Långsamt framåt

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man planerar och förbereder för det blir ändå inte så. Mitt jobb är för stressigt, men att jag sagt upp mig handlar inte bara om det. Det handlar om att det är dags att gå vidare, släppa taget. Jag gör upp med så mycket duktig-flicka-syndrom just nu så att det står härliga till. Jag svarar visserligen på jobbmail det sista jag gör innan jag somnar. Men jag känner efter mer, vad som är rätt och framförallt vad som är fel. Och det är mycket som är fel. För mycket stress, jobb, krav och tvivel. Jag lyckas inte förmå mig själv att börja jobba med min webshop. Det handlar inte om brist på tid. Och lådorna med ömsint tillverkade prylar går inte att stänga längre. Men det tar emot. Jag vågar inte, är kanske rädd för att lyckas. Vem skulle jag vara då liksom?