Avveckling av mig själv

Nu är det bara någon timme kvar av min jämtlandsvistelse. Snart påbörjas en tretton timmar lång resa tillbaka mot Verkligheten.
Här uppe råder ständigt ett märkligt undantagstillstånd. Ett trafikkaos är inte vad jag i vanliga fall upplever som trafikkaos och inte heller begrepp som folkstorm, köldknäpp eller stiltje. Här är det annorlunda. Är det lugnt i Jämtland så står tiden stilla och det är bara dagarna som går.
Nu nalkas åter verkligheten. Min verklighet. För Jämtland är inte längre min ordinarie verklighet, men på ett spöklikt sätt har den ju på en gång varit det. Fast det är så länge sedan nu så jag börjar tvivla på om det var det, kanske har någon berättat det för mig så att jag bara tror att jag minns, eller så har jag sett en film som var så verklig att jag trodde det hände mig. Ni vet så där det kan vara när man tror att man minns något, men inte kan vara riktigt säker.

Det är med skräckblandad förtjusning jag lämnar kylan, snön, halkan och människorna som hugger av ordens ändelser för att de upplevs som onödiga.
Det är med skräckblandad förtjusning jag återvänder till skrämmande verkliga och närvarande Malmö.
Det är tråkigt att säga hej då till mamma och pappa, men samtidigt ska det bli fantastiskt att få säga hej till Jonas och alla de andra som jag inte sett på länge.

Och så är jag supernervös hur det ska gå med all min packning. Jag har så mycket grejer så det är helt skrämmande.

Vi ses.