Processer under snön

Det är vilsamt och lugnt. Jag spenderar mina dagar i Jämtland och låter allt lugn sjunka in. Hela landskapet är inbäddat i vit, lätt och kall snö. Det är alldeles perfekt. Jag och min syster har spenderat dagen med att sortera gamla saker på vinden. Det är både roligt och jobbigt, som de här dockorna. Jag blir lite konstig till mods av dem.

Fri

Nu har jag slutat på jobbet. Jag är fri! På riktigt. Nu börjar det stora arbetet. Nu har jag ingen stressig tillvaro, inget ansvar, inga plikter att skylla på istället för att göra allt det som jag vill. Nu finns alla möjligheter till att jobba med webshop, lyssna på inre och yttre röster och ta mig tid till väsentligheter. Det låter som en dröm. Och det är det ju också, men det är ändå lite skrämmande. Men nog mest spännande. Jag kommer att tänka på en mening som sades då jag spenderade en vecka i ett katolskt kloster: allt är nåd. Och lite så känner jag just nu. Att allt som kommer att komma från och med nu är nåd. Även om det må vara jobbigt, tungt eller svårt. Jag är faktiskt helt redo.

Helgen

Här är tre bilder från helgen. Efter att ha firat vintersolståndet lite tidigt tillsammans med fina systrar i skogen i fredags så har jag sagt hej då till Jonas som flög iväg till nordligare breddgrader. Därefter har jag snorat och bara sovit i 30 timmar. Det är nästan otäckt så långt borta i sömn och dröm det går att komma. Men jag tror det varit och är nödvändigt. För att komma vidare och för att lugna ned mig efter en extremt stressig och tung period. Säkert nyttigt...

Nytt liv

Det är en bra dag idag. Jag fick besked om att jag kommit in på humanekologi i Lund. Så i januari sätter jag mig åter i skolbänken och börjar om allting igen. Det känns alldeles fantastiskt.

12 12 12 12 12

Jag halvt upplyst av blek vintersol, vilar framför mitt altare med tända ljus på det fina klockslaget 12 12 12 12 12. Jag kan inte låta bli att gilla sådana höjdpunkter i tillvaron.

Ett okänt hus

Jag vet inte vad det här är för hus. Allt jag vet är att det ligger i Eslöv. Men det är ett övergivet hus, precis ett sådant som jag ibland hittar när jag sover, i drömmarna. Ett sådant hus som jag utan att tänka två gånger bara måste åla mig in genom fönstret i. Jag vet att huset knappast kommer att vara fyllt av guld, ädelstenar, rökelse eller myrra. Men kanske finns det andra skatter? Det går inte att veta förrän jag genomsökt huset. Kollat genom varje rum av det. Det är ett spännande äventyr av vakendröm. Och man säger ju att hus i drömmar symboliserar ens inre liv och varande. Nu mår jag kanske inte alltid riktigt så illa som det här huset visar. Men det finns trasiga hus inom oss alla tror jag. Jag kan inte föreställa mig att det skulle kunna vara ohälsosamt, eller förbjudet att ta en liten varsam promenad i sitt undermedvetna, oavsett om man sover eller är vaken, vilket nu som är vilket...

Snygg silo

 En annan skånsk snygging är silon i Eslöv. Den ligger alldeles centralt och är väl värd ett besök. I blekt skymningsljus är den vidunderligt vacker. Kall, grå och gammal betong. Gammal betong är mycket snyggare än ny. Den får mer textur och blir mer levande på ett tilltalande sätt tycker jag.

Fladdermuskvinna

Det har blivit en del halsbandshängen under helgens otroligt introverta pysselövningar. Här är en strassig historia med en fladdermuskvinna. Jag känner för att vara lite mer som hon just nu. Svävande, tidlös och härlig... Men jag ser trött ut, har ryckningar i ögat sedan två veckor tillbaka och är allmänt kanske mest labil i hela Skåne. Men jag tror ändå att det är övergående. Det måste jag ju tro.

Fler hjärtan

Hjärtan som väntar på sammanhang. Men de har kommit en liten bit på vägen i sin fysiska evolution.

Hjärta

Litet hjärta i metallram. Jag har limmat på en liten glaspryl. Det ska bli ett halsband men än så länge ligger det bara i min hand och känner in vad nästa steg ska bli.

Ben från skata

Ibland är det faktiskt dumt att krångla till saker. Jag är ganska bra på att göra saker mer komplicerade än nödvändigt. Det har jag inte gjort här. Och det tycker jag faktiskt lyckades. Ett litet ben från en skata som min mor hittat lades i en liten flaska med kork. Jag har limmat ihop och satt ståltråd och hampasnöre runt. Perfekt när man vill ha ett ömtåligt litet ben med sig.

Skata är det djur, förutom råttor som inspirerar och fascinerar mig mest. De dyker upp i mina drömmar och när jag går till jobbet eller ska göra något jobbigt eller svårt så dyker de upp, sitter och tittar på mig, tjattrar och flyger runt. Under sommaren och hösten har jag hittat en ung skata som jag träffar nästan dagligen. Den hittar på olika hyss när jag går förbi dess revir på väg till jobbet. Om nu skator har revir, men något slags hang sound har de ju. Den här skatan ingjuter hopp och leenden ganska ofta.

Bjärta armvärmare

Av gåvogarn har jag virkat dessa. Färgglada, trevliga och förhoppningsvis mycket snart till salu!

Vita fjädrar

Ett örhänge med röda tygrosor, röda band, pärlor av ben och vita fjädrar.

Kreativt kaos

Lite så här har det sett ut på sista tiden. Jag har försökt att pyssla så mycket jag orkar. Samtidigt är det väldigt mycket fokus på världsliga och konkreta saker som jobb, jobb och jobb. Men om tio arbetsdagar är det slut.
Jag undrar hur det kommer att kännas och vad som kommer att hända. Men det känns väldigt bra.

Fjädrar i öronen

Det här är ett ceremoniörhänge som jag gjort till en vän. Jag har använt fjädrar, bomullsgarn, en gnutta lim och gamla, återanvända träpärlor. Ganska oblygt och urhärligt tycker jag om jag får säga det själv.

Enkla örhängen med dödskallar

Orange dödskallar och några pärlor. Ibland är det väldigt gynnsamt att göra något ganska enkelt pyssel, då går det att koncentrera kreativitet och fokus på ett annat, kanske mer komplext projekt samtidigt som jag vill pyssla. Då äg enkel montering av pärlor den bästa terapin och medicinen för så väl hjärna som själ.

Vinter, död och glitter

Just nu är det nära på mun favoritkombination, det där paljettiga, spetsbeklädda och gulliga blandat med låt säga en dödskalle. Det här örhänget. Ingår också i fjäder-kollektionen.

Hitta

Här är ett halsband i all enkelhet. Jag har gjort det till en vän som behövde fjädersmycken. Trasig kompass, fjäder, kedja och en gnutta lim. Ett halsband som säkert får folk i omgivningen att ställa frågor, men min förhoppning är att halsbandet mest ska ge svar.

Ljus i tunneln

Vaknade igår med en känsla av att livet, tillvaron och alltet trots allt är uthärdligt. Då jag inte önskar för mycket av verkligheten så är det lättare att existera. Jag har svävat i ett lätt euforiskt tillstånd över hur okej och uthärdligt allt är. Det har också hjälpt till att svaret på mitt cellprov kom med posten idag och jag fick besked om att jag inte har några konstiga förändringar. Så jag kommer heller inte att dö i cancer inom kort. Det är helt fantastiskt. Även om livet kan vara lite kämpigt ibland så har jag inga planer på att kasta in handduken för gott .

Silo

En av mina favoritplatser att vila ögonen på. Lantmännens gröna silo i Kävlinge. Kanske gör sig detta duvslott sig allra bäst i morgonljus en fuktig novemberonsdag. Otroligt vacker i sin övergivenhet.

Mössa

Lite pyssel har det blivit också på sista tiden. Som den här mössan som jag virkat i stearinljussken och samtidigt som jag tittat på the walking dead. Att titta på tv-serier och virka är ren lycka. Tänk att det inte krävs mer för att vara fullkomligt nöjd.

Så fortsätter det

Livet alltså. Det går inte över, fastän jag vill det med ojämna mellanrum. Det fortsätter att slingra sig fram. Man säger ju att livet handlar om växande. Typiskt att jag skulle vara en kaktus som växer långsamt, smärtsamt och väljer öken som grund...

November

Det går inte att skylla på månen. Det är inte månens fel att jag inte vill annat än att gå i ide, gömma mig och inte göra något. Det handlar kanske lite om årstiden, men mest om att jag är dålig på att vänta, härda ut och acceptera.

En plågsam, tung och svart känsla går vid min sida. Jag försöker pigga upp mig med att tillverka julklappar som innehåller mycket glitter. Men det hjälper inte. Det är motsatsen till pastell och cupcakes. Ett svart hål i bröstet.
Jag dricker te, äter bara knäckebröd och väntar bokstavligen på att tiden ska gå. Samtidigt vet jag att allt är i sin ordning. Jag är på rätt väg i livet, på väg ut i okändheten och de vita områdena på mitt omedvetnas karta ska snart utforskas, ritas och bli min nya bekantskap. Men innan jag kommer iväg, innan jag blir fri känns det som ett koppel som skär in i halsen.Så himla klyschigt så att jag nästan skäms, men man ska väl säga som det är?

Långsamt framåt

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man planerar och förbereder för det blir ändå inte så. Mitt jobb är för stressigt, men att jag sagt upp mig handlar inte bara om det. Det handlar om att det är dags att gå vidare, släppa taget. Jag gör upp med så mycket duktig-flicka-syndrom just nu så att det står härliga till. Jag svarar visserligen på jobbmail det sista jag gör innan jag somnar. Men jag känner efter mer, vad som är rätt och framförallt vad som är fel. Och det är mycket som är fel. För mycket stress, jobb, krav och tvivel. Jag lyckas inte förmå mig själv att börja jobba med min webshop. Det handlar inte om brist på tid. Och lådorna med ömsint tillverkade prylar går inte att stänga längre. Men det tar emot. Jag vågar inte, är kanske rädd för att lyckas. Vem skulle jag vara då liksom?

Stilla

Det står lite stilla just nu. Eller i den yttre världen i alla fall. Jag drömmer mardrömmar och några vanliga drömmar. Jag slaktar zombier med plastvapen och tittar på stora vita ormar. Andas. Sover. Jobbar. Bidar min tid skulle man kunna säga. Det är ingen tid för stora beslut. Det är ett beslut jag är nöjd med. Inga fler beslut i år.

Textil skulptur

Det här är en liten skulptur som jag gjort till en fin vän. Jag hade tänkt att använda delar av hummer och krabba till att göra smycken. Det gick inget vidare utan blev bara ohyggligt fult. Men näbben till den här varelsen är en krabbklo och när jag insåg att klon kunde bli en näbb lossnade hela tankehärvan.

Den lilla krabaten ser så eländig ut och kan inte riktigt stå på sina fötter av ståltråd, men tycker ändå att han blev ganska fin. Det kommer helt klart att bli fler textila skulpturer, eller mjukisar som man ju också kan kalla dem.