Arbetande animalier

På arbetsmarknaden ska man inte vara rädd att ta för sig.
Utan man ska vara som en sån här ungefär


Det är inte jag.
Jag är mer så här.

Någon som kanske ser litet konstig ut och verkar skum, men som egentligen är rätt bra. Fördomar mot gles päls och små nattliga ögon slutar aldrig att förvåna. Men med långa fingrar som kan leta efter myror och frukt kommer man längre än med ett dyrt skinn.

Basist

Äntligen har bandet haft sitt första möte. Det känns synnerligen fint.
Line-up

Jag: bas mest
Jonas: effektboxar, diverse instrument/elektronik/interiör
Sid: game boy + effekter
Håkan: elgitarr, sax
Teo: Sid station

Idéerna är oändliga och snart är det bara att sätta sig och på allvar sy scenkostymer, vräka på med teatersmink och flytta in i turnébussen.
Bandnamnet är inte helt klart ännu, men vi ska börja med att köra litet covers på Bach.
Nu är bandet äntligen sjösatt och det är bara att öva järnet.

Ge mig era kroppar

När nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Eller är den det?
På måndag ska jag på intervju på Helsingborgs lasarett.
Ska man jobba med ortopedi då kanske?
Det är ju inte säkert att jag får jobbet... Läser just nu "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist" och den boken är inget fyrverkeri för mitt humör precis. Man ska ljuga, hitta på och vässa armbågarna. Det är inte riktigt min melodi och då är jag kanske dömd att misslyckas också...
Hittills har min karriär verkligen fått enstaka tomtebloss av lycka.
Nu hoppas jag på att kombinera mitt misslyckade tangenthamrande med försvagade människors kroppar.
Jag ska hela.

Och när jag piper och gnäller som mest. Och precis innan jag drunknar i älven av mina egna värdelösa tårar så trillar ett vikariat in också. 25 % av heltid är ett kliv upp och det är bara att tömma lungorna från salta tårar.

Välkommen Apodemus agrarius

Sverige har fått en ny djurart. Det är inte varje dag. Inte vad jag känner till i alla fall. Det kan hursomhelst inte vara varje dag som Sverige får ett så här sött djur!
Jag önskar brandmusen oändligt välkommen till vårt land och hoppas att de kommer att trivas.

Nu ska jag iväg på mingel med Music Doc och det är jättenervöst. Jag kan ingenting om mingel. Men jag misstänker att det kan vara bra att tvätta luggen och att öva litet på att le innan.
Och ska försöka komma ihåg att inte bära vapen. Stämningen kan bli litet frostig då befarar jag.

Slöjd för psychon

Det finns ingen tid för döden. Jag kommer aldrig hinna dö.
Jag måste prova

The dream machine.
Det är bara att stänga ögonen och låta världen sluka mig.

In its original form, a dreamachine is made from a cylinder with slits cut in the sides. The cylinder is placed on a record turntable and rotated at 78 or 45 revolutions per minute. A light bulb is suspended in the center of the cylinder and the rotation speed allows the light to come out from the holes at a constant frequency, situated between 8 and 13 pulses per second. This frequency range corresponds to alpha waves, electrical oscillations normally present in the human brain while relaxing.[2]

A dreamachine is "viewed" with the eyes closed: the pulsating light stimulates the optical nerve and alters the brain's electrical oscillations. The "viewer" experiences increasingly bright, complex patterns of color behind their closed eyelids. The patterns become shapes and symbols, swirling around, until the "viewer" feels surrounded by colors. It is claimed that viewing a dreamachine allows one to enter a hypnagogic state.[3] This experience may sometimes be quite intense, but to escape from it, one needs only to open one's eyes.[1]

Den är dessutom snygg. Och jag tror den kommer att lösa flera av mina vardagliga problem.
Nu ska det snickras.

Storsjöodjuret föredrar rotfrukter

Det finns en tråkig anledning med att jag flyttat från Jämtland. Och det är att jag är så himla långt från min själsfrände Storsjöodjuret.
Enligt den här sidan är rotfrukter något som Storsjöodjuret gillar, men grisar och kalvar låter den inte delta i menyn.
Härligt.
Storsjöodjuret värmer mitt hjärta varje dag.
Konstigt att jag tänker så mycket på det nu och så litet under de nitton åren som jag bodde tio minuters promenad från Storsjöns strand.
Och för alla er där ute som vill tro så kan ni kolla Storsjöns vatten minut för minut.
Jag kollar noga. Jag vet att vi är släkt. Vidundret och jag.

Kontrast

Olika verkligheter.
Mellan Mac-miljö, ett snabbt tempo och en snäv deadline. Sportig parfym och krasst tankesätt.
Och
Att plocka björnbär tillsammans med en svart get på en ö mellan Sverige och Danmark. Där vinden blåser bort både tiden och uppfattningen om den. Där tången kramar mina fötter och ett par klövar hoppar upp mot mig.
Oredigerad omfamnar tillvaron en och allt bara är.
Precis så som det ska vara.

Sanerat

Nu är det fritt från amalgam i munnen. Tandläkaren bara skrattade åt mina gammaldags lagningar och bedövade mig bara sekunder efter jag satt mig i den ångestsvettiga tandläkarstolen.
Det gick snabbt och rabatt fick jag. Han tyckte nog jag såg fattig ut, så nu har jag en hel tand igen.
Amalgam ska ju göra männsikor ständigt trötta. Och jag klurar på att det kanske är därför jag är en av Nordens absolut tröttaste individer. Kanske kan det bli något bättre nu då jag befriats från några gram kvicksilver med oral placering.

Hej tandfén

Finanskris i all ära. Men inget urholkar en redan svältfödd plånbok mer effektivt än en avbiten tand.
Jag har inte varit till tandläkaren på skrämmande lång tid och nu, mitt i finanskris, klingande lågkonjunktur i privatekonomin så släpper en tand greppet om moderskeppet.
Nu har jag tandläkartid i alla fall.
Sjukt nervös är jag.
Mina tänder i folktandvårdens händer.
Jag får skuldsätta mig och kanske sälja ut litet andelar av själen för att klara tanden.
Fast egentligen hade det varit billigare att hyra in tandfén eller knogtomten som bara sopar rent inne i käften.
Och nyponsoppa är ju billig mat.
Tandlös blir säkert jättehett redan 2009. Kom ihåg var du hörde det först.

Livet är som en bortglömd burk surströmming

Och ibland vill jag bara förvandlas till en långsam livsprocess som bara ska vara ifred. Som mossa.

Någon typ av influensa har invaderat hjärnan. Något som förlamar och förtrögar. Snor i hjärnan som inte går att snyta ut.
Jag hoppas det går att vänta ut.
Knäck och kola har omfamnat mina fotsulor och jag kommer ingenstans.
Inte mentalt och inte fysiskt.
Visst kan det vara bra att stanna upp. Men att fastna i civilisationens rävsax är mer plågsamt än att skjuta sig i foten.

Jag försöker få min hjärna att övermanna fingrarna. Fingrarna att ta makten över tangentbordet och få ihop två recensioner till som ska till den engelska tidningen. Jag försöker, men lyckas endast till hälften. Men det går säkert över. Men för ögonblicket känns det sumpigt.

Världen är äcklig. Som en bortglömd burk surströmming.