Vansinnet

Jag har alltid känt till att det finns. Jag vet hur det känns, men jag har aldrig sett det. Vansinnet, eller det är kanske snarare gränslösheten. Det där tillståndet av energi när den är som råast och när alla konventioner påverkar som allra minst. 

Det är Jonas som lyckats kapsla in ett endaste ögonblick av den där galenskapen. Och tänk att det var på en flygplats i München, men nästan än mer otroligt är att det syns så tydligt. Den där riktiga Majjsan.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tittar på bilden. Och med mer skräck (men inte utan förtjusning) som jag lägger upp bilden här.
Den är ju sann.

Neuschwanstein

Ibland känns sagovärlden, overkligheten, det där andra otroligt lockande. Det finns många sätt att ta sig till den världen. En onsdagkväll kan en promenad längs memory lane kännas ganska lagom. Här är några bilder från Sloss Neuschwanstein i Bayern där jag var i början på sommaren.

 Slottet byggdes av en galen kung. Tyvärr fick man inte fotografera inomhus.

 

Syster och mor ser något fasansfullt... 

 Naturligtvis var det fantastiska, kanske världens vackraste slott just under renovering då jag var där. Eller var det en renovering? Eller var det en stor jättespindel som lagt en förbannelse över slottet och spunnit in det i en tjock, grå spindelväv?

Jag dricker öl. Det gör jag på typ alla bilder. Det måste det bli någon typ av ändring på. Eller?

Tyskt axplock

Systern dricker öl

Slottet Neuschwanstein.
När jag besökte det var det så klart insvept i så väl byggnadsställningar som kulturhungriga turister.

Skogssnigel strax utanför den lilla staden Füssen i närheten av de tyska Alperna.

Ett mini-urval från södra Tyskland. Ett andningshål i en just nu ganska trång tillvaro. Jobb som gnager på mina kreativa benknotor, suger must och märg. Det har snart gått ett halvår sedan jag fyllde trettio. Men det känns inte som om jag hunnit mer än att blinka. Det skrämmer mig. Och den här tidsmasken som äter upp mig och mitt liv är något jag måste göra upp med. Jag känner att slutstriden närmar sig.

Fortsättning på livet

Jag har haft en stund av låg bloggfrekvens igen. Det beror som vanligt på två saker.
1. Dåligt självförtroende, som i sin tur är relaterat till sak 2.
2. Stress, alldeles för mycket att tänka på.

Möbius har avlidit. Min och Jonas drygt två år gamla råtta hittades en morgon död i sin bur efter en längre tids sjukdom. Han avled stilla i sitt hem.
Det spelar ingen roll. Jag vet att råttor dör efter kort människotid och att nedsatt lungfunktion och långtida medicinering är en fullgod anledning att dö. Det hjälper inte mig. Jag blir precis lika ledsen ändå. Nu är han begravd utanför Veberöd tillsammans med sin bror Trollet som dog för ett ... par månader sedan. 
Må de vila i frid.

Sedan dess har arbete, yoga och hets-kontemplation varit mina huvudsakliga sysselsättningar. Men nu har jag, Jonas och mamma, pappa, syster och pojkvän kommit till Bayern för den första familjesemestern sedan jag var barn.
Det är spännande på många sätt. Framförallt på sättet att allt är så otroligt annorlunda här. Alla gardiner är i vit spets, alla är ordentliga och vi framstår som bröliga och hödljudda på alla restauranger.
Men alp-miljön är som hämtad ur vilken gammal saga som helst. Det är ohyggligt vackert och jag går runt och tittar på sjöar, smyger på paddor, grodor, ödlor, ekorrar, möss och fåglar, dricker öl och somnar i bilen.

Bildbevis kommer så snart jag finner kraft.