Tid och jag

Nu är jag framme i Leipzig och sitter på vandrarhem. Det är fint.

Resan hit via autobahn var fin. Jag blev påmind om historien. Min egen historia. Då jag var liten och familjen åkte på husvagnssemester och låg och pressade i högerfilen på 80-talets autobahn. Då var det skarvar i betongen. För att autobahn var gjuten i block och då man körde så blev det hack. Det kändes som om man åkte på en räls. Du-dunk-du-dunk.
Och nu när jag åkte på autobahn i morse så mindes jag hacken i autobahn. Som ett minne som är så gammalt så att jag inte vet om det är sant eller inte. Om det är mitt eget minne eller om det är något som jag fått berättat för mig så att jag bara tror att jag minns det.
Det är underligt vad tiden gör med mig. Även om jag bara funnits i tjugosju år så känns ändå tidens gnagande överallt.
Men nu är det inte det jag ska fundera på. Inte alls. Nu är det semester.

Jag har spanat i absinthbutik och inköpen planeras synnerligen noga.
Armband har ordnats. Och stämningen är mycket annorlunda här jämfört med då jag besökte Wave Gotik Treffen 2001.
Nu är det glada miner. Människor skrattar och är glada. Det är ytterst få som är tandkrämsvita i ansiktet. Stämningen är god. Jag är sämre på tyska. Världen är annorlunda.
Men på ett bra sätt.