Planering

Äntligen litet action i rymden.
Snart iallafall.

Och det kommer dessutom troligen att inträffa 2012. Det vill säga det år då mayakalenderns tidräkning tar slut. Det betyder inte direkt att jorden går under. Men mycket troligt är att något stort som förändrar allt händer. Det hoppas jag innerligt på. Varje dag hoppas jag.

Förutom en planerad "överlevnadshelg", ute i det fria tillsammans med kottar, tallbarste och en öppen eld så finns det fler åtgärder på agendan som snarast måste vidtagas. Övning ger färdighet.
Hemma ska vi samla vatten och bunkra mat, så att vi klarar oss ett par dagar. Utöver detta självklara planeringsarbete så ska jag och Jonas stänga av elen för att vara väl förberedda då det händer. Övade och färdiga.
Och då är det vi som är de normala.

Kom ihåg att aldrig lita på någon. Särskilt inte de vältaliga och propra.

Nytt liv till tankarna

Den karaktäristiska ufo-formen kanske inte bevisar utomjordiskt liv, men ger energi till min fantasi. Tanken på att inte vara ensam i ett stort och kallt universum gör den betonggrå verkligheten för en stund litet mer uthärdlig. Jag försöker övertala mig om det för att inte fukten från marken och medmänniskornas kyla inte ska kännas fullt så påtaglig.


Bara för att trädet är dött så slutar det inte att leva. Eller att stolt fortsätta att sträcka sig mot himlen.

Töj vyerna

Scen: Sjukgymnasternas fikarum i källaren. Lysrörsbelysning. Smulfria ytor och Zoegas skånerost.

Personer:
E: Erfaren sjukgymnast som arbetat många år. Rak i ryggen, optimalt BMI och engagerad personlighet.

M: Jag.

E säger: Jaha, vilken termin läser du? (Hon avser givetvis sjukgymnastprogrammet)
M säger: Jag läser ingen termin alls.
E säger: Jaså du är färdig sjukgymnast.

Hon lämnar rummet. Tystnad. Jag kan höra att hon tänker "Det trodde jag aldrig".

Hur många rynkor ska jag få innan jag blir tagen på allvar. Jag har två skyltar på mina bländvita sjukhuskläder som signalerar min formella kompetens. Legitimerad sjukgymnast. Om det är så himla otroligt kan man väl åtminstone läsa innantill.
Jag har jobbar i flera år inom aktuellt område och jag blir så fruktansvärt kränkt över att gång på gång inte bli tagen på allvar.
Jag har varit på min nya arbetsplats i närmare en månad och så gott som dagligen frågar folk om jag är elev, eller så utgår de kallt från att jag är elev. Då de inte ger mig order om vad jag ska göra.
Det är så bedrövligt att människor ska vara så fördomsfulla så att man inte kan tas på allvar förrän man är femtio och en åldrad räv.
För mig går det väl bra, men jag tror att man missar ganska mycket av att inte ens försöka lyssna på individer under fyrtio.

En kaskadspya på de fördomarna.

Gudskomplex (så töntigt)

Otillräcklighet är ett för kort ord. Det ryms bara en antydan till en känsla i det ordet. Som i många ord som försöker sig på den omöjliga uppgiften att beskriva en känsla.
Otillräcklig är precis vad jag känner mig. Eller otillräcklig är början på den känsla jag har.
Jag kan inte göra människor friska, smärtfria och glada igen.
Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens inbilla mig att tro att jag skulle kunna göra det? Det är ju någon typ av storhetsvansinne som gift sig med ett gudskomplex.
Självklart kan jag inte begära att jag ska kunna göra människor hela igen. Ändå gör jag det.
Som att jag vägrade att inse att jag inte kan kalla mig Gud. Eller helare. Eller någonting. Jag kan bara stå där med mitt fåniga flin och krama en hand som sitter på en gråtande människas kropp.
Och det känns inte alls som att det gör någon skillnad.
Det ända som händer är att jag vaknar av drömmar där det blöder ur patienternas öron. Och blodet hamnar på min kudde.
Kommer jag någonsin kunna släppa det?