Osteoarkitektur

Världen säger att den vill se mig.
Jag försöker lyssna.
Frestelser för semesterbokande finns det i alla fall gott om!
Bilderna är lånade från: Death takes holiday

I väntan på ett utbrott

Jag inväntar ett kreativt utbrott.
Efter sömn och tillfrisknande så är jag redo för att skapa, trixa, tänka och knåda verklighet.
Det bästa jag vet är att bara låta tiden förblöda i ett kreativt kaos.
Inspiration just nu kommer från; Amore de Morioch Custom Creature Taxidermy
När jag dör får man gärna göra konst av det som blir kvar.
Det hade varit evig skönhet.

Så gör orangea gardiner mig glad

På mitt nya jobb är allt nytt.
Åtminstone för mig.
Gardinerna är orange och det känns väldigt bra. Inte bara för att det är snyggt utanför att orange är en färg som symboliserar värme och förnyelse för mig.
Orange är att våga prova något nytt och oväntat.
Istället för att alltid välja svart. Inget ont om svart, men man måste inte alltid bara välja svart.
Orange är att bejaka sin galenskap.
Orange är att välja det friska, nya och det roliga.
Till och med astronauterna vill ha orange. Då är allt möjligt!

Inkomplett

Feberkänslor.
Kaffemedicinering.
Arbete.
Och jag längtar efter en större bostad så att jag kan få plats med ett dockskåp.
Då hade mitt liv varit komplett.

Hårt arbete äter tid

Bortsett från redaktionell spasticitet på flera håll i Skåne har bloggsömnen orsakats av min mer eller mindre desperata jakt på struktur i livet.
Det har gått så där.
Jag har utvecklat ett beroende av Lost och avokado.
Men också lyckats få in rutin på att springa idiotrundor i Malmö stad med konditionsförbättrande avsikter. Välbefinnandet efter en joggingrunda är i klass med hur kul jag tyckte det var att dricka sprit för ett år sedan.
Märkligt men bra.

Jag kommer att fortsätta jobba på att få ordning i sinnet så att det kreativa kaoset kan få all plats det vill.

Vikarien går i graven

Kanske trodde jag det inte själv.
Eller så har universum svarat på mina pipande rop om stabilitet i livet.

Men nu är det sant.
Jag sitter på mitt livs allra första fasta jobb.
Från och med nu är jag lokalredaktör i Kävlinge.

Och jag känner inte alls den där snaran av krav, förruttnelse och stagnation som det ibland pratas om i samma mening som fast jobb nämns.
Jag känner bara en stor lättnad. Jag vet vad jag ska göra för så lång tid som jag vill.
Ingen kan komma på att jag ska bort, att mitt vikariat är slut.

Jag slipper fundera på om alla arbetsregler verkligen gäller vikarien. Jag slipper känna att jag på nåder äter kakor i lunchrummet.
Tack.

En vanlig vuxen

För någon dag sedan var jag på Moderna museet.
I entrén då jag skulle betala in mig och Jonas frågade kassadamen:
- Är ni vanliga vuxna?

Hon menade om vi var berättigade någon form av rabatt.
Kanske var vi unga?
Kanske gick vi på någon utbildning?

Var det en kuggfråga?
Är jag en vanlig vuxen?

Ja, jag antar det.
Jag har jobb, dålig hållning, längtar till helgen, tar inga mediciner, inga allergier, hyresrätt, inga betalningsanmärkningar och litet lagom många och välgödda demoner som gnager mig.

Är jag en vanlig vuxen?
Kanske inte.

Jag längtar till nästa gång jag ska göra något smärtsamt ingrepp i min kropp. Jag låter räkningarna gro i hallen. Jag drömmer om universum tyngdlöshet och har dagligen religiösa upplevelser till följd av ett utpräglat läppglasberoende. Jag hatar barn och äter all mat ur en skål.
Är jag en vanlig vuxen?

Man får inte vara dum mot djur

Jag blir så himla glad då djuren säger ifrån.

Jag väcks för att jag gråter.
Jonas frågar vad det är.
– Man får inte vara dum mot djuren, säger jag.
Vaknar till från min dröm.
Slutar gråta och andas.

Man får inte vara dum mot djuren. Djuren är budbärare av moder jords vishet. Att vara dum mot dem är som att slakta sin själ, som att skjuta sig i foten.
Även om djuren har samma uttryck i ansiktet och kan vara komplicerade att kommunicera med så måste jag lyssna mer på vad de har att säga.
Det blir allt tydligare.
Och älgen vill att vi ska öppna våra trötta ögon.