Karriärskifte

Från och med imorgon är jag en sådan där tjej som jobbar med media.
Vem vet om jag blir ett par kilo lyckligare, eller bara mer stressad.
Det återstår att se om jag köper några dyra märkesjeans eller börjar samla femtiotalsporslin eller något annat härligt, charmigt och personligt.
Det kanske är dags att köpa några paket fräscha tuggummin och ett diadem för att smälta in och smälta ned.

Till min förhoppning hör en ökad leendefrekvens.
Och kortisol ned och serotonin upp.

Om den ångestfyllda insidan av en människomule

Inte på sex år har jag gjort en tandläkarundersökning.
Först hade jag inte råd och sen vågade jag inte gå dit.
Men med allt mod i hela kroppen tvingade jag mig till folktandvården Lorensborg.
Jag kände hur Karius och Baktus gymnastiserade vilt i käften. Och skämdes oerhört.
För att jag inte använt tandtråd och inte gjort som man ska. Efter sex år med tandställning och troligen jämtländskt rekord i spenderade timmar i tandläkarstolar så borde jag göra allt rätt.
Men tandborstens sällskapssjuka rop rår inte alltid på ögonlockens gravitation.

Väl hos tandläkaren håller jag på att kräkas av röntgenplåtarna, kvider vid beröring av varje tand. Svettas en liter.
Tandköttet blöder.
Jag föreställer mig hur jag måste dra ut varenda tand i hela munnen för de är ruttna och fyllda med amalgam, mask och kaksmulor.
Svettas en liter till.
Röntgenplåtsskyddet som ligger kring halsen ger mig panikartade kvävningskänslor och tårarna bara rinner. Skäms. Sen fortsätter jag att svettas och säger att det visst går bra när den snälla tandläkaren frågar hur jag mår.

Sen är det klart.
Jag har ett hål och ska komma tillbaka om en månad.
Sen får jag lova att använda tandtråd.
Objektivt sett kanske jag inte lever ett spännande liv, men för mig var det här den djupaste utandningen sedan jag tog körkort.
Naturligtvis lovar jag att använda tandtråd. Särskilt efter det här inköpet.

Spänning

Det kallas spänningshuvudvärk.
Men jag tycker inte att det är ett dugg spännande.

Hälsotips

Så här borde det alltid kännas. Luftigt under fötterna och vind under vingarna. Sitter jag för länge utan att sträcka upp armarna mot skyn så luktar jag svett. Det gror in. Men om jag sträcker upp armarna och omfamnar världen så torkar svetten.
Jag hatar att vara höjdrädd. Jag hatar att inte våga omfamna allt. Att inte våga utmana mig själv så mycket som jag skulle vilja. Det skaver mig. Som en liten pärla i min hjärna... skaver skaver skaver.

Om konsten att glädjas åt mögel

I min strävan efter ett lyckligt liv så tränar jag på att glädjas åt de små sakerna i universum. Det gör jag inte för att man ska utan för att livet blir betydligt enklare då. Jag tror också att om jag inte klarar av att glädjas åt de stora sakerna så klarar jag heller inte att glädjas åt de små.
Som idag då jag vrålhungrig dundrar in i lunchrummet för att slänga in min paj i micron upptäcker något ulligt och mjukt på spenaten. Det är den bekanta synen av mögel på min mat.
Men här händer det.
Jag blir glad. Fantastiskt glad för att jag såg det innan jag åt upp den. Sedan gläds jag åt insikten att åsynen av en möglig lunchlåda har kapaciteten att förgylla min dag.

Inbördeskrig

Det är jag mot kroppen. Vi kommer inte överens.

Jag vill gärna vara brun. Då jag placerar min kropp i solen protesterar kroppen direkt. Den svettas och kivas med lågt blodtryck och toppar det hela sedan med panik. Då vinner kroppen och jag får gömma mig i skuggan och förblir likblek som en goth på 80-talet.
Jag vill träna. Det vill inte min kropp. Fastän det visserligen står 1-0 just nu till tanken eftersom jag tyckte att det var roligt att springa igår. Men det skulle inte chocka mig om det var ett undantag.

Jag vet att min kropp hänger ihop med min själ.
Jag vet också att det finns något som heter inbördeskrig. Speciellt just nu pågår ett sådant i den holistiska varelsen som min kropp och själ utgör.

Nu är det huvudvärken. Jag vill hur mycket som helst. Efter lördagens tur till Danmark och Kraftwerk har den följande veckans heltidsjobb toppats och garnerats med teaterbesök, konserter varje dag, minimalt med sömn och maximalt med kompishäng. Jag tycker det är roligt och vill ännu mer.

- Men lilla vän nu är det nog, försöker kroppen säga.
- Det går nog bra ändå din latmask, svarar hjärnan.

Och så fortsätter det.
Till idag. Jag kan inte röra mig. Det flimrar för ögonen och alla lukter gör mig kräksugen.
Jag vet att jag varit dum mot kroppen. Självklart har jag dåligt samvete för min nedprioriterade hydda. Jag försöker locka kroppen med vila i helgen. Vila mellan systerhäng, bröllop och Liseberg. Det fungerar inte.

Jag har ändå mutat kroppen med ett päron och tio minuters snoozande i morse. Jag är duktig på att skylla från mig. Det är naturligtvis de västerländska idealen om ett lyckat och äckelrikt liv som fått smittat mig med huvudvärk.
Förlåt kroppen, förlåt alla mina holistiska ideal.
Nästa vecka ska jag ta tag i det här.

Den sportiga typen

Jag vill vara en sportig person. Med överdimensionerade pendlingstider är det stört omöjligt både rent fysiskt och mentalt att klara av kickboxningsträningen.
Så jag springer istället. Inte löpa. Inte jogga. Jag kallar det att springa för det låter bäst.
Jag hatar att springa för det är så tråkigt, men eftersom jag är en så sportig typ så tycker jag om det. Även om jag det bara är efteråt.
Jag springer väldigt sällan och väldigt långsamt.
Att jag knappt orkar långsamt masa mig fram fem kilometer i ett svep är sekundär information. Jag överdriver istället gärna min sportighet för att verka intressant. Och för att jag vill vara sportig. Andra saker som jag gör förutom mitt hejdlösa springande är att jag läser väldigt mycket böcker, bakar allt mitt bröd själv och jag tittar aldrig någonsin på TV.
Det är så klart bara ett önsketänkande. Lögn. En livslögn som jag hoppas att jag snart ska gå på själv. Att jag ska hitta mig själv där lycklig och pigg i ett elljusspår.
I verkligheten tittar jag visst på tv, läser böcker ibland, men somnar efter tio sidor och jag kan inte minnas när jag senaste bakade bröd.

Men igår hände det. Jag tyckte inte att det var tråkigt att springa. Jobbigt var det, men inte så där ohyggligt tråkigt och vedervärdigt som det brukar vara. Jag kände mig frälst och lyckan spred sig tillsammans med svetten på min bleka kropp.
Jag håller på att bli sportig, kanske till och med beroende av att springa, tänkte jag.
Vilken dröm.
Sedan åt jag pizza och glass på IKEA till middag för att inte göra för stor sak av det hela.

Jag var i dvdn

Kan det vara värt att åka åttio mil på en dag för en konsert?
Kan det vara värt att betala mer än åtta svenska hundralappar för en enda spelning?
Kan ett gammalt band med stela rörelser och varmkalla synthljud vara det bästa jag upplevt i konsertväg.
Svaret är ja.Jag vet inte hur många gånger jag sett Minimum Maximum-DVD:n. Efter i stort sett varje utekväll för något år sedan åkte den igång. Jag har dansat, skrattat, gråtit, sovit och andats till Kraftwerk. De har funnits där med sina kärnkraftverk och cyklar sedan jag var sexton och inte fattade nånting.
Och de är fortfarande så fantastiskt bra. Under den här spelningen var det som om jag på riktigt befann mig i DVD:n. Jag var där, på film, fast på riktigt.
Jag grät då de spelade min favoritlåt Radioactivity. Så bra var det. Det gjorde inte ens ingenting något att jag grät för det var en bra show där alla besökarna fått 3D-glasögon var det ingen som såg mina blödiga lyckotårar.

Christer

Om någon vecka ska Fuglesang ut i rymden igen. När han kommer tillbaka ska alla ha klätt ut sig till apor. Det är viktigt att ni sprider informationen till era vänner och att alla är med, annars funkar inte skämtet.

Rock'n'roll-ator

I mer än tio års tid har jag med ojämna mellanrum frågat mig själv om jag håller på att få en psykos.
Om det ändå vore så väl säger jag.
Jag får ingen psykos. Och är nog inte på väg att få någon heller.
Det är bara verkligheten som är så här.
Det är normalt. Jag hatar normalt.
Hopplöst utmattande och som blodiglar sitter räkningar och klockslag och girigt smaskar i sig kreativt blod från min krympande hjärna.

Jag är så otroligt ointresserad av rollatorer.
Ge mig tid tillsammans med min obetalda, våldslånade bas och bandet slår igenom istället.

Livet är som en bajamaja. Och då menar jag inte en bajamaja som är fylld med sockervadd och kaninungar. Tyvärr.

Ett permanent barn

Det bor en åttaåring i min kropp. Inte ett förvuxet foster och inte mitt inre barn heller. Utan ett personlighetsdrag i mitt blod. En åttaåring på krumelurpiller.
Skillnaden mellan att vara 27 och åtta år är att nu får jag köra bil, äta glass till middag om jag vill och jag behöver inte vara med på roliga timmen i skolan. Men jag behöver ändå inte vara vuxen. Jag behöver inte skaffa barn, hus eller fast jobb. Jag väljer att slippa. En livslång suck av lättnad.

Genom att inte skaffa några barn kan jag fortsätta mitt fria liv med sjuårsblå ögon som tittar på världen. Förutom ett par tjugosjuårscyniska blinkningar då och då...

Ingen kan ta mitt universum från mig.
Här är varje dag ett nytt land. Varje steg är början på ett nytt universum och varje andetag porten till ett annan dimension.
Det hittar jag inte i karriärshets, magsår eller en nybyggd villa.
Det gäller att hänga kvar vid den där känslan av nyutslagen blomma och evig gryning. Jag får inte dricka bort känslan. Det händer att den drunknar i bubbelvin eller förgiftas av vodka. Då bränner evigheten kalhyggen innanför revbenen. I det tomma gömmer sig barnet och jag försöker andas och helas för att hålla mig kvar i det universum jag har valt.
Men lever och reningsverk är kickass-maskiner och jag skakar av mig askan och tvångströjan av damm.
Och där är vingarna nyputsade och fjädrarna färgglada igen.
Det är då en ny arbetsvecka börjar. Då är det åter dags att trampa i landstingets kvicksand. Så börjar det om. Som en cirkel.
Det kanske inte kan vara evig gryning, men jag kan välja att inte åldras i förtid och kalla mig själv offer. Utan jag kan fortsätta att vara ett barn.
Det kan ingen stoppa.

Skalbaggetankar

Jag känner mig liten. Maktlös. Värdelös. Som en skalbagge som väntar på att höra knastret, eller snarare dånet från det egna skalet som krossas under universums skosula.
Det är i det läget som jag tvingar mig själv att våldstro på reinkarnation för att inte kissa på mig.
Försöka le och verka le-vande. Och tänka att det snart går över och att snart är den här vårdfasen i mitt liv till ända.

Tidstjuven

Dagens lärdom måste vara att jag inte ska låta mig påverkas av världsliga ting. Inte bli arg på sådant som jag ändå inte kan styra över.
Andas.
Andas lugnt.
Och fortsätta med det.
Det är ytterst sällan jag är arg, men idag tangerar blodet kokpunkten och det ryker ur öronen.
Två och en halv timme istället för den vanligt oändliga en och en halva timmen tog det mig att nå min arbetsplats.

Två och en halv timme. Det är ungefär den tid det tar att mjölka 65 getter.

Mitt tålamod är exakt anpassat för att stå ut med att pendla en och en halv timme enkel resa.
I min trötta enfald tänkte jag unna mig 45 minuters sovmorgon och gick upp 05.45 istället för prick fem. Jag tvingade Jonas att kontrollera att tågen gick som de skulle och allt verkade vara i sin ordning.
Men inte då. Tåget är inställt. För att ta mig till Helsingborg får jag byta i Lund. Då jag väntat i regnet och kommit fram med ytterligare försening får jag springa till jobbet.
Jag vet att det är litet pensionär och 1992 att klaga på kollektivtrafiken.

Helst vill jag teleportera mig till en avlägsen framtid där allt som heter pendling upphört.

Eller bara andas. Räkna lugnt och fortsätta att leta efter ett bortsprunget lugn.

Energisparkrav

"Sleep and his half brother Death" av John William Waterhouse ger djup till min känsla.

Hela dagen har jag kämpat med mina ögonlock. Mot mina ögonlock. Gravitationen vill dra dem ned till jordens medelpunkt medan jag vill hålla dem öppna. Klara och vakna för intryck.
Jag har funderat skarpt på att spendera lunchen inlåst på toaletten för att kosta på mig en desperat tupplur. För att inse att jag inte orkar gå ned för trapporna. Och för att jag är rädd att inte vakna förrän mitt i natten.
Chefen påpekade att jag såg väldigt trött ut och borde gå hem tidigare.
Var tar all energi vägen? Vad gör bovar och banditer med den?
Jag måste se om mitt mentala hus efter alla tänkbara läckor för att behålla energin och någon slags livsgnista.
Men det gör jag sen... Först en liten siesta.

Jag var som ett horisontellt kebabspett

Det är på nätterna som det trots alla lager opepp och tuggummitankar rör sig där uppe i skallen. Det finns drömmar som sover. Och så finns det några som håller på att vakna som en tussilago i mars.
Mellan svettattacker och oroligt sparkande försöker jag utveckla det lucida drömmandet. En avslappnande hobby.
Jag följer råden från diverse forum.
Jag tittar på klockan, noterar vad visarna står på, kollar bort och tittar igen. Är klockan lika mycket vid två tillfällen så är jag vaken. Har de ändrat sig så drömmer jag.
En annan så kallad reality check jag använder är att räkna mina fingrar. Är de fem så är jag vaken. Är de fler, färre eller väldigt suddiga så drömmer jag.
Detta har fungerat förvånansvärt bra och jag har lyckats komma ihåg att göra mina reality checks i drömmarna.
Då jag trodde att jag var vaken sträckte jag mig efter min mobil för att kontrollera att jag verkligen satt alarmet på fem. Då upptäcker jag att det är något fel på telefonen. Alla siffror och datum och allting är borta. Mobilen visar endast bakgrundsbilden. Märligt tänker jag för att i nästa sekund slås av insikten om att jag befinner mig i mina drömmar.
Och då jag blir lucid så vill jag flyga. Flyga för att så småningom ta mig ut i universum och bara sväva.
Så långt kom jag inte den här gången.
Jag var så trött att jag bara kom upp ett par decimeter från madrassen och det enda jag lyckades med var att snurra runt i liggande ställning. Ungefär som en stor kebab i horisontellt plan.
Efter en stund kidnappade tröttheten mig och förde mig längre in i drömmarnas land där jag gick vilse i mitt medvetandet igen.

De grå kulvertarnas andedräkt

Att arbeta i ett fyrkantigt hus med rätvinkliga rutiner och sparsamt utrymme för utmärkande eller avvikande beteenden, personligheter och vanor placerar en tjock hinna av klibbighet på min hud. En tjock och flottig hinna som hindrar min själ från att andas.
Det låter patetiskt, men det är bara plågsamt.
Alla kreativa invärtes blödningar gör att jag förblöder och drunknar samtidigt.

På den klibbiga hinnan av inrutade rutiner fastnar damm från avdelningskorridorer, intorkad handsprit och ångesten som släpper från väggarna och biter mig som löss.
Och betten kliar då jag kommit hem.
De grå kulverarnas andedräkt infekterar mina lungor. Smittar dem och jag känner mig sjuk.

Alla sjukdomsdiagnoser placeras in i fack och behandlingarna noga standardiserade. Det ska vara ett flöde av patienter och alla ska få samma vård.
Hur det blir med dem som inte passar in?
De som inte har någon ansvarig hemkommun och ingen bostad alls?

De anses jobbiga.
– Det är ett sådant krångel med sådana där.

När inte patienterna passar in i mallen blir det problem. Svårt och komplicerat.
Systemen är inte anpassade för den som inte passar in i ordinarie mall.
Patienter är för tjocka och får inte plats i rullstolarna, eller för smala så ortoserna inte passar, bor på fel ställe...
Varje människa är unik.
Men på sjukhuset är det ett problem. Borde vi inte lärt oss att hantera detta med många tusen år av läkekonst. Nej då, inte i rika Sverige med gratis sjukvård.

Hade världen känts lika fyrkantig och stram om våra hus, gator, möbler, fönster och allt annat inte var så kantigt. Utan om tingen hade rundare, ovalare och andra former än kvadrat och rektangel.
Det kanske är lättare att beräkna rektanglar och kvadrater än cirklar, men människor kräver mer än så. Det här samhällssystemet skjuter sig i foten.

Kvar är ljuden av odiagnosticerade suckar som studsar mellan kantiga sjukhusväggar.
Och min kreativitets dödsryckningar som sprattlar uppgivet.