Att leva tillsammans

I min nya lägenhet finns ingen ventilation, åtminstone inte som jag har hittat. Det innebär att fuktig sommarluft stanna och står stilla i lyan och för att mildra kvalmigheten så står alltid ett par fönster öppna.
Dygnet runt letar sig stadens ljud in i lägenheten; bilar, hojtande människor, resväskor mot kullerstenen och så måsarna. Och duvorna.
De sistnämnda är mest ljudaktiva 03.30-05.30, åtminstone är det vid den tidpunkten som de hörs mest och bäst. Det är tider då jag för det mesta föredrar att sova. Jag vaknar, somnar om och vaknar igen. Nyväckt och irriterad försöker jag förtränga skränande och kuttrande. Det går inte.
Men det är bara att acceptera det. I staden får jag systerligt och broderligt dela utrymmet med alla djur som har valt att leva med oss. De vill också vara här. Staden är inte mer min än måsungarnas. Jag har inte större rätt till trottoarerna än långsamma, tunga duvor eller stressade skalbaggar och myror. Vi måste samsas om utrymmet helt enkelt.
Jag måste bara lära mig att komma överens med de skrikiga måsarna och deras djuriska kollegor.
Djuren som väljer att leva bland oss människor får ändå stå ut med en hel del. Och för det mesta så är jag ganska tacksam över att en gnutta natur smyger sig in även till centrala Malmö.
Jag tycker faktiskt ganska mycket om att lära mig att samsas med djuren. För några somrar sedan bodde jag i husvagn i ett par månader. Då var det definitivt bara att gilla läget. Varje natt patrullerade trastar på husvagnens plåttak, men det var ändå bättre än då en katt bestämde sig för att dundra fram över taket. Under husvagnen hände det lite då och då att ett gäng igelkottar rök ihop. Innan jag förstod vilka varelser som grymtade, flåsade och lät under husvagnen hade fantasin hunnit avhandla ett större antal monster. Men det var bara igelkottslagsmål.
Jag vill komma överens med bin, bärfisar, fjärilar och till och med getingar. Det finns ett ganska utbrett småkrypshat och jag tycker själv inte om spindlar i byxorna och flugor i maten. Men om jag inte kan komma överens med insekterna så kommer jag långsamt att dö. Jag kommer att svälta ihjäl. Utan insekter blir det ingen frukt, inga grönsaker och ingen annan mat heller. Så det gäller att gilla läget och inte i all oändlighet stänga fönstren och barrikadera mig helt mot yttervärld och natur.

Gröna pulsvärmare behöver inte längre skämmas

De här virkade armvärmarna gjorde jag på semestern hos far och mor i Östersund. I normalfallet hade de här virkade armvärmarna inte fått se internets ljus och troligen inget annat ljus heller, eftersom de skulle ha räknats som "ihoprafsade saker". Det ihoprafsade är enkelt, ofta glatt, men inte proffsigt och inte alltid genomtänkt. Det är saker som jag bara gjort. Saker som kommit automatiskt.
Men nu är alltså censurens tid förbi. Nu ska även och kanske framförallt saker som kommit till i lätthet och flöde se ljus. Jag har ju tyckt att det ihoprafsade inte varit lika värdefullt, men den distinktionen ska nu bort. Och därför syns de nu här. Tredubbelt.Armvärmarna/handledsvärmarna är virkade i växtfärgat garn som jag köpt på second hand. Pingstkyrkans second hand i Torvalla som jag tycker är ett av Sveriges absoluta prylmeckan. Ibland när jag handlar där så blir notan så låg att jag nästan skäms.
Knapparna har jag hittat i mammas knappburk. Jag fick ta dem.

Detaljer

Stora kottar i en stor glasburk. Ett måste för en pysslare som mig.
Mer bilder på mitt pysselrum kommer inom kort. Det behövs bara plockas undan lite pryldrivor så att rummet syns först.

Tuff uppväxt inget hinder för succé

Det här är en skål med dill. Då jag planterade den hade jag en vision. Dillen skulle frodas ute på gården och grönska inte bara för mig utan även för grannarna. Efter något i stil med århundradets åskväder så dränktes skålen med de nysådda dillfröna. I desperation försökte jag hälla av vatten och rädda de små i jorden. Jag tog in dem och satte dem soligt i hopp om att de skulle torka upp.
Kort därefter visade sig min tanklöshet åter.
Jag släppte ut råttorna. Och en av dem har passion för trädgård, speciellt jord. Så han sprätte och grävde glatt i jorden.
När dillodlingen mest såg ut som ett slagfält så ställde jag undan den, besviken på hur jag hanterat de små fröna och att det gått så illa.
Därefter dröjde det inte många dagar förrän fröna började gro!
Dillfröna brydde sig inte det minsta om sin tuffa barndom. De ville upp. De ville bli dill och stå i mitt fönster.
Jag är så tacksam.
Så här ser den trötte trädgårdsmästaren Möbius ut hemma i sitt hus.

Det magiska i att äta tomater

Tomaterna mognar i fönstren där hemma. En efter en blir de röda, söta och goda. Det känns väldigt fint att stå i soffan och plocka egenodlade körsbärstomater i fönstret. Att odla tomater i krukor inne i en lägenhet är inte jättesmidigt. Det måste erkännas. Plantorna svävar upp mot taket och ut genom öppna fönster. De slingrar sig ut över väggar, ständigt på väg. Jag försöker hålla dem någorlunda i närheten av fönstren. Men jag njuter av att det växer, lever och frodas.Allt vattnande, pysslande och pratande med mina tomater gör att jag får en annan respekt för mat. Det är komplicerat och varje liten tugga tomat och mat är ett underverk. Det är ett mirakel och det ligger så otroligt mycket kraft bakom att kunna njuta av en tomat. Att köpa en liten ask tomater är lätt. Det är inget som jag behöver tänka speciellt mycket på. Men nu gör jag det. I varje liten röd, rund boll finns så mycket kraft. Det är fantastiskt. Och riktigt gott.

En olycka händer så lätt

På en stor asfaltyta utanför kontoret ligger ett ensamt buntband. Ett förbannat snöre.Jag har lite bråttom, men ser det. Det hjälps inte. Jag trasslar in mig i det och trillar handlöst och pladask i marken. Mellan mitt knä och asfalten går mina favoritleggings sönder med blodspillan som följd.Jag skrapar upp hela höger hand och lyckas daska ned min sprillans nya och på avbetalning inköpta kamera. Kameran håller. Men det gör inte handen.
Jag har nu med pincett, vänster hand och väldigt mycket smärta och vilja rengjort det till synes lilla såret från grus.
Smärtan är däremot inte alls liten. Jag har ont i huvudet, mår illa och funderar på om inte triquetrum, pisiforme eller något annat litet underarmsben gått av. Men jag avvaktar lite... ¨
Det känns bara så vansinnigt att springa rakt in i fällan och trilla helt omkull. Jag borde kanske vara mer försiktig...Så här såg jag ut kort efter olyckan.

Press

På tisdag kommer det nya numret av tidningen Nära. Där har jag skrivit en lång artikel om mina upplevelser från Rögle kloster.
Tyvärr blev Jonas som tagit bilderna omdöpt till Johan Sandgren vilket känns tråkigt.
Bortsett från det så kan man läsa om hur jag smyger in i tystnaden och lämnar den vanliga och stressade verkligheten bakom mig.
Det känns länge sedan nu. Men jag har kvar ett litet fågelbo av lugn som jag kan krypa in i när jag känner för det. Oavsett religiös övertygelse så kan jag verkligen rekommendera ett par dagar i tystnad och att inte ägna sig åt annat än nuet.
Jag tror att jag blivit ett par gnuttor bättre på det sedan klosterbesöket.

Nu är det slut

Nu får det vara nog med rädsla, noja och tråkigheter.
Den här bloggtorkan började i mars. Först trodde jag att det handlade om frihet, paus, lätthet och att jag bara inte brydde mig om eller ville skriva på ett tag.

Sedan insåg jag att det kanske inte var hela sanningen.
Jag började förstå att det åter var ett verk och en attack av Herr Dåligt Självförtroende som satt tusen käppar i alla kreativa hjul.
Jag är inte så intressant så att jag behöver skriva. Det jag skriver är bara tråkigt. Mitt pyssel är fult och inte tillräckligt kreativt. Jag har inget vettigt att förmedla till mänskligheten eller universum. Det var massor tråkiga tankar som låg där och bubblade och gjorde det långt till tangentbordet och allt roligt stannade i anteckningsblock och allt pyssel åkte oavkortat ned i en påse avsedd för fula saker. Jag insåg att det fanns två kategorier av saker som jag gör.
En kategori av skapligt ihoppysslade saker, fotografier eller tankar som kan få kvala in på publicerat område. Sedan finns sådant som bara är ihoprafsat. Det vill säga armband som inte är helt snyggt ihopknutna, ett försök till en mössa... saker som helt enkelt inte gills. Saker som är diskvalificerade, men jag vet inte riktigt från vad. Jag vill inte vara pretto och självcensurerande, åtminstone inte utan att själv veta om det eller kunna välja bort det.

Så ska det inte vara.
Är bloggen tråkig? I så fall så kan du hitta på något annat att göra än att läsa skiten.
Är den rolig? I så fall lovar jag att bli lite bättre på att uppdatera, för jag tycker att bloggen är rolig att skriva.