Töj vyerna

Scen: Sjukgymnasternas fikarum i källaren. Lysrörsbelysning. Smulfria ytor och Zoegas skånerost.

Personer:
E: Erfaren sjukgymnast som arbetat många år. Rak i ryggen, optimalt BMI och engagerad personlighet.

M: Jag.

E säger: Jaha, vilken termin läser du? (Hon avser givetvis sjukgymnastprogrammet)
M säger: Jag läser ingen termin alls.
E säger: Jaså du är färdig sjukgymnast.

Hon lämnar rummet. Tystnad. Jag kan höra att hon tänker "Det trodde jag aldrig".

Hur många rynkor ska jag få innan jag blir tagen på allvar. Jag har två skyltar på mina bländvita sjukhuskläder som signalerar min formella kompetens. Legitimerad sjukgymnast. Om det är så himla otroligt kan man väl åtminstone läsa innantill.
Jag har jobbar i flera år inom aktuellt område och jag blir så fruktansvärt kränkt över att gång på gång inte bli tagen på allvar.
Jag har varit på min nya arbetsplats i närmare en månad och så gott som dagligen frågar folk om jag är elev, eller så utgår de kallt från att jag är elev. Då de inte ger mig order om vad jag ska göra.
Det är så bedrövligt att människor ska vara så fördomsfulla så att man inte kan tas på allvar förrän man är femtio och en åldrad räv.
För mig går det väl bra, men jag tror att man missar ganska mycket av att inte ens försöka lyssna på individer under fyrtio.

En kaskadspya på de fördomarna.