Vila

Regn. O-hemlängtan.
Jag tycker om att sitta i trappor eller på bänkar och försöka vänta på att regnet ska ge med sig.
Det hinner bli lite långsamt. Jordens snurrande hinner komma ikapp mitt eget snurrande.
Eller så är det jag som lugnar ned mig. Dagarna förflyter och allt mindre "blir gjort". Det är behagligt, men samtidigt lite provocerande eftersom det är lätt att inbilla sig att jag ska hinna se, göra, känna och lukta allt. Och i stressen över att hinna med allt så missar jag det väsentliga. Som att titta på trasiga golvplattor inne på en mörk bar eller att spendera nästan en timma med att titta på när ett gäng gråsparvar badar i en vattenpöl.

Jag vill inte åka hem. Men det är två dagar kvar.