Tid och jag

Nu är jag framme i Leipzig och sitter på vandrarhem. Det är fint.

Resan hit via autobahn var fin. Jag blev påmind om historien. Min egen historia. Då jag var liten och familjen åkte på husvagnssemester och låg och pressade i högerfilen på 80-talets autobahn. Då var det skarvar i betongen. För att autobahn var gjuten i block och då man körde så blev det hack. Det kändes som om man åkte på en räls. Du-dunk-du-dunk.
Och nu när jag åkte på autobahn i morse så mindes jag hacken i autobahn. Som ett minne som är så gammalt så att jag inte vet om det är sant eller inte. Om det är mitt eget minne eller om det är något som jag fått berättat för mig så att jag bara tror att jag minns det.
Det är underligt vad tiden gör med mig. Även om jag bara funnits i tjugosju år så känns ändå tidens gnagande överallt.
Men nu är det inte det jag ska fundera på. Inte alls. Nu är det semester.

Jag har spanat i absinthbutik och inköpen planeras synnerligen noga.
Armband har ordnats. Och stämningen är mycket annorlunda här jämfört med då jag besökte Wave Gotik Treffen 2001.
Nu är det glada miner. Människor skrattar och är glada. Det är ytterst få som är tandkrämsvita i ansiktet. Stämningen är god. Jag är sämre på tyska. Världen är annorlunda.
Men på ett bra sätt.

Mot Tyskland

Festival med boende på vandrarhem. Det ska bli en ny, men fräsch upplevelse. Det är inte utan att jag kommer att sakna tältandet. Sakna att vakna i ett fuktigt tält bara för att upptäcka att jag glömt ta med vatten till tältet och munnen är torrare än jordens alla öknar. Nu kommer jag att ha dusch på rummet och helkroppsspegel.

Men varför måste Clan of Xymox krocka med en massa andra band. Det är fem av 180 band som jag vill se och alla krockar. Vad är oddsen?

Det är nästan färdigpackat. Fluffiga kjolar, strumpbyxor till förbannelse, platåskor och säkert minst två kilo smink ligger i väskan på golvet i sovrummet. Och bara väntar.
Det bär snart iväg. Fyra semesterdagar ska intensivt utnyttjas i Leipzig. Avfärd i natt.


Frågan är bara om jag ska ta med vingarna också?

Pinsamt

Jag tog det lugnt igår, med tanke på att det är fredag och att jag så klart vill vara pigg till helgen. Det ska jag aldrig göra om.
Då jag vaknade i morse hade jag ont i ryggen. Jag intalade mig att det skulle gå över. Det gjorde det inte.

Det blir bara värre och värre.
Jag kan knappt föreställa mig något mer pinsamt än att ha ryggont och jobba som sjukgymnast. Så himla dåligt. Jag har gått runt som en stel zombie hela dagen och med ett krampaktigt leende bjudit på goda råd om hur man bäst ska röra på sig.
Och jag rör på mig så det är liksom inte det. Men ändå har jag ont. Fruktansvärt ont. Jag tar mig knappt upp från sittande till stående.
Hujeda mig.

Nu har jag kurerat mig med smärtstillande kräm och ett par glas vin.
För att vara säker på att det tar.

Planering

Äntligen litet action i rymden.
Snart iallafall.

Och det kommer dessutom troligen att inträffa 2012. Det vill säga det år då mayakalenderns tidräkning tar slut. Det betyder inte direkt att jorden går under. Men mycket troligt är att något stort som förändrar allt händer. Det hoppas jag innerligt på. Varje dag hoppas jag.

Förutom en planerad "överlevnadshelg", ute i det fria tillsammans med kottar, tallbarste och en öppen eld så finns det fler åtgärder på agendan som snarast måste vidtagas. Övning ger färdighet.
Hemma ska vi samla vatten och bunkra mat, så att vi klarar oss ett par dagar. Utöver detta självklara planeringsarbete så ska jag och Jonas stänga av elen för att vara väl förberedda då det händer. Övade och färdiga.
Och då är det vi som är de normala.

Kom ihåg att aldrig lita på någon. Särskilt inte de vältaliga och propra.

Nytt liv till tankarna

Den karaktäristiska ufo-formen kanske inte bevisar utomjordiskt liv, men ger energi till min fantasi. Tanken på att inte vara ensam i ett stort och kallt universum gör den betonggrå verkligheten för en stund litet mer uthärdlig. Jag försöker övertala mig om det för att inte fukten från marken och medmänniskornas kyla inte ska kännas fullt så påtaglig.


Bara för att trädet är dött så slutar det inte att leva. Eller att stolt fortsätta att sträcka sig mot himlen.

Töj vyerna

Scen: Sjukgymnasternas fikarum i källaren. Lysrörsbelysning. Smulfria ytor och Zoegas skånerost.

Personer:
E: Erfaren sjukgymnast som arbetat många år. Rak i ryggen, optimalt BMI och engagerad personlighet.

M: Jag.

E säger: Jaha, vilken termin läser du? (Hon avser givetvis sjukgymnastprogrammet)
M säger: Jag läser ingen termin alls.
E säger: Jaså du är färdig sjukgymnast.

Hon lämnar rummet. Tystnad. Jag kan höra att hon tänker "Det trodde jag aldrig".

Hur många rynkor ska jag få innan jag blir tagen på allvar. Jag har två skyltar på mina bländvita sjukhuskläder som signalerar min formella kompetens. Legitimerad sjukgymnast. Om det är så himla otroligt kan man väl åtminstone läsa innantill.
Jag har jobbar i flera år inom aktuellt område och jag blir så fruktansvärt kränkt över att gång på gång inte bli tagen på allvar.
Jag har varit på min nya arbetsplats i närmare en månad och så gott som dagligen frågar folk om jag är elev, eller så utgår de kallt från att jag är elev. Då de inte ger mig order om vad jag ska göra.
Det är så bedrövligt att människor ska vara så fördomsfulla så att man inte kan tas på allvar förrän man är femtio och en åldrad räv.
För mig går det väl bra, men jag tror att man missar ganska mycket av att inte ens försöka lyssna på individer under fyrtio.

En kaskadspya på de fördomarna.

Gudskomplex (så töntigt)

Otillräcklighet är ett för kort ord. Det ryms bara en antydan till en känsla i det ordet. Som i många ord som försöker sig på den omöjliga uppgiften att beskriva en känsla.
Otillräcklig är precis vad jag känner mig. Eller otillräcklig är början på den känsla jag har.
Jag kan inte göra människor friska, smärtfria och glada igen.
Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens inbilla mig att tro att jag skulle kunna göra det? Det är ju någon typ av storhetsvansinne som gift sig med ett gudskomplex.
Självklart kan jag inte begära att jag ska kunna göra människor hela igen. Ändå gör jag det.
Som att jag vägrade att inse att jag inte kan kalla mig Gud. Eller helare. Eller någonting. Jag kan bara stå där med mitt fåniga flin och krama en hand som sitter på en gråtande människas kropp.
Och det känns inte alls som att det gör någon skillnad.
Det ända som händer är att jag vaknar av drömmar där det blöder ur patienternas öron. Och blodet hamnar på min kudde.
Kommer jag någonsin kunna släppa det?

Konspiration angående förgiftning

Dagarna passerar i något som närmar sig ljusets hastighet. Och nattetid färdas jag garanterat ännu snabbare än ljuset. Timmarna, dagarna susar förbi så snabbt att jag blir torr i ögonen av vinddraget.
Jag hade naiva förhoppningar på en period då min huden upplevde någon slags balans. Mellan finnar och rynkor. Nu är det mer som att de sämsta av två världar ser vad de kan göra av situationen.

Dagarna spenderas i kulvertar och på avdelningen. Utan solljus och i bländvita kläder utan passform. Muskelinnervationsträning, rörelseanalyser, medlidande och uppmuntran av livströtta varelser utan glimt i ögat och de som har för bråttom för att vara sjuka och förlora timmar av livet på ett sjukhus med ett brutet ben.

Och där emellan försöker jag hinna lära mig spela the Cure på bas. För tjugo år sedan kunde jag noter och det smärtar mig att jag inte minns en enda. Det går iallafall, vilket är glädjande. Min bristande musikalitet är bara en smärre del av hindret.
Det är tröttheten som är värst.
Det måste vara bedövningsmedel i luften.
Eller sömntabletter i landstingets kaffe.

05.15

Det är den nya tiden väckarklockan väcker mig hädanefter.
05.15 är en tid som inte alls är ämnad för uppstigning. Men till och med sista augusti är jag vitklädd och står i vetenskapens tjänst i Helsingborg.
För det saknas ord.
Och biter ihop gör jag så att tänderna smular sig i munnen.

Två tips

Jag vill passa på att tipsa om den rumänska electrodokumentären Electro. Det var en av alla filmer som visas i samband med Music Doc. Och det var verkligen en fantastiskt sevärd film. Och jag känner bara hur jag vill belasta mitt visakort och på valfritt sätt hamna i Bukarest snarast. Sjukt inspirerande och jag rekommenderar alla som inte sett den att göra det vid tillfälle.

En annan sak jag också vill tipsa om är One floor down . Hos alla tatuerare jag besökt har jag alltid känt mig dum, bortkommen, korkad, i vägen och litet lurad. Och jag har tänkt att okej, så är det, men det får det väl vara värt då. Men så var det inte här! Sjukt trevlig tatuerare och lärling(?). Det kändes sjukt proffsigt och prima på alla sätt. Man kanske inte ska göra reklam, men jag vill verkligen tipsa om den One floor down. Jag är enormt nöjd med bemötande och tatuering. (Bild kommer då jag tagit bort plast och den ser skaplig ut)