... det här är en mental balansgång. 
I två månader har jag väntat på att golvet efter avloppsvattenolyckan ska torka och att få ett nytt golv. Väntan fortsätter. Och under tiden testar jag en ny inredningsform!Förutom att det är lätt att leka inte nudda golv så är det en väldigt provocerande inredningsstil med prylar precis överallt. Inte alls ljust och fräscht, typiskt svenskt. Nej, här snackar vi en loppis-tsunami i vår tvåa.
Ugglor trängs med strumpor och tvättkorgen är inne i en våldsam kamp med garderoben. Ja, man kan säga att lägenheten myllrar av liv på ett spännande sätt. Ögonen hinner aldrig bli uttråkade.
Mitt i vardagsrummet har Jonas trumset valt att ställa sig. Varje gång man vill förbi, vilket blir allt mer sällan, så får man stretcha och tänja kroppen för att lyckas passera.
When more becomes most.
Det är inte trångt, utan ombonat...
Mitt i prylhavet har det växt upp en soff-ö där tre soffor och en fåtölj trängs, i närheten av sovbukten där både jag, Jonas och råttorna sover. 
Sängen står lite diskret i ett hörn. Den slukar massor av plats.
Vy från hallen. Direkt då man kommer in i den mörka och pryltjocka lägenheten så slås man av synen av en bakåtvänd garderob. Nyskapande och fräckt!
I köket är matplats mest ett minne. Fast jag brukar sitta på golvet och äta ibland. Det funkar också jättebra. I övrigt är resterna och minnena av min pysselhörna det konstverk som fyller upp hela köket. Det är mycket lager-på-lager-känsla. Men det går faktiskt att pyssla om man är sugen.
Sovrummet används mest som en installation. Betong, rustika bräder, skrot och damm. 
En spännande promenad blir det då det är dags att duscha. För att komma till badrummet så får man balansträning via gammaldags golvbalkar. 
Hela rummet erbjuder en känsla av yta, rymd och jag vet inte vad. 
Detalj i köket som påminner om att ett varmt, drömskt och ombonat hem snart kommer att resa sig som fågel Fenix ur dammet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar