Förruttnelse

Idag känner jag mig som tre ruttna bananer.
Inte bättre.
Inte sämre, utan just som tre ruttna bananer.

Jag har tröstätit rosépeppar eftersom det har en förmåga att pigga upp. Jag vet inte om det har hjälpt idag, men det var värt ett försök.

Jag avskyr när mitt liv inte är i den minsta balans och jag slår ihjäl människor med knytnävarna så att blodet stänker i drömmarna om nätterna. När jag inte hinner yoga utan jobbet, som ett jätteargt monster, slukar min tid och jag fastnar i rävsaxen, i käftarna.
Jag andas och tänker att det snart blir bättre. Jag lovar att jag jobbar på det. 

De lömska pelargonerna

Pelargonerna passade på att slå ut när jag var borta. Kanske är de blyga. Jag vet inte.
Varje år förundras jag över hur jag inte hinner med våren. Även om jag tittar på knoppar, blad och tuvor varje dag och försöker minnas hur de ser ut så chockas jag ändå, varje år, över hur bladen och blommorna hinner slå ut i smyg.
Jag känner mig nästan lite lurad, som att jag försovit mig från något viktigt. Precis som att man hade potatislov och sportlov så tycker jag att man borde införa blomningslov, där man bara måste sitta och ta in vårens framåtmarsch. Ingen ska behöva missa den!

Skapande, kreativitet och vad som kan sätta käppar i hjul

Det har varit lite trögt på skaparfronten på sistone. Och det är alls inget konstigt med det.
Det har varit så många inre landskap i geologisk förändring så det har inte varit fysiskt möjligt.
Alls.
På något sätt.

Vulkanutbrott, tektoniska plattor och klimatförändringar i det mentala rummet har omöjligtgjort någon berggrund att göra några psykologiska hällristningar på helt enkelt.

Men inspiration samlar jag. Ständigt. Om man kan ha idoler och förebilder inom skapande så har jag åtminstone två:
Märta Mattsson
Maria Nilsdotter

Väta

Idag har jag upptäckt att jag fortfarande kan simma.
Det kändes bra, nästan lite lättande på något sätt.
På kursgården Djurönäset där jag befinner mig för tillfället finns en simbassäng. Jag som inte simmat i klor på flera år, (säkert närmare tio) var lite rädd att jag skulle ha glömt hur det gick till, men jag ville ju ändå ta reda på hur det var med simkunskaperna.
Men jag flöt, kom framåt och var girig med kallsuparna....

Om bikram yoga gör att jag känner mig som en fjäril efter ett pass så  hade jag glömt hur otroligt tung och klumpig jag känner mig när jag kommer upp på land efter en simtur. Det var en känsla som låg långt bak i mitt kroppsminne. Det känns helt overkligt att befinna sig på land.

Minne

Här är en bild från i somras. Bakom en marknad i en förort till Kiev. Vi dricker öl och jag har just insett att jag är usel på att hantera en Kalashnikov.

Skog

Jag har överlevt en natt i skogen. En hel, stjärnklar natt med oblyg måne. Utan tak men med dubbla sovsäckar  och liggunderlag. I gott sällskap. Lite kallt. Mycket bra.
Som kontrast emot att insupa skogen under ett helt dygn befinner jag mig just nu på facklig kurs i Stockholm.

Jag hade förväntat mig ett större kaos inombords. Men jag har utsikt över tallar och skärgård, över kottar och himmel. Jag behöver inte bry mig om matlagning, städning eller annat än att gå på kurstillfällena. Så det är faktiskt riktigt bra.

Idag har jag också sett ett rådjur. Det såg också mig. Vi stod och tittade på varandra en god stund innan hon smet iväg in i skogen igen.
Det händer mycket just nu. Mycket bra.

Zoe Jakes

Hur jag har kunnat missa Zoe Jakes i hela mitt liv är skandal. Hon är en fantastisk dansare, producent och kostymör. Det är så sjukt bra. Och hon har aldrig tvivlat på enhörningars existens!

Hon har horn! Hon har blingiga dräkter och ett uttryckssätt som är alldeles ljuvligt.

Det ledsna

 

 När jag tittar på de här bilderna så känns det bara så otroligt sorgligt. Allt det förstörda, det trasiga och det förlorade. Att titta på bilderna, rota i det ledsama är på ett sätt väldigt läkande. Att se det där trasiga, ledsna i världen och i mitt eget liv är inte roligt eller lätt. Men jag tror att det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Allt är ju inte bara superskoj hela tiden. 

Mer tivoli

Ibland finns det ingenting annat att göra än att kolla genom gamla färgstarka bilder, photoshoppa och lyssna på gammal 1980-tals-gothband som Fields of the Nephilim. Idag är en sådan dag.
Kinderna hettar fortfarande efter att ha suttit i många timmar framför en enorm eld igår kväll och natt.
Med inspiration från flammorna letar jag efter nya färger. Nytt lugn och nya tag.