Just nu gillar jag

Caracrass
Tom Deadstuff OdditiesSavagemuse

Ett experiment

Som ett av flera steg i mitt projekt att krypa innanför min egen hud och göra ett djuphavsdyk i mitt undermedvetna så försöker jag att komma ihåg mina drömmar. Jag försöker använda dem och jag letar symboler och tendenser. Då jag kommer ihåg skriver jag ned dem. Det har fungerat ganska bra. Under det år som jag skrivit ned mina drömmar så har jag märkt hur de utvecklats. Jag ser klarare färger, starkare känslor, jag hör ljud; ibland till och med låtar och melodier. Det dyker allt oftare upp färger och former som jag kan använda mig av i min vakna kreativitet. Visst blir även mardrömmarna intensivare och blodsplatter och spyor tydligare. Men medicin kan vara besk…
Ämnen som jag behöver behandla mentalt syns tydligare. Jag funderar mycket på mina drömmar under dagarna. Men nu tänker jag att jag tar det ett steg till. Drömmarna får lämna skrivboken. De får lämna terapirummet och istället belysas av offentligheten här i min blogg. Kanske för att ytterligare bevisa för mitt undermedvetna att jag tar drömsymbolerna på allvar. Och för att det kan vara enklare att se på mig själv med yttre ögon.
Jag provar.

I natt:
Jag är tillsammans med hela min familj på semester. Allt är rörigt och vi måste resa iväg. Men jag vill inte. Jag har fått, eller håller på att få en ny vän. Det är en enormt stor tiger. Jag är rädd för den, eftersom jag vet att det är en farlig tiger. Men jag kan inte låta bli att vara i närheten av den.
Den är så mjuk och underbar, så fin. På något sätt lyckas jag bli vän med tigern. I sin mjuka päls i pannan har den ett spiralmönster som består av prickar i dess päls. Det är otroligt vackert och jag ger tigern en puss i pannan.

Rosa kaos

Vad gör man av alla de där små prylarna som bara ligger och skräpar hemma? Trasiga nyckelringar, udda pärlor, spelpjäser och trasiga smycken allierar sig i högar. Men jag har gjort ett system med högar med små prylar i olika färger. Den rosa högen blev stor först och av alla små onödiga prylar som var och en för sig känns lite halvtråkig så monterade jag ett rosa kaosarmband. Det blev mycket roligare. Tricket är att ha en grov kedja och att sätta fast så många prylar som möjligt så att det myllrar, skramlar och tar massor av plats.
Min plan är att det ska komma fler kaosarmband. Grönt, gult, blått, lila, vitt, svart, rött, orange.
Det bästa är att de här armbanden växer fram under ganska lång tid. Trasiga prylar, loppisfynd och saker från marken kommer sällan till mig på en gång, utan det krävs tålamod. Och jag gillar att det får ligga till sig. Innan såg jag nog mer den där viloperioden för prylar som ett nederlag, som brist på fantasi och beslutsamhet. Men jag tycker att det går lättare att se att det handlar om en process och att känna efter långsamt. Och att våga ta även rosa plasthästars position på en silverkedja på allvar. För att för mig spelar det faktiskt roll.

En uggla runt halsen

Det här ugglehalsbandet har jag filat på i flera månader. Jag vet inte varför det inte har velat bli klart. Kanske har det handlat om självtvivel och att jag tycker att allt jag gör blir fult, tråkigt eller inte unikt. Kanske har det bara krävt lite tid och jag har erbjudit det. Delarna har legat på pysselbordet, trevat och letat efter varandra. Men nu tror jag att de har hittat hem och samlats i det här halsbandet.Ugglan är gjord av flera olika nyanser av brun cernitlera och två röda glaspärlor. Sedan är det några plastpärlor, glaspärlor och olika tjocka kedjor som utgör innehållet i det här långdragna projektet.

Sten och ben

Stora pärlor av ben, stenpärlor och små genomskinliga stenpärlor bildar efter min framfart ett armband. Den där benvitgula färgen är underbar till alla tänkbara svarta kläder.Och stort är bra.
Jag har kommit på hur härligt det är med stora, för stora och alldeles för stora smycken. Det är en lyxig uppmärksamhetsgrej och på något fånigt sätt också ett sätt att våga ta plats, att våga synas och att inte skämmas för att vilja vara fin.

Bubbligt och drömskt

Här är en luftballong till. En liten silverbehållare är fylld med en liten bit tyg, en del från ett trasigt örhänge och en liten pappersbit med ordet stund. Sedan har jag gjort en pärlrad av ett gäng vita och gula pärlor.
Det är lite shabby chic-varning, men det kan inte hjälpas. Det var roligt att göra.

Fri fantasi

Jag vill att min fantasi ska flyga fritt. Och för en fri fantasi så kan det vara bra att påminna mig om luft och flygande. Så därför gjorde jag det här örhänget med en luftballong och lite gula pärlor. Och en stjärna.
I julas så köpte jag ett gäng skamligt billiga virkade dukar (på Pingstkyrkans second hand i Östersund, vilket enligt mig är en av Sveriges bästa loppisar). De förgyller nu mitt rum i en stor glasburk.

Spin the wheel

Halsband med silverrosor och en ram med fågelklor runt ett kuggjhul. Ramen är fylld med tvåkomponentsepoxiharts. På botten av silverramen har jag lagt en liten bit papper.

Indien och jag

Idag firar jag livet med nästan en miljard människor. Det är inte bara årets bästa dag eftersom jag fyller år, utan också Indiens nationaldag. Det ska firas med indisk mat och pyssel. Det kan inte bli bättre.
Grattis mig själv. Och grattis Indien.

Dockansikte med en twist

Armband med silvervinge, nyckel och pärlor. Och ett ansikte som jag gjort i lera. Jag har först gjort ett form efter en liten plastdocka. Sedan har jag använt formen för att göra det här dockansiktet. Sedan har jag använt ett lack för att få mer kontrast. Kedjan är från loppis.

Burar och ben

Metallburar från loppis har fått nytt liv i ett armband och ett örhänge. Armbandet är enkelt och består bara av de bruna burarna.
Örhänget består av en dödskalleformad benpärla och en bur. Jag gillar när det är lite enkelt ibland, men samtidigt lite mörkt och dramatiskt.

Husmorsskolan

Otroligt peppande och inspirerande program.
Husmorsskolan
Kanske precis det som en hemmameckare med kreativa ambitioner behöver höra för att hålla ångan uppe när januarigrånaden lurar i alla hörn.

Sparv

Halsband med sparvfot. Lera, akrylfärg, glasbit. Och en kedja av vita stenar och små genomskinliga glaspärlor. Vintrigt och vitt. Lite vemodigt och stilla.
Jag har inte skjutit eller vridit nacken av någon sparv, utan den hittades död. Foten är torkad och desinficerad. Och sedan inbäddad mellan glas och lera. Jag ser det som att jag lånar sparvfoten. Moder Jord får tillbaka den sedan. Och sparven är begravd i tacksamhet.

Nina Hagen

Nina, texten, melodin. Det hjälper mot det mesta, allt och lite till. Till och med måndagskänslan.

Favoriter

http://www.etsy.com/shop/crudeart?page=1

http://www.etsy.com/shop/missmercy?page=1

http://www.etsy.com/shop/FuFuFox?ref=pr_shop_more
Dagens Etsyfavoriter. Det här är så inspirerande. Även om jag själv är mest sur och arg så är det säkert inte skadligt med lite pepp.

Det går trögt

Fram tills idag har hela 2011 hittills känts som världens längsta vattentramp. Isigt, halt och svårframkomligt ute gör att mina tankar och mitt sinne snabbt följer i naturens fotspår. Det står stilla. Det är en smått förstoppad värld. Det är inte hela världen, men jag vill framåt. Jag vill inte halka runt på isfläckar eller stå stilla. Jag har mer kraft, men den är svårfokuserad just nu. Det är som om jag har glömt alla rutiner och alla vanor. Allt har tappats bort i snön och i isen. Men idag, när det var åtta grader varmt på morgonen så väcktes hoppet. Hoppet om islossning och framåtanda. Visserligen ligger snön kvar och det går trögt, trögt, trögt med arbete, liv, skapande och tänkande. Jag vill, men kommer inte riktigt loss. Som ljuset i den här översnöade lyktan hemma hos mina föräldrar. Det är några veckor sedan jag var där och snön i Malmö är inte alls lika påtaglig. Men känslan är densamma. Jag antar att jag kanske måste träna på att bara vara lite lugn och att inte forcera...
Men det finns hopp. Jag tror det. Golvet är på väg att komma på plats och jag har massor av idéer, men måste bara komma på hur jag ska fokusera för att få något vettigt gjort. Det är av den här insnöade känslan som min blogg har tagit lite siesta också. Det är egentligen inte meningen.
Inte alls.

Inte för att jag gillar minimalism men...

... det här är en mental balansgång.
I två månader har jag väntat på att golvet efter avloppsvattenolyckan ska torka och att få ett nytt golv. Väntan fortsätter. Och under tiden testar jag en ny inredningsform!
Förutom att det är lätt att leka inte nudda golv så är det en väldigt provocerande inredningsstil med prylar precis överallt. Inte alls ljust och fräscht, typiskt svenskt. Nej, här snackar vi en loppis-tsunami i vår tvåa.
Ugglor trängs med strumpor och tvättkorgen är inne i en våldsam kamp med garderoben. Ja, man kan säga att lägenheten myllrar av liv på ett spännande sätt. Ögonen hinner aldrig bli uttråkade.
Mitt i vardagsrummet har Jonas trumset valt att ställa sig. Varje gång man vill förbi, vilket blir allt mer sällan, så får man stretcha och tänja kroppen för att lyckas passera.
When more becomes most.
Det är inte trångt, utan ombonat... Mitt i prylhavet har det växt upp en soff-ö där tre soffor och en fåtölj trängs, i närheten av sovbukten där både jag, Jonas och råttorna sover. Sängen står lite diskret i ett hörn. Den slukar massor av plats.
Vy från hallen. Direkt då man kommer in i den mörka och pryltjocka lägenheten så slås man av synen av en bakåtvänd garderob. Nyskapande och fräckt!I köket är matplats mest ett minne. Fast jag brukar sitta på golvet och äta ibland. Det funkar också jättebra. I övrigt är resterna och minnena av min pysselhörna det konstverk som fyller upp hela köket. Det är mycket lager-på-lager-känsla. Men det går faktiskt att pyssla om man är sugen.Sovrummet används mest som en installation. Betong, rustika bräder, skrot och damm.
En spännande promenad blir det då det är dags att duscha. För att komma till badrummet så får man balansträning via gammaldags golvbalkar.
Hela rummet erbjuder en känsla av yta, rymd och jag vet inte vad.
Detalj i köket som påminner om att ett varmt, drömskt och ombonat hem snart kommer att resa sig som fågel Fenix ur dammet.

Varning för snömonstret

Det är underbart i tidningsrubriker kunna få bekräftat att Yeti, snömannen, snömonstret kommer att slå till.
Jag har inte sett snömonstret ännu, men jag hoppas fortfarande.
Jag som vill se allt övernaturligt, märkligt och underligt som finns blir extra glad av sådana rubriker.
Om jag inte kollar efter snömän, småfolk och talande kråkfåglar så kommer tristessen och bits. Det vill jag inte. Då skrumpnar ögonen!

Universum försvinner och uppstår ungefär samtidigt

Det är när livet är så här som det är som allra bäst. Jag hatar att fastna på bild, men här kryper jag på en nedfallen trädstam och fotograferar resterna efter något djurs kräftkalas. Jag glömmer bort allting annat. Huvudvärkar, nackspärrar, restskatter,komplex, misslyckanden och all världens svält.
Jag spanar växter som växer på det gamla trädet, skalbaggarna som bor där, vattnet, de levande träden och himlen.
Livet är som allra bäst när jag helt glömmer bort att jag är en del av verkligheten. Och samtidigt är det just precis då som jag är allra mest i universum.

Det är Jonas som tagit bilden. Det kan vara i Torupstrakten.

Att zombiesäkra bilen

Jag har klarat mig väl under helgerna. Ingen tarmparasit i magen. Men den mesta tiden har spenderats i ett par stora täckbyxor och jag har sovit, vilat och tagit det lugnt.
Det är lite trögt att komma igång med arbetet, vardagen och rutinerna igen, även om jag på ett teoretiskt plan verkligen ser fram emot det. Men det är svårt.
Inget vill bli gjort.
Istället funderar jag över väsentligheter som hur man gör sin bil så zombiesäker som möjligt.
Klart är att jag saknar en rejäl spade. Och så kan det vara bra att ha lite silverskrot i handskfacket om en varulv skulle dyka upp.