måndag 11 oktober 2010

Höst

Det finns få saker i mitt liv som går upp emot en höstutflykt. Jag försöker ta det lugnt och andas så gott det går. Och egentligen är det nog inte världens, universums eller någon annans fel att jag stressar upp mig och alltid har bråttom. Det är mitt eget. Jag spanade efter älvor och troll. Men jag kunde inte se några. Men någonstans i närheten måste de bo. Jag vet det. Och jag vill bli deras tysta granne.
Gravitationen mot ett hus på landet fick ny kraft. Jag vill så otroligt gärna lämna staden och ha ett hus där rådjuren kan gå in i trädgården och där inga andra hyresgäster kliver på mitt tak. Det är kanske egoistiskt och dumt att tro att omständigheter ska ändra något. Men jag fortsätter att drömma och en vacker dag kommer omständigheterna att bli de rätta för ett alldeles eget hus.

2 kommentarer:

Fröken Lösslös sa...

Jag drömmer också om ett hus. Långt ifrån människors trakt. Ibland blir drömmen nästan plågsam när jag krashlandar tillbaka in i verkligheten, där jag saknar både inkomst, kapital och körkort.

majjsan sa...

Jag känner igen det där... Omöjlighetstänkandet. Jag tänker att man måste börja tro på att det är möjligt för att det ska kunna hända.
Men tills dess så håller jag med om att det stundtals är fruktansvärt plågsamt att längta bort...
Men allt börjar väl med en dröm, tror du inte?