Konsten att uppleva ett fynd

Det ser inte mycket ut för världen.
Blött, sönderregnat, flagat, klottrat, krossat av tiden, ätet av vädrets lek, eldat och uppbullat med sopor så finns det ändå inget jag kan komma på som gör mig lyckligare än övergivna, bortglömda och för många oönskade hus.Det här hittades i lördags. Jag satt i bilen och ville mest spy av min huvudvärk. Men jag tyckte samtidigt att jag behövde komma ut trots ljuskänslighet och en svikande hjärna. Om inte annat i ångestdämpande syfte.
Då huset hittades försvann huvudvärken och kräksuget i nästan en timme. Eller det mildrades åtminstone en smula. Malmö är fantastiskt bara man tittar på litet andra ställen än Möllan, Västra hamnen eller för all del Värnhem. Inget fel på Malmö. Inget fel på Skåne. Inget fel på civilisationen i allmänhet. Men den kanske inte fyller alla våra mänskliga behov. Den fyller åtminstone inte alla mina behov.Alla renoverade hus och alla polerade och designade ytor kan stundtals bidra med en äcklande mättnadskänsla. Trots att ytorna är perfekta är det inte tillräckligt. Det är de här husen som jag vill ha.De utochinvända husen ser så råa och kaxiga ut där de står.
Nakna i november och bara suckar åt mänskligheten.
Och där kan jag få trava bland sopor och vara lika lycklig som tjuren Ferdinand under sin korkek.
Typ precis så känns det.

Så är man anmäld till Broloppet

För att visa för mig själv att jag tänker bry mig om mig själv på allvar har jag nu anmält mig till Broloppet.
Jag ska springa över två mil. Jag kommer att göra det. Och träningen dit kommer att vara tid som investeras i mig själv. Och jag ska inte jobba utan ta det lugnt. Och i lugn och ro se till att jag segar mig över den där bron.
Det lovar jag.

Worship him

Efter två migräniga dygn och en hel söndags arbete var jag värd att uppsöka Kulturbolaget.
Samael såg jag på Wave Gotik Treffen, men det var mycket mycket bättre nu på KB.
Det var kul att få se Mas, basisten i Samael spela Into the Pentagram och vara glad. Det är inte så ofta man ser så kallat arga musiker glada på scen. Men jag blir verkligen glad av det. Det är ingen begravning när det är livespelning. Alla är glada och det är verkligen okej att bandet visar det också. Även om man hållit på sedan 1987.Paradise Lost har jag inte sett sedan Arvikafestivalen 1999 och jag hade aldrig vågat hoppats på att det skulle vara så här bra.
Jag är så sagolikt nöjd.
Jag är tacksam över att jag bor i en stad dit bra band kommer och att de gör bra spelningar.
Jag är tacksam över att jag har pengar och möjlighet att gå och se så många konserter som jag gör.
Jag är verkligen lycklig över det.
Men däremot, hoppas jag att min nya hälsosamma livsstil kommer att innebära att jag årminstone ibland kan använda öronproppar. Det är hemskt dumt att låta bli. Men det har bara inte blivit av att jag lagt mig till vanan att använda sådana där proppar. Och jag känner allt oftare att mina öron sviker mig.
Men just nu kan jag bara tycka att det är så otroligt värt det.

Det där med hälsan

Mina avsikter om ett väl utfört arbete är ambitiösa och på alla sätt beundransvärda. Jag försöker.
Jag försöker verkligen.
Jag gör mitt bästa.
Min kropp tycker inte om det.
Och nu är gränsen nådd. Efter två veckors influensa, varav en vecka sjukskriven börjar jag känna mig litet bättre och jobbar på...
Tills 2009 års stora plåga åter väljer att hemsöka mig.
Migränen.
Huvudvärk. Jag sätter mig i bilen och kör nio mil hem. Kräks nästan i korsningarna, men kör hem.
Sedan blir jag liggande i två dygn. Ingenting hjälper. Jag kan inte äta eller dricka utan bara kräks. Inga tabletter hjälper mer än en timmes lindring.

Nu ska jag verkligen rannsaka mitt liv på allvar.
Så här skulle det ju iallafall inte bli.
Jag skulle inte sitta med ont i magen som vara en tickande bomb som när som helst kan brisera i migrän.
Jag ska ta hand om mig själv.
Och nu är det på riktigt.
Hej då karriär.

Några höns

För att lyckas med det jag vill måste jag kunna se mig själv lyckas.
Men jag vet inte hur jag gör.
Jag får inte fram en enda lyckosam bild.
Jag får bara fram en känsla av förkylning, magsår och stress.

Det var inte alls så här det skulle bli.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Jag som bara ville ha ett hus av trä och några höns...

Dam över bord

Feber. Jobb. Oro.
Jättedålig kombination.
Jag tror att jag ska dö vilken sekund som helst. Skitlöjligt.
Men också sant. Jag slängde vaccinationserbjudandet i papperskorgen bredvid brevlådan och läste det aldrig. Det hade ju varit så ironiskt om jag dog av svininfluensan. Men troligen är det något mycket allvarligare. Det gör ont i kroppen och jag känner mig svag. Och febrig.
Ge mig styrka.

Prodigy

Man kan tycka att en söndag, i hamnen i Köpenhamn ska utgöra grogrund för en trött och seg konsert.
Man kan tro att män som startade ett band 1990 ska ha tappat glöd och energi.
Det kan också vara helt fel.
Trots skyhöga decibeltal och en ihållande dövhet är jag så sjukt nöjd.
Prodigy var så sjukt bra.

Jag vill ha mer information

Jag skulle så gärna vilja veta hur den här till åren komna motionscykeln kom att stå parkerad i supercentrala Malmö förra veckan.
Motionscykeln var omsorgsfullt låst vid ett cykelställ så att ingen skulle trampa iväg på den.
Mig veterligen är inte motionscyklar det mest stöldbegärliga godset i landet.
Men vad vet jag.
Jag är bara nyfiken. Och det smärtar mig att den här historien nog kommer att fortsätta att vara ett frågetecken.

Det är jag värd

Idag undrar jag hur många nyanser av grått det finns.
Men jag kommer inte att gå utanför dörren för att ta reda på det.
Istället tokjobbar jag.
Skriver så att tangenterna svettas.
Och piggar upp mig själv med ett glas vin.

Den globala mörkrädslan

Idag gick solen aldrig upp. Jag försöker lära mig att leva med att det inte alltid kan vara ljust. Att mörkret måste få komma och få stanna ett litet tag.
Jag ska inte fly utan ta del av det.
Sjunka in i det.
Lära mig att uppskatta det istället för att förneka och skrämmas av det.

Jag blir så ledsen av alla ständigt lysande lampor. All dag-simulering. All påklistrad framtidstro och sken av att alltid vara på topp. All framtvingad prestation och all krystad utveckling.
Alla gatlyktor lyser hela tiden och vi förväntas marschera framåt...
Utan att vi tänker på vad som är målet.
Är framåt och uppåt ett mål?

En värld som inte får vara mörk kan inte hålla i all evighet.
Jag tror inte att allt kan gå framåt hela tiden. Tillväxten i samhället kanske kan öka till en viss gräns, men kan den verkligen öka i all oändligthet.
Och vill vi det?
Jag vet iallafall att jag inte vill det.
Jag vill få låta det vara mörkt ibland. Mörkt, eftertänksamt och ingenting. Hur plågsamt det än är så tror jag att det är där någonting nytt kan börja.
Jag måste ligga under en filt i ett par dagar ibland. Mina tankar måste processas, förmultna. Jag vill ha ett tydligare mål än framåt.


Vi är rädda för mörkret. Vi är rädda för balans. Samhället föraktar det fula och förruttnande. För att gråsuggor inte är så söta, men utan dem skulle jorden inte vara någonting...
Vi föraktar döden och det fula. Sminkar, parfymerar och asfalterar över det ojämna, det mörka och det fula. Vi kan inte fortsätta att leva i en konstant ljus värld. Och visst kan det vara otäckt med det okända, men det är också där det finns något att utforska.

Mörkerföraktet kommer att bli vår död. Och bara för att döden inte är lika glamourös som hollywoodfruar eller idoldeltagare betyder det inte att vi kan bli av med den. Där under alla mattor ligger vi andra, vi som blivit undansopande. Vi som sjunger falskt och ligger under mattorna och smider planer tillsammans med gråsuggorna.
.