Tyst

Jag kände hans sista hjärtslag. Sedan blev han alldeles stilla och fick vila, slippa vara förvirrad, vinglig och rädd.

Idag var vi tvungna att avliva Trollet. Han blev knappt två år. Råttor blir visserligen inte så gamla, men det är ingen tröst i hela världen. Det gör precis lika ont ändå. Hans röda små ögon tittar inte mer. Han springer inte runt mer. Och han vill inte bestämma och inte längre sitta på mina fötter medan jag diskar. Eller det kanske han vill? Men på ett annat sätt, från ett annat plan...

Kanske var det en hjärntumör som gjorde att han inte längre ville äta eller dricka. Kanske var det något annat som gjorde att blev personlighetsförändrad, apatisk och magrade.

Vissa människor ska inte ha husdjur. Jag är en av dem. Jag blir så orolig, bekymrad och sedan ledsen.
Så otroligt ledsen.