Fram tills idag har hela 2011 hittills känts som världens längsta vattentramp. Isigt, halt och svårframkomligt ute gör att mina tankar och mitt sinne snabbt följer i naturens fotspår. Det står stilla. Det är en smått förstoppad värld. Det är inte hela världen, men jag vill framåt. Jag vill inte halka runt på isfläckar eller stå stilla. Jag har mer kraft, men den är svårfokuserad just nu. Det är som om jag har glömt alla rutiner och alla vanor. Allt har tappats bort i snön och i isen. Men idag, när det var åtta grader varmt på morgonen så väcktes hoppet. Hoppet om islossning och framåtanda. Visserligen ligger snön kvar och det går trögt, trögt, trögt med arbete, liv, skapande och tänkande. Jag vill, men kommer inte riktigt loss. Som ljuset i den här översnöade lyktan hemma hos mina föräldrar. Det är några veckor sedan jag var där och snön i Malmö är inte alls lika påtaglig. Men känslan är densamma.
Jag antar att jag kanske måste träna på att bara vara lite lugn och att inte forcera... 
Men det finns hopp. Jag tror det. Golvet är på väg att komma på plats och jag har massor av idéer, men måste bara komma på hur jag ska fokusera för att få något vettigt gjort. Det är av den här insnöade känslan som min blogg har tagit lite siesta också. Det är egentligen inte meningen. Inte alls.
2 kommentarer:
massa sno! Hej majjs! Saknar dig ^_^
hej! du kommer snart till Sverige va? Det hoppas jag.
Skicka en kommentar