Amsterdaf. DAF är beskådade i Amsterdam.
De var så tyska och svettiga. Mer än vad jag vågat hoppas. Amsterdam är litet och opretantoöst och jag älskar det på alla sätt.
Men jag älskar inte den överdrivna marknadsföringen av coffeshops eller red light district. Eller alla skyltfönsterdildos folk har kladdat med pommes frites-kladdiga fingrar.
Det sades att coffeeshopsen skulle stänga. Det har inte hänt.
Den enda skillnaden är egentligen att de magiska svamparna har slutat att säljas i färsk form.
Red Light District skulle också städas upp. Det har inte skett.
Det är vidigt. Riktigt vidrigt.
Men kanske finns det hopp för mänskligheten ändå, för det har funnits tidigare. Iallafall i form utav en god människa.
Hopp för mänskligheten fanns det redan på slutet av 1800-talet. Det lät komma till min kännedom på Vincent Van Gogh-museet. Vincent hade misslyckats med allt han tagit sig för. Han var en dålig konsthandlare bland mycket annat. Då han var 26 bast beslöt han sig för att bli konstnär. Han visste inte om han hade talang eller inte. Men han bestämde sig. Och så blev det. Han lånade pengar av sin lillebror Theo och satte igång.
Allt vad det led så började Vincent hallucinera och må allt sämre.
Han lade in sig på kliniker.
Han var patologiskt rädd och hade ångest. Det var nog i den här vevan han snittade av sig örat också.
Men ständigt fanns lillebror Theo vid hans sida.
En dag då Vincent var typ 47 bast så sköt han sig i bröstet.
Efter två dagar dog han av skadorna. Men Theo fanns där hela tiden.
Och bara ett halvår senare dog även lillebror Theo.
Det är så sorgligt.
Och så vackert.
Theo. Vilken människa alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar