticka.
Jag ska läsa böcker.
Jag ska tyda drömmar.
Och försöka minnas hur det går till att andas lugnt.

Vila litet...

Nu har det nynnats på fredagsmyslåten på jobbet halva dagen.
Nu ser jag fram emot en helg med repning med bandet, att umgås med Jonas, sovmorgon och kanske popcorn.
Litet mindre ser jag fram emot helgbestyren; besiktiga bilen, fortsätta att umgås med min tandvärk och hushållsarbete.
Men det ska väl vara balans av gott och ont antar jag.
Det är väl bäst så.

Arbete

Arbete är inte nödvändigtvis en daglig fröjd.
Ingenting är kul alla dagar.
Men jag är så sjukt glad (till och med tacksam) för att jag har ett jobb att gå till. Inte lika kul att minst åtta timmar dagligen klia sig i håret, svettas, pressa fram formuleringar, ringa, planera, gruva sig, köra, svettas mer och allt det där som det innebär att arbeta.
Men just att ha ett jobb att gå till är så skönt. Mitt skrivbord med pennor, kaffefläckar, gem och uråldriga pressmeddelanden väntar så tålmodigt på att jag ska umgås med dem.
Den dåliga belysningen, den usla kaffebryggaren och toapappret som är slut är bagateller. Jag är bara så glad att ha ett jobb att gå till.
Även om det inte blir så mycket producerat alla dagar. Även om det inte är så roligt.
Hur tragiskt det än låter så ger det mitt liv en liten portion mening.
Och det uppskattar jag.

Det känns som minusgrader

Det har blivit kallt.
Mina fejk-converse är dåliga på att stänga kylan ute. Fotsulorna blir fort kalla. Kalla luften biter i örsnibbarna och världen är vacker.
Ogästvänlig.
Klar.
Vacker.

En mås skriker vid en damm. Hjärtskärande och ledset skriker den. Både måsar och änder står och blänger besviket på dammen. Det ligger is på dammen och fåglarna kan inte göra något åt det. Under isen, plågsamt synligt ligger stora brödbitar som vare sig måsar eller änder kommer åt förrän isen dör.
Måsen fortsätter att skrika. Och hoppas på att isen ska smälta.

Jag felbedömer tiden och får vänta i fyrtio minuter på tåget till Ystad. Det gör mig ingenting. Jag välkomnar en paus i stress och njuter av att mina fotsulor blir kalla. Jag njuter av att få vara i fred med mina tankar och inte ha möjlighet att vara det minsta nyttig.
Att bara få höra vad min egen röst säger.
Det är ganska kort tid, men väldigt värdefull tid.

Jag upptäcker att jag inte dör

Man lär så länge man lever.
Det är en gammal klyscha, men ändå så skön att luta sig mot.
Jag utvecklas hela tiden. Det är faktiskt sant, även om allt verkar stå rätt still ibland.
Nya tankar, utmaningar och funderingar gör att jag hela tiden klättrar till en annan nivå. Det är på alla plan. I alla mina världar.
Då jag är på ett yogapass och är skiträdd för att tappa balansen och kontrollen då jag ställer mig på huvudet. Då hela världen hamnar uppochned.
Jag svettas ångest och är jätterädd.
Sen gör jag det några gånger.
Upptäcker att jag inte dör! Utan det enda som händer är att jag vågar prova att släppa på balansen och kontrollen...
Det är häftigt att inse att jag aldrig kommer att bli klar med min process, med mitt liv, min utveckling. Jag kommer aldrig att bli fulländad eller perfekt.
Det är som en åktur i en bergochdalbana som aldrig tar slut.
Det är en rätt skön insikt att luta sig emot.