Orange i vardagen

För att färgen orange ska påminna mig om att vara i balans så har jag sytt in några pärlor i håret.
Det ser inte sådär värst vuxet ut, men jag tycker att det känns väldigt bra iallafall. Jag vill påminna mig om att jag inte vill känna mig splittrad. Jag vill inte vara den som förespråkar lugn och ro mest av alla jag känner men samtidigt är den som jobbar över mest och aldrig klarar av att säga nej eller be om hjälp. Jag hatar den splittrade paradoxen. Och de här ovuxna pärlorna i oordning i mitt hår ska påminna mig om det.
Nu kommer jag inte undan insikten.
Orange representerar navelchakrat.
Och navelchakrat står för självförtroende, moral, spontanitet, lust, kreativitet, ambition, konstnärsskap.
Obalans här kan innebära tappad ork och livsvilja, splittrad.

Det kan man se som bara flum och dynga.
Eller så kan jag välja att se det som något tänkvärt som jag kan och borde jobba med.
Jag väljer det senare.

Tim gjorde det!

Sagor förtjänar att tas på allvar. Det är inget som ska dagisas bort och växas ifrån.
I min värld finns inget som heter att växa upp. I min värld finns krumelurpiller och fantasi. Jag försöker hålla kvar vid det, fast stressen sätter sig i axlarna och nacken litet för ofta.
Alice i Underlandet var sjukt bra. Jag är inte alls besviken. Det var ett underbart frosseri i Johnny Depp, färger, talande djur i fina kostymer, bra effekter, mer färger och mycket mer Johnny Depp.
Som fantast av allt detta fanns inte alternativet besvikelse. Tim Burton lyckades.
Jag är lättad och kan knappt vänta till Alice i Underlandet kommer på dvd så att jag kan titta på den varje dag och aldrig krypa ur min fantasipuppa!

Jag är en mördare

Vad kan det för finnas för mening med att köra över en katt?

Jag har gjort det.
Jag körde inte fort. Det var inte halt och den sprang rakt ut i vägen och ...under bilen.
Det är fruktansvärt.
Jag hann inte stanna och katten dog.
Det värsta är att bilen som kom efter mig också körde på katten. Jag såg det i backspegeln. Jag såg hur den var svart och alldeles mjuk.

Jag kan fortfarande inte föreställa mig känslan av hur det är att döda en katt. Men jag har gjort det.

Jag minns nästan inget av kvällen. Jag ringde polisen och sen bara grät jag så att det började sticka i hela ansiktet.
Om dödsstraff fanns så skulle jag vilja ha det nu.

Jag känner mig som världens sämsta människa fastän alla säger att jag inte gjort något fel.
Något är väldigt fel om man kör på en katt.
Kan jag få det ogjort så gör jag gärna det.
Jag är så ledsen.
Förlåt katten.
Förlåt.

Och varför spelades Twin Peakslåten på radion precis innan det hemska hände?

Drömmar om drömmar

Jag begriper inte hur stressen gör.
Den hittar alltid nya sätt att lura mig på.
Migrän, huvudvärk, ångest, trötthet, munsår, surhet. Det kan vara vad som helst.

Den är som den fuktiga skånska kylan. Det spelar ingen roll hur noga jag rustar mig med kläder för det tar ändå bara ett par sekunder så har fuktkylan redan börjat att hårdhänt massera min ryggmärg.

Jag springer efter stressen som en knarkhund och försöker identifiera och avväpna den. Knappt har jag hunnit glädjas åt att jag blivit av med en del så har stressen redan hittat något nytt sätt att sänka mig.

Jag har börjat läsa drömböcker och föra drömdagbok igen.
Det känns utmärkt och jag hoppas att små signaler om att jag arbetar med mina demoner ska nå mitt undermedvetna så att jag kan börja få litet lucida drömmar igen.
Jag tror verkligen hjärnan kan tala till mig på ett annat sätt då jag sover och fasaden är bortkopplad.
Mer galenskap och insikter hoppas jag på.

Om att våga låta sig älskas

Trollkarlen från Oz med det fega/modiga lejonet kan vara en av de bästa musikalfilmer som gjorts.

Krama mig inte.
Jag blir rädd då människor kommer för nära.
Och jag vill inte riskera att stå där generad och samla spillror av mig själv.

Att våga låta sig bli omtyckt är ohyggligt. Både skrämmande och svårt.
Ingen kan väl mena allvar med det?
All omtyckelse, alla komplimanger eller klappar på axlat måste bygga på missförstånd...

Andra människor, utanför min ego-sfär har inte insett hur hemsk jag är.
Hur tråkig jag är. Hur världen bara snurrar runt mig. Och det är bara en tidsfråga innan de inser min djävulskhet och då är det fånigt att stå där och tro att man var omtyckt!

Men att det finns någon som ändå, trots all värdelöshet hävdar att jag är bra är märkligt.
Jag får svindel då jag försöker våga låta mig bli älskad.

Och jag lovar att bli mindre rädd.
Andas och vara modig.
Jag kommer inte att gå sönder.
Jag är ju inte ens hel.

Längtan tar slut

Alla drömmars dröm slår in imorgon för hela världen.
För mig först på fredag.
Då kommer den film jag längtat efter mest någonsin.
Alice i Underlandet.
Gud nåde Tim Burton om jag blir besviken.

Diadem

Ett gammalt fult diadem som tar plats går ganska snabbt att förvandla med litet satinband, superlim, en plastfladdermus och några satinrosor.
Jag gillar sättet som det är för mycket och "blaffigt". Det gör mig på bra humör. För allvarligt talat... Det här med måttfullhet är inte alltid så himla tilltalande.
För att det inte skulle gotha ur totalt så gjorde jag ett gulligt diadem också. Med superlim så sitter det mesta. Till och med en metallmuffin och en snäcka. Det finns inte mycket som går upp mot limkladdiga fingrar och kreativa rus.
Stay tuned för fågeldiademet som kommer snart.

Absinthbrosch

Det blev en absinthinspirerad brosch också, fast den är inte av krympplast utan av plexi och en tysk flyer. Och litet nagelstenar och en kiwi av cernit.
Det luktar inte Österlen och flärd. Men jag gillar det!

Krympplast

Så sjukt roligt. Litet knepigt att få till det, men jag gillar den litet barnsliga tjocka stilen som resultatet får.
Det verkar som om krympplasten fungerar jättebra till örhängen. Men det var väldigt lätt att göra kreationerna alldeles för små.
Dinosaurien ville inte riktigt synas på bild. Den här blev nästan bäst av alla.

Död åt er demonjävlar

Förändring.
Det är en ovan smak i mitt liv av nya vanor, rutiner...
Mitt i allt det nya, det fina som jag valt börjar jag känna mig vilse.
Jag vill ha något bestående.
Vad är bestående?
Det är inte ett skit som är bestående. Jag blir rädd, får svindel, tunnelseende och börjar svettas.
Allt ändras hela tiden. En mental jordbävning och jag vet inte alls vad jag ska hålla fast vid.
Kanske bara gilla läget och följa med.
Men det är inte min melodi.
Jag vet inte hur man gör.
Jag strävar alltid åt ett annat håll.
Jag brukar alltid känna efter hur det känns i magen. Men ibland blir magen bara alldeles tyst och säger ingenting. Jag vet inte var jag ska lyssna. Och alla de olika demonerna bara skriker åt mig.
- Du är dålig
- Du har ingen talang
- Du är lat
- Du är ful

Och jag kan inte begripa då jag får erbjudandet om ett fast jobb. Ett fast jobb i journalistsverige just nu.

Det är på precis samma sätt som när jag jobbade som sjukgymanst. Jag bara undrar när jag ska bli påkommen. När alla ska upptäcka att jag är en vidrig människa som inte kan någonting. En vidrig lat människa som inte klarar någonting.

Så har jag ingen lust att leva mitt liv. Jag vill inte smyga runt och hoppas att ingen ska märka mig.
Jag har ingen lust att låta demonerna vinna.
Jag har ingen lust att låta rädslan vinna.
Och varför är det så lätt att tro att demonernas röst är min egen?
Det är åt helvete.
Men nu är det slut.

Jag är helt okej.
Jag kan bestämma att från och med nu är så.
Bra.