Jag som dansös

Det händer att jag chockar mig själv och bara gör saker utan att tänka efter. Som att anmäla mig till en kurs i orientalisk dans.
Jag som aldrig tagit ett endaste danssteg i hela mitt liv.
Jag som är stel som en pinne, saknar taktkänsla, är blyg, har lätt torgskräck, är stram och endast ägnat mig åt svettaktiviteter som löpning på asfalt eller att sparka och slå folk i huvudet (kickboxning).
Men något oberörbart, något okänt och lätt dimmigt anmälde mig till en kurs i orientalisk dans, helt utan mitt förnufts medverkan.

Så jag gick dit.
Och visst såg jag ut som ett paket frusna haricot verts då jag såg mig i spegeln. Visst hängde jag med sämre än ett kylskåp från 1970-talet.
Men det spelar ingen roll. Det är inte förrän man kan våga vara sämst, göra bort sig och se sin egen stelhet och begränsning som det går att göra något åt den.
Nu kommer jag kanske inte att bli någon smidig och ljuvlig dansös någonsin. Men jag behöver ju inte fortsätta vara rädd för att göra bort mig för den sakens skull.
Dessutom är det väldigt roligt.