Ljud från hjärtat

Vaknar upp med världens bästa basslinga dunkandes innanför skallbenet. Musik som vill lämna min kropp och spridas till fler. En underbar känsla. Kreativitet som knackar på inifrån och bara måste ut. Jag vet inte hur jag ska lyckas med att skriva ned den, men jag tror att det kommer passa ypperligt i bandets repertoar. Experiment som föds ur hjärtat.
Medvetenheten om tidens begränsningar breder ut sina vida vingar och söndagsångestens taggar sticker.

Maxad vuxenhet

Vad är mer vuxet än att ha en garageplats?
Celldöd, rynkor och bankkonto trodde jag räckte.
Nä, nu har jag jobb (visserligen vikariat) och bil.
Nu också med garageplats. Men då slipper jag kanske fler parkeringsböter...

Så stilla får ingen stå

Som en död kråkfågel ungefär.
Eller åtminstone litet känns det så.
Som att luften har gått ur mig och ingen ny vill in.
Vakum och frusna fingrar som smattrar ihop små artiklar. Tiden slår nya världsrekord, så snabbt går den.
Det känns inte som jordens undergång, men som en död kråkfågel som jag hittade i solen i Lund.

Jag hinner inte kräkas

Hur kan alla andra sluta jobba klockan fem?
Jag måste jobba långsammast i hela världen.
Mina arbetsdagar är inga dagar utan arbetsdygn. Och allt är bara en stuvning av tangenter och ord.
Uppspydd.
Jag petar i röran för att hitta pusselbitarna och för att göra ett bra jobb.
Tidningen ska krystas ut från en icke-existerande tidsrymd och även om jag tror på magi så har jag svårt att föreställa mig hur det ska gå till.
Det luktar sopor i mitt kök och mina tankar är sålda.

En bubbelpool av svett

Mentala svettningar och prestationsångest. Jag har trillat ned i en ficka där tiden går dubbelt så snabbt för mig som för resten av universum.
Det är stressande och stressgamarna hackar var de kommer åt. Men mitt i all svett, flottig lugg och obytta lakan så finns ett ogenerat stort leende och ett inre lugn som allt kretsar kring.
Det är som när jag svettats och gråtit tillräckligt mycket så bildas en bubbelpool av allt det där som jag kan vila i.
Jag tackar och tar emot men kan inte låta bli att stilla undra var det här lugnet kom från.

Tips och råd

Nu har jag kört bilen själv för första gången. Jag körde två mil och det blev ingen katastrof.
Jag tog inte vänster i någon rondell, men jag råkade stanna i en korsning... Spänningarna sitter som Karlssons klister över axlarna men de kan gott sitta kvar bara jag inte ställer till med någon trafikolycka.
Jag måste verkligen komma över den här rädslan.
Men till dess så tycker jag att ni ska fortsätta att hålla er långt borta från vägarna.

Hej Honda

Honda och jag är det nu.
Bilen är köpt.
Men om Honda hjärta mig är lika med sant vet jag inte ännu.
Bilen är jättefin, röd och låter bara litet konstigt. Det är helt overkligt.
Overklig var däremot inte den spänningshuvudvärk som jag fick efter att ha kört åtta kilometer då bilhelvetet skulle köras hem från bilfirman i Kristianstad under gårdagkvällen.
Hur ska det här gå?
Jag jobbar konstant och telefonen ringer då jag går på toaletten. Uppgifterna blir fler, tiden knappare och krafterna vet jag inte var de tar vägen.
Hoppas jag kommer våga köra den där bilen nu då.
Håll er undan på vägarna.

Att lyckas med andetag

På väg till mitt nya jobb luktar det först hav. En blyg doft av tång och avlägsen måsandedräkt.
Sedan luktar det lavendel. Lila blommor som vinkar till mig i vinden. Dubbelslag i bröstkorgen.
Det luktar inte avgas och infektion. Inga lukter som dränks av trafikvrål.
Det spelar ingen roll att det är svårt att prata telefon på jobbet. Rummet är för litet för att fler än en röst ska få plats åt gången. Att det är lika lång pendling som tidigare. Att jag tvingas köpa en bil...
Det gör inget.
Jag får betalt för att vara nyfiken och för att ställa frågor. Jag får betalt för att vara barn varje dag.
Och jag får välja när jag vill jobbar.
Allt är inte perfekt. Men det är overkligt bra.

Mental frigivning

Jag kunde då aldrig tro att jag skulle sitta och vela mellan vilken bil som jag ska paniklåna storkovan för att kunna köpa.
Nissan Micra, Honda Civic eller en Nissan Almera.
Jag vet ingenting om dem eller någon annan bil.
Det känns helt overkligt.
Orimligt, men samtidigt fantastiskt. Jag har inte upplevt att jag varit låst tidigare, men nu kan jag åka hur jag vill. När jag vill.
Den här tanken har aldrig slagit mig innan.
Alla självplock på plommon, potatis, tomater, majs och allt annat ligger helt plötsligt inom räckhåll.
Hela Skånes loppisutbud finns inom ett några gasningar och kurvor.
Alla skogar och sjöar är inte onåbara. Jag kan åka till dem när jag vill.
Förlåt för all koldioxid. Förlåt för konsumtion.
Men utan bil inget jobb... Men med bil så ligger hela världen där och bara vill att jag ska omfamna den ännu mer än tidigare.

Bråttombehov av billig bil

Ett fel på kontraktet till mitt fem månader långa vikariat ställer mig i en knivig situation.
Arbetsgivarsidan hade missat att skriva att egen bil var nödvändigt för tjänsten.

Jag har ingen bil. Det är åtta månader sedan jag tog körkort och jag håller fortfarande på att betala tillbaka de lånade pengarna.

Så nu återstår för mig att köpa en bil eller att inte kunna fortsätta mitt vikariat.
Skuldsätta mig ännu mer och köpa en bil för ett fem månaders vikariat eller bli av med jobbet på en gång och bli arbetslös. Det är ett svårt val.

Jag undrar vad det är jag ska lära mig av det här.
Ska jag bli mer uppstyrd? Samla vuxenpoäng och egen bil. Egen blir den inte ens eftersom jag måste låna pengarna.
Jag får väl skaffa abonnemang på mobilen, flera bankkonton och ett e-sparkonto och bil.
Uppstyrd, uppriven, inte uppgiven.

Och så undrar jag om någon har en billig bil att sälja.
Idag helst.