Vikarien går i graven

Kanske trodde jag det inte själv.
Eller så har universum svarat på mina pipande rop om stabilitet i livet.

Men nu är det sant.
Jag sitter på mitt livs allra första fasta jobb.
Från och med nu är jag lokalredaktör i Kävlinge.

Och jag känner inte alls den där snaran av krav, förruttnelse och stagnation som det ibland pratas om i samma mening som fast jobb nämns.
Jag känner bara en stor lättnad. Jag vet vad jag ska göra för så lång tid som jag vill.
Ingen kan komma på att jag ska bort, att mitt vikariat är slut.

Jag slipper fundera på om alla arbetsregler verkligen gäller vikarien. Jag slipper känna att jag på nåder äter kakor i lunchrummet.
Tack.