Åter i civilisationen

Jag är tillbaka efter sex dagar på Rögle kloster. Det har varit en upplevelse, en inlevelse och något utöver det vanliga.
Något utöver det vanliga hoppas jag att mitt liv ska fortsätta att vara. För där i tystnaden, nunnornas sång och de milsvida promenaderna så har det hänt något. Jag tror att jag har flyttat hem till mig själv, in i min kropp och in i universum.
Jag var livrädd för att min vistelse skulle bli tråkig och att jag inte skulle stå ut med mitt eget sällskap.
Så skedde inte.
Jag hade inte en tråkig sekund. Jag upplevde inte eufori, men mycket föll på plats.
Jag står ut med mitt eget sällskap i tystnad. Jag är inte en ledsen person som bara kan jobba och sura. Jag är inte så inskränkt och dömande som jag befarat. Jag är alldeles lugn och försöker att vara ett med ögonblicket. Och i det finns inget tråkigt.

En reträtt på ett katolskt nunnekloster låter kanske inte som det självklara sättet att fira en veckas semester. Men det kan ha varit den hittills mäktigaste semesterupplevelese som jag någonsin haft.

Jag har fått lära mig otroligt mycket, utan att vara katolik så har jag blivit mottagen med öppna armar, glädje och nyfikenhet. Jag har insett hur otroligt mycket det finns att vara tacksam över. Och hur tacksam jag är över allt som finns runt mig, hos mig, i mig.
Hurra!