Gudskomplex (så töntigt)

Otillräcklighet är ett för kort ord. Det ryms bara en antydan till en känsla i det ordet. Som i många ord som försöker sig på den omöjliga uppgiften att beskriva en känsla.
Otillräcklig är precis vad jag känner mig. Eller otillräcklig är början på den känsla jag har.
Jag kan inte göra människor friska, smärtfria och glada igen.
Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens inbilla mig att tro att jag skulle kunna göra det? Det är ju någon typ av storhetsvansinne som gift sig med ett gudskomplex.
Självklart kan jag inte begära att jag ska kunna göra människor hela igen. Ändå gör jag det.
Som att jag vägrade att inse att jag inte kan kalla mig Gud. Eller helare. Eller någonting. Jag kan bara stå där med mitt fåniga flin och krama en hand som sitter på en gråtande människas kropp.
Och det känns inte alls som att det gör någon skillnad.
Det ända som händer är att jag vaknar av drömmar där det blöder ur patienternas öron. Och blodet hamnar på min kudde.
Kommer jag någonsin kunna släppa det?