Vad är det jag svettas ut?

I fredags provade jag bikram yoga. Svettiga, svettiga nittio minuter i rörelse och i stillhet. Det tog inte mycket mer än fem minuter innan svimningskänslorna började bli jobbiga. Svetten rann, droppade och sprutade. Huvudvärk, illamående. Rörelse efter rörelse. Lätta, obehagliga, nyttiga och svåra.

Ska jag måsta kräkas i grupp?
Eller räcker det med att jag bara svimmar?

Sådana frågor hann smyga runt i tankebanorna mellan de olika poserna.
Efteråt hade jag huvudvärk, men hade blivit tio centimeter längre. Och jag hade flyttat in i en bubbla av total lycka. Jag klarade det ju. Jag överlevde. Dog inte och spydde inte ens inför trettio personer.

En lycka som skulle visa sig inte vara långvarig.
Helgen har spenderats gråtandes, funderandes, promenerandes och mediterandes. Och jag är bara så fruktansvärt ledsen.
Det händer massor av saker. Jag har varit på mitt andra, minst lika svettiga, men inte lika svimmiga pass. Funderingar som måste upp till ytan. Troll som måste ut i ljuset. Jag tror att det här är en del av en exorcism, en utdrivning av sådant jag inte längre behöver i mitt liv. Det är prestationsångest, värdelöshet och andra känslor som svettas ut, mediteras på och snart hoppas jag att jag kan känna mig pånyttfödd. Men just nu gör det bara ohyggligt ont.

Krossat porslin och förbjudna drömmar

Här har ett gammalt kaffefat från loppis fått sätta livet till. Men som tur är så tror jag på tingens reinkarnation. Jag har krossat det med hammare, slipat med två olika diamantslipar eftersom det är det enda som biter på porslin. Därefter har jag limmat på ett litet hänge och toppat hela härligheten med vit spets och ett satinband.

I en designmoralisk dispyt med mig själv måste jag, inte utan motstånd erkänna att jag är otroligt svag för shabby chic-stilen. Det är ju så härligt med vita spetsar, trasiga gamla saker, blommor och romantiska budskap.

Och det här är mitt bidrag. Det må strida mot allt vad god smak heter att hänfalla till shabby chic med sina orgier i vitt gullegull, dyrt skrot-vurmande och jävla carpe diem till höger och vänster. Så långt har jag inte gått ännu utan nöjer mig med att plocka russinen ur kakan. Och då är det frosseri i porslin och vit spets som gäller.

Portlandia

Smågodis, smarta telefoner, facebook eller nagelbitning. Inget av detta hör till mina laster. Men något jag inte kan låta bli är tv-serier. Sträckse och flyta in i.

Och just nu när The Walking dead, Game of thrones, True blood och The big band theory har uppehåll så känns det svårt. Jag har tittat på klipp med papegojor på YouTube. Jag har klippt ut gamar i plast. Jag har läst böcker. Men nu har jag hittat serien som har både självdistans, humor och gör att jag känner mig pinsamt träffad. Portlandia är sjukt kul. Och jag är ljuvligt fast efter bara några avsnitt.

Fysik

Jag är i smyg ganska förtjust i utmaningar av olika slag. Gärna i fysisk form. Därför har jag provat massor av olika saker för att liksom känna kroppen, uppleva någonting. Till exempel att hänga i krokar, springa halvmaraton, (att banta hejdlöst), läsa till sjukgymnast, utbilda mig till klassisk massör, träna kickboxning tills jag kräks, tatuera mig, pierca mig och så vidare.

På senare tid har det objektivt sett varit fråga om lite snällare experiment. Men jag har gjort det som jag upplevt som kanske det allra läskigaste av allt hittills: att våga stå framför en spegel och dansa orientalisk dans. Eller i alla fall försöka.

Att röra på höfter, mage, ben och armar i en grupp tillsammans med andra människor. I ett öppet rum där alla kan se mig. Där alla kan se mig göra fel. Där finns ingen coolhet att gömma sig bakom, ingen yta, ingenstans att fly, inget att slå, ingen fiende.
Där finns ingen folkmassa i löparskor att gömma sig bakom. Det finns inget rep att dra upp mig i. Det finns bara jag och mina kalvlika, Bambi på inlines-rörelser, mina tappra försök att hitta rörelserna...
Framför spegeln, i rummet, i min kropp blir jag sårbar, synlig och måste ta mig själv på allvar. Det är verkligen en utmaning. Och det är verkligen roligt. Jag är inget taktfast dansproffs och kommer heller aldrig att bli. Men det spelar ingen roll. Det har varit den största utmaningen hittills och ett sätt att hitta in i en egen värld. Där det är jag och kroppen sätter gränser och ingenting utanför.

Nu när jag har vågat prova på det så är det dags för nästa grej.
Imorgon har jag bokat in mig på mitt livs första bikram yoga-pass. 90 minuter yoga i 40-gradig värme.
Jag är fruktansvärt nervös.

Fötterna måste inte nudda vid marken

Fritt springande i solnedgången. Så här ser det inte riktigt ut utomhus just nu, men det gjorde det kring årsskiftet. Det är min kära syster som fångat mig på bild.
Jag tycker att man ska sträva efter att alltid göra det som man innerst inne vill. Det är inte så lätt, särskilt inte att höra vad den där innest-inne-rösten säger att den vill.
Men en sak som gör det lättare är när fötterna lämnar marken, tiden löses upp och tankarna får flyta iväg fritt.
Jag jobbar på det just nu.

Porslinsmålning

Mer pyssel har det blivit. Jag har använt vanliga "porslinsstenar" som jag antar syftar till någon typ av dekoration. Med lite porslinsfärg blir de hur härliga som helst.
Med ett litet hänge och ett snöre kan man ha dem som halsband.

Mer av tivolikyrkogården

Tivolipromenad

Six Flags

Min trettioårsdag firades på ett övergivet tivoli. Det var ju ett tag sedan nu, 26 januari. Det var jag, Jonas och massor av grodor, kraxande fåglar, stekande sol och döda karuseller.

Det var bara att ta buss från centrum av New Orleans till Six Flags.
Det kostade typ tjugo spänn och bussen stannade precis utanför. Det är en myt om att man måste köra bil överallt i staterna!
Nöjesparken blev dränkt i orkanen Katrina i augusti 2005 och sedan dess har det mest klottrats, förstörts och för all del fotograferats på Six Flags. Meningen är att den ska restaureras, men det verkar inte prioriterat så det har inte gjorts mycket där. Det gick också rykten om att parken inte skulle finnas kvar, så jag var lite nervös...
Busschauffören körde som en galning och frågade oss flera gånger var vi skulle kliva av. Hon meddelade oss med besvikelse i rösten att Six Flags fortfarande var stängt efter Katrina. Vi försäkrade att vi visste det och trots allt ville kliva av vid det döda tivolit.
Det var inte utan rädsla, adrenalin och dödsångest som jag sprang mig svettig längs berg-och-dal-banor, tekoppar och spöktåg. Tivolit var enormt och det fanns inte en människa i sikte. Om någon skulle varit sugen på skaffa rekvisita till en zombiefilm, stjäla en ny kamera eller bara skjuta prick så skulle det kunna dröja veckor innan någon skulle hitta ens lik.
Men vi hade bara sällskap av grodor och i all sin otäckhet så var det ljuvligt.

Det här är de allra första byggnaderna som jag såg när jag kom in...

Minnen från en semester

Nu är det visserligen ett tag sedan jag var i New Orleans, men det tycker inte jag spelar någon roll.
Bilderna vill ut på bloggen. Så här kommer de, lite efter som.
Filminspelning av någon Hollywoodfilm.