November

Det går inte att skylla på månen. Det är inte månens fel att jag inte vill annat än att gå i ide, gömma mig och inte göra något. Det handlar kanske lite om årstiden, men mest om att jag är dålig på att vänta, härda ut och acceptera.

En plågsam, tung och svart känsla går vid min sida. Jag försöker pigga upp mig med att tillverka julklappar som innehåller mycket glitter. Men det hjälper inte. Det är motsatsen till pastell och cupcakes. Ett svart hål i bröstet.
Jag dricker te, äter bara knäckebröd och väntar bokstavligen på att tiden ska gå. Samtidigt vet jag att allt är i sin ordning. Jag är på rätt väg i livet, på väg ut i okändheten och de vita områdena på mitt omedvetnas karta ska snart utforskas, ritas och bli min nya bekantskap. Men innan jag kommer iväg, innan jag blir fri känns det som ett koppel som skär in i halsen.Så himla klyschigt så att jag nästan skäms, men man ska väl säga som det är?