Och kaos är granne med gud

Stagnelius har sagt att kaos är granne med gud.
Jag hoppas att jag snart träffar gud.
För kaos är iallafall här nu.
Men det känns ganska bra. Kaos är bättre än stiltje. Mycket bättre.

Jag får jobba och det är roligt, men det är nervöst att köra bil. Eller egentligen är allting nervöst, men jag försöker att inte låtsas om det, så kanske jag glömmer bort det.
Igår körde bil jag i flera timmar. Jag försvann någonstans i närheten av Höör. Men det fanns tillräckligt med bensin för att jag skulle ta mig tillbaka till verkligheten. Efter ett rätt rejält stycke med passerad tid och mobilsamtal utfört på motorväg.

Människor har gråtit då jag pratat med dem i telefon. Dock inte på grund utav mig utan på grund av verklighetens vidriga våldtäkt på deras förut lugna tillvaro.
Jag har fotograferat.
Jag har kollat på en bowlingbanan/bar/gokartbana.
Galenskap är bättre.

Hatkärlek till verkligheten, men det spelar ingen roll vad jag känner för det finns inget direkt långvarigt eller stabilt alternativ till verkligheten.
Men jag ska hitta det. Men till dess nöjer jag mig med den här planeten och den här dimensionen.

Tur att Theo fanns

Amsterdaf. DAF är beskådade i Amsterdam.
De var så tyska och svettiga. Mer än vad jag vågat hoppas. Amsterdam är litet och opretantoöst och jag älskar det på alla sätt.
Men jag älskar inte den överdrivna marknadsföringen av coffeshops eller red light district. Eller alla skyltfönsterdildos folk har kladdat med pommes frites-kladdiga fingrar.
Det sades att coffeeshopsen skulle stänga. Det har inte hänt.
Den enda skillnaden är egentligen att de magiska svamparna har slutat att säljas i färsk form.
Red Light District skulle också städas upp. Det har inte skett.
Det är vidigt. Riktigt vidrigt.
Men kanske finns det hopp för mänskligheten ändå, för det har funnits tidigare. Iallafall i form utav en god människa.

Hopp för mänskligheten fanns det redan på slutet av 1800-talet. Det lät komma till min kännedom på Vincent Van Gogh-museet. Vincent hade misslyckats med allt han tagit sig för. Han var en dålig konsthandlare bland mycket annat. Då han var 26 bast beslöt han sig för att bli konstnär. Han visste inte om han hade talang eller inte. Men han bestämde sig. Och så blev det. Han lånade pengar av sin lillebror Theo och satte igång.
Allt vad det led så började Vincent hallucinera och må allt sämre.
Han lade in sig på kliniker.
Han var patologiskt rädd och hade ångest. Det var nog i den här vevan han snittade av sig örat också.
Men ständigt fanns lillebror Theo vid hans sida.
En dag då Vincent var typ 47 bast så sköt han sig i bröstet.
Efter två dagar dog han av skadorna. Men Theo fanns där hela tiden.
Och bara ett halvår senare dog även lillebror Theo.
Det är så sorgligt.
Och så vackert.
Theo. Vilken människa alltså.

Larven processas

Snart fyller jag 27 år. Det låter gammalt, men jag har inte hunnit med så mycket som jag tänkt mig och jag utvecklas långsamt. Jag hoppas fortfarande varje morgon på att pupp-stadiet ska vara avklarat och att det blivit dags för fjärilsfasen.
Till dess ska jag levla.
Till jag är tjugoåtta, om ett år och några dagar har jag några punkter som jag ska se till att bocka av under 2009.

införskaffa ett arbete
lära mig klippa får
betala av mina skulder (csn räknas ej)
besöka Wave gotik treffen i Leipzig igen, 8 år sedan sist
dra ned på mitt surande

Hög på diesel

Utan kramper och hjärtklappning blir livet tråkigt.

Jag körde bil till Svalöv alldeles själv. I en dieselbil med företagslogga på. Jag var sjukt nervös. Jag får boka tvätt-tid varje dag om jag ska fortsätta svettas så här mycket varje gång jag sätter mig framför ratten.
Men det gick bra, även om jag inte kört dieselbil innan, iallafall inte någon som tillverkats efter 1975.
Jag körde fel och hamnade i Torrlösa två gånger, men det gjorde inget. Ingen dog på grund av mig och det var en mäktig känsla. Jag till och med parkerade rakt och snyggt vid Ica Gunnarssons i Svalöv.
När jag nu får betalt för att köra känns det litet som att körkortet börjar betala tillbaka sig själv. Och det är ju positivt.
Nu har kampen mot nervositeten börjat.

Avveckling av mig själv

Nu är det bara någon timme kvar av min jämtlandsvistelse. Snart påbörjas en tretton timmar lång resa tillbaka mot Verkligheten.
Här uppe råder ständigt ett märkligt undantagstillstånd. Ett trafikkaos är inte vad jag i vanliga fall upplever som trafikkaos och inte heller begrepp som folkstorm, köldknäpp eller stiltje. Här är det annorlunda. Är det lugnt i Jämtland så står tiden stilla och det är bara dagarna som går.
Nu nalkas åter verkligheten. Min verklighet. För Jämtland är inte längre min ordinarie verklighet, men på ett spöklikt sätt har den ju på en gång varit det. Fast det är så länge sedan nu så jag börjar tvivla på om det var det, kanske har någon berättat det för mig så att jag bara tror att jag minns, eller så har jag sett en film som var så verklig att jag trodde det hände mig. Ni vet så där det kan vara när man tror att man minns något, men inte kan vara riktigt säker.

Det är med skräckblandad förtjusning jag lämnar kylan, snön, halkan och människorna som hugger av ordens ändelser för att de upplevs som onödiga.
Det är med skräckblandad förtjusning jag återvänder till skrämmande verkliga och närvarande Malmö.
Det är tråkigt att säga hej då till mamma och pappa, men samtidigt ska det bli fantastiskt att få säga hej till Jonas och alla de andra som jag inte sett på länge.

Och så är jag supernervös hur det ska gå med all min packning. Jag har så mycket grejer så det är helt skrämmande.

Vi ses.

Champagne igen

I 25 timmar hade jag varit körkortsinnehavare då telefonen ringde och en röst i andra änden meddelade att ett journalistjobb låg och väntade på mig.
Med start på måndag.
Lokaltidningen.
Landskrona. Bara två dagar till att börja med. Men det är flera tusen procent bättre än min arbetssituation just nu. Och det kan vara en sådan där berömd fot in på ett ställe. Det är ju sjukt bra.
Flyt

Jag vann

Jag brukar inte misslyckas. Och trots att jag körde för fort och att det var snöstorm på min uppkörning så klarade jag det.
Jag vann.
Nu har jag också körkort och allt känns bra.
Tack alla som trott på mig. Och för de tända ljusen.
Så här glad har jag inte varit på jag vet inte hur länge. Det är obeskrivligt.

Stora tumhållardagen

Imorgon är det. 09.00 kommer det att tändas ljus i Överturingen för att bringa mig tur.
Jag frågade körlärar-Roger om hur han tyckte det gick för mig efter jag kört min sista körlektion innan den stora dagen.
- Det var väl ingen katastrof, svarade han.

Inget mer sade han. Ingen mer information gick att få fram. Det var väl ingen katastrof. Hur ska jag tolka det? Är det ens lönt att jag försöker köra upp imorgon eller går det så sjukt bra så att jag kan luta mig tillbaka och unna mig att köra med ett par promille imorgon. Eller? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Körlärare och jämtlänningar kanske inte brukar vara superlativens okrönta konungar, men ändå. Att på det viset förvägra en nervös människa information.
Jag har börjat umgås allt mer intimt med det kära magsåret, men kanske imorgon, då den stora tumhållardagen lidit mot sitt slut kan jag börja min själsliga rekreation.
Hoppas hoppas.

Och håll tummarna imorgon.

Hemma är långt borta

Teoriprovet avklarat sedan några dagar tillbaka och det känns fint.
Jag var sjukt nervös och man kunde höra hur svetten rann längs efter ryggraden, men efter fem fel på provet och en glad underskrift av provförrättaren kändes livet åter litet värt att leva.
Nyårsångesten kom och passerade plikttroget och jag har kört många långa mil. Och på torsdag smäller det. Jag hoppas det inte smäller på något annat sätt än fyrverkerier efter uppkörningen. Då ska jag för första gången på fem veckor få komma hem till min och Jonas lägenhet. Jag har det alls inte dåligt här hos modern och fadern, men hemlängtan intensifieras alltmer.
Visst är snön vacker, men Jämtland är inte mitt hem. Längre.