Det har varit bra också

Den här hösten har faktiskt inte bara varit dålig. Långt ifrån. Trots täta besök hos veterinär och ett helt smatterband av prövningar så har det varit bra. Jag hittade några bilder som bevisar att jag hade roligt också. Här går jag runt i Stad Solidar hemma i Malmö.



Och så såg jag Frontline Assembly och det var ruggigt bra. Även fastän det var på KB.

Nio timmar

Tyvärr blev inte min tågresa någon smidig historia. Istället för tolv och en halv timme så tog resan 21 timmar. Jag har aldrig varit så försenad tidigare. Nio timmar. Iskallt var det och jag satt och skakade i min kupé.
Men stämningen var god. Förvånande god och det smälter även det frusnaste hjärta. Jag delade filt med en snäll man från Småland och hans snälla tax värmde mig.
Även om julafton till stor del firades på ett iskallt tåg så blev det himla bra. Och om inte annat så var det ännu bättre att komma fram till Östersund.

Och här gäller det att låtsas som att jag är på utlandssemester eftersom det bor en tarmparasit i vattnet. Så om man duschar med öppen mun eller gud-förbjude dricker kranvatten så får man diarré och miljarder parasiter i magen.
Det är väldigt svårt att komma ihåg. Så jag dricker mest vin och virkar...

Keramiskt skapande

Lite kreativ har jag varit under hösten. Jag hann med en intensivkurs i keramik på Keramikverkstan. Det är märkligt att jobba med lera. Det är inte bara att producera prylar, så klart.
Utan det handlar om att våga vara bestämd och att våga ta kontrollen över leran. Det måste vara okej att misslyckas och jag måste hitta en inre stabilitet i kroppen för att kunna få lerklumpen centrerad. Hittar jag inte den där stabiliteten så tar leran kontrollen över drejskivan och mina händer bara skakar i den ojämna leran. Så det gäller att leta upp den där balanserade inre kärnan. Det är inte så enkelt som man kanske kan tro.Men med lite god hjälp av handledarna så lyckades jag få till tre små koppar. Och glasyren gör att det hela ser mycket bättre ut och de personliga skavankerna blir lite mer diskreta.
Att arbeta med lera handlar inte bara om att hitta en stabil kärna inuti kroppen, utan också om att skapa från grunden. En lerklump som jag kan leka skapare över. Frihet att kunna skapa det som jag vill. Och med smutsiga, geggiga händer så känns det som att börja om. Nystart. Och att den svarta krukan/koppen/pottan blev oformlig och Dali-aktig tycker jag faktiskt blev rätt bra. Den blev lite mjuk och snäll.

Spänningen stiger

Nu är det väldigt spännande. Julen ska firas i Östersund och att jag hoppas att det inte blir någon rysare på väg upp dit.
Tolv och en halv timma med tåg ska det ta. Men trots trafikkaos och ymnigt snöfall så håller jag tummarna stenhårt på att jag ska komma fram lyckligt och väl imorgon 06.14.

Vårdcentralen Lunden rekommenderas

Efter brysk och ovärdig behandling på vårdcentral 2007 så var mitt förtroende och hopp för statlig vård kört i botten.
Jag blev utskrattad av en läkare som med äcklad min konstaterade att jag var frisk. Min sambo med samma symptom besökte en privat vårdcentral. Han fick gedigen provtagning och diagnosen campylobakter.
Sedan dess har jag hållit mig undan vård. Jag har inte behövt gå heller precis.

Men nu efter bilolyckan igår så kände jag att nöden krävde en besiktning av mitt fysiska tillstånd.
Förutom att jag gick till vårdcentralen, istället för att först ringa och boka en tid så fick jag stå i foajén och fick ringa till en sköterska för att boka tid, så gick det bra.
En helt fantastisk läkare informerade mig noggrant om allt som jag skulle vara uppmärksam på. Hon använde en hel arsenal av neurologiska test och jag kände för första gången att jag blev tagen på allvar i en vårdsituation. Hon lugnade mig och menade att jag inte alls hittade på vare sig synrubbningar eller stickningar. I teorin så förstår jag att det handlar om att jag inte andas ordentligt och bara spänner mig. Men väl där hemma i soffan med min ömma nacke så målar jag fan på väggen och ser ett liv i smärta framför mig…
Men läkaren lugnade mig, var tydlig och väldigt tillmötesgående.
Och till råga på allt så hann man med att klämma in ett blodprov på egen begäran också. Utan gnäll, sura miner, plåga eller extra kostnad.
Jag är så himla glad att min syn på vården fick en annan vändning.

Jag är mörkrädd

Tio minusgrader och Skåne är vinterfyllt. Halt och ogenomträngligt.
Och idag är det vintersolståndet, eller det var 23.38 igår kväll egentligen. Årets längsta natt.

Jonas har åkt till sina föräldrar och i min mänskliga ensamhet här hemma har jag insett hur mörkrädd jag är. Eftersom jag sällan är själv har detta faktum smugit mig förbi. Förutom att det är obehagligt så är det anmärkningsvärt, märkligt. Lite konstigt.
Jag sitter på sängkanten och funderar på vad det är som gömmer sig i mörkret. Vem är där? Vad ska bli sagt och varför är det alltid någon som vill skrämmas? Och varför skrämma mig? Och vad är jag rädd för? Jag vet inte om jag glömt eller om jag alltid har varit så här mörkrädd. Det tål att tänka över ett par varv till, men kanske med en lampa tänd...På dagarna går allting bra. Jag är inte rädd i dagsljus. Det är lätt och snökristallerna kan glittra kallt i blekt solsken. Då kan jag fotografera, prata, andas ljus luft. Men mörkret vill äta upp mig. Ibland undrar jag om jag verkligen är på väg att fylla 29. Men ålder är bara en formalitet. Så jag får nog fortsätta att vara lite försiktig efter skymningen.

Jag avslutar året med whiplash

Den här hösten har prövningarna duggat tätt. Havererad bil, vattenskada i halva lyan, uppfläkt sovrum,otaliga veterinärbesök, död råtta, tråkigheter på jobbet och så vidare.
Igår toppades det hela med att jag blir påkörd av en bil. Jag står vid ett rödljus och ska köra årets sista tre hundra meter för att parkera bilen. Men då smäller det.
Jag blir skärrad. Minns typ ingenting, bara att klockan är 17.53.
Bilen som körde på min har registreringsnummer 242...
Därefter börjar stelheten i nacken.
Det här är himla obehagligt, även om jag inte har speciellt ont så känns det väldigt läskigt.
Nu är det en och en halv timma till en läkare ska kolla upp det.

Nymffladdermusen hälsas välkommen

Jag blev så glad att jag satte middagen i halsen då jag fick veta att Sverige fått en ny fladdermusart. Trots migränhuvudvärk började jag fäkta och skratta. Det finns inget roligare än nya arter.
Myotis alcathoe, nymffladdermusen är så hjärtligt välkommen till min närhet.
Den har säkert bott i Sverige anonymt ett bra tag, men nu är den en officiell del av naturen.
Och den är så välkommen, Sveriges nittonde fladdermusart.
Den är liten (3,5-5,5 gram tung)
Det verkar inte som att någon har sett den tidigare, men den är nu bevisat hörd i Skåne och Blekinge.
Tydligen gillar den tät lövskog och håller en rätt så låg profil.
Först 2001 blev den en erkänd art, men enligt Sveriges Lantbruksuniversitet ska det ha hittats en nymffladdermus i Grekland redan 1981.
Den har det allra högsta tonläget av alla eruropeiska fladdermöss, äver 40kHz.

Nu vill jag veta exakt var den finns, så att jag till våren kan åka ut och spana. Även om den är mycket sällsynt, men det tycker jag är ett ganska sympatiskt drag av ett djur.
Och jag lovar att inte störa.

Här finns mer matnyttigt om fladdermöss.
CopyBat
Fladdermusrehab

Frustration

Kylan bits. Och små vassa kristaller sticks överallt och i allt snöglitter, droppande och isgator så är jag fruktansvärt arg. Utan anledning sjukt förbannad. Det bubblar i blodet av okvalificerad och diffus ilska.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

Inte ens tacksamheten över att fortfarande leva kan överskugga ilskan. Igår glömde jag att blåsa ut ljusen i min mossiga adventsljusstake. Det hade kunnat sluta kolossalt illa.
Fy.

Arkitektur på väg utför

En del skapande har det ändå blivit den senaste tiden. Det var pepparkakshustävlinge på Malmö museer förra helgen. Jag trodde inte att det skulle vara så himla svårt att bygga ett hus... Men det blev ett skevt hus med många små figurer kring. Det blev väl hellre än bra...Jonas tog uppdraget på ett annat sätt och gjorde ett surrealistiskt korthus av pepparkaka.Mia utmanade också arkitekturens ramar och timrade med pepparkaksstänger. Sjukt kreativtTords akvarium följde heller inga enkla lagar om obalans...Marcus svar på Gävlebocken. Kantig och med dregel av kristyr.

Varmt just nu

Det här är också vansinnigt bra. Hela dvdn Mountains of madness med Alexande Hacke and the Tiger lillies är barockt bra.
Mörkt, skruvat, cirkusaktigt och massor av Lovecraft.Det passar ypperligt att konsumera den här musiken med en kopp te med ett obarmhärtigt snöande utanför kvällsfönstren.

Jag måste konsumera

Jag tänker inte kalla det här avsaknadet av skapande, kreerande och pysslande för vare sig idéöken eller skapartorka. Det är inte en sådan period just nu. Det går inte att foga samman två pärlor ens en gång. De stöter ifrån varandra.

Istället är jag inne i en period där jag måste konsumera. Jag behöver böcker, tidningar, film, scenkonst och all tänkbar kultur. Dessutom är jag obeskrivligt hungrig hela tiden.
Jag får rysningar av andras ord och känner ett enormt sug av att konsumera litteratur.
Igår såg jag Låt den rätte komma in. Och det måste vara det absolut bästa jag sett på mycket länge. Jag vet att jag är litet sent ute då filmen kom redan 2008, men jag kan verkligen rekommendera den. Den är så bra att det gör ont. Dessutom gör Ika Nord ett superbt framträdande i rollen som Virginia. Och allt med Ika brukar ju vara helt underbart.

Vet aldrig vad som bits

Jag har problem med ilska. Jag tillåter mig sällan att bli arg. Så har det alltid varit. Så ska det inte alltid vara. Jag hatar den här avgrunden mellan mig och så kallat tillåtna känslor. Jag tror att det är litet farligt att bli arg, att något ska hända.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Ilska, eller vrede är en dödssynd som jag med ett kristet kulturellt arv försöker sopa under mattan. För att det är en känsla för ful för att ta plats i mitt liv.
Vansinne då jag tänker på det. Men känslan av förbjudenhet är fortfarande lika närvarande.
För att liksom öva mig på att våga känna ilska så försöker jag öva på mitt bästa avgrundsvrål i bilen. Där hör ingen och jag kan skrika mig hes alldeles i fred. Men det är inte så lätt. Jag inser att jag mest sitter och gapar som en fisk. Det där skriket blir liksom inte av. Det sitter långt långt inne. Som om själva ilskevrålet skulle kunna framkalla en avgrundshemsk känsla och väcka det förbjudna till liv.

Men då jag väl lyckas skrika så känns det ganska bra. Det blir alldeles lugnt. Inget otäckt händer utan det är bara en flod av harmoni genom kroppen.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera det välgörande avgrundsvrålet. För det är inte alls farligt.

Kraft i horisonten

Min fascination för kärnkraftestatik har inte falnat. Oavsett åsikt om kärnkraft så tycker jag att Barsebäcksverket är sagolikt vackert.
Det ser så där bitter-imponerande ut där det står på sin snöiga slätt.

En märklig förändring

Jag vet inte riktigt varför, men just nu känns det otroligt viktigt att det är mysigt runt omkring mig. Det går åt mer ljus än någonsin hemma och suktandet efter hembakt och ordentligt bara ökar. Efter alla spartanska studentår och det-spelar-ingen-roll-hur-det-ser-ut-för-det-är-känslan-i-hjärtat-som-räknas-mentalitet så sitter jag på knä på köksgolvet och ojar mig över att mossan inte fluffar sig på det där mysiga skogssättet i min adventsljusstake. Det är litet skrämmande, men samtidigt känns det så viktigt att det är mysigt och trevligt runt mig. Känslan i hjärtat måste få ta plats även utanför min kropp. Mina fingrar vill vara i mossan. Mina ögon vill se levande ljus. Det förstärker en känsla av frid.
Och jag tror att jag faktiskt blir litet gladare av mossa, ljus och adventsfika.

Jag har anpassat mig till skånska förhållanden

Nu har jag snart snoozat mig genom november. Det är inte lätt att balansera hemma i lägenheten där alla möbler trängs i vardagsrummet. Men det är jättelätt att leka inte nudda golv!
Det är inte lätt att hålla rätt kurs på glashala vägar och jobbtimmarna sliter i innehållet i mitt kranium och trådarna av min själ. Det är inte så himla självklart, enkelt och smidigt just nu. Livet.
Men det är ingen ursäkt till den sjukliga assimilering av mig själv som uppdagades nyligen.
Jag skäms.
Jag är uppväxt i ett snörikt landskap med iskristaller som vanligaste invånare. Norrlands inland brukar ha ansenliga snödjup och jag är inte blyg inför dem. Jag är van vid snöblöta vantar och isbanevägar. Därför blir skammen extra stor då jag kommer ut från ett möte och finner min bil översnöad. I samma sekund inser jag att jag saknar både isskrapa och sop. Men det går jättebra att skrapa rutorna med kontokort... Jag hoppas ändå att det inte var någon som såg.

Glittra upp mörkret

När det inte glittrar iskristaller i skånskt land så känns det ljuvligt att någon medmänniska fyllt glitterhålrummet i staden. Och inte med dyra diamanter, pråliga paljetter. Utan med ett prisma i parken.
Det är inte utan att jag blir alldeles glad och varm. Så litet det krävs för att det offentliga rummet ska kännas litet mer bebott, ombonat och älskat.
Jag lovar mig själv att bli bättre på det där. Och jag har redan börjat skissa på hur min hyresrättsinnergård ska blomma ut som aldrig förr till våren. Kanske redan innan om jag lyckas synkronisera andetag, kropp och själ i processen. Den som lever får se.

Att tappa känseln

Just nu består livet av en massa logistik, praktiska göromål och handfasta saker att ta tag i. Hur öppnar jag tanklocket på den nya bilen? Hur ska jag hinna med jobbet? Vilka skor ska jag ta när jag ska in genom betongmolnet i sovrummet för att ta mig till duschen? När måste jag gå upp på morgonen för att hinna? Vad kostar det att gå till tandläkaren? Är jag hungrig och i så fall hur mycket? Vad ska jag börja med att ta tag i för att hinna med jobbet?
Allt detta praktiska virrvarr gör det snudd på omöjligt att känna efter vad jag egentligen känner, tycker och vill. Det är oerhört frustrerande. Jag försöker meditera, men får bara begynnande sittsår. Jag försöker andas, men sätter bara saliv i halsen. Jag försöker sova, men får bara mardrömmar.
Jag kan inte annat än hoppas på att det snart, mycket snart vänder. Så att jag kan komma på hur det går till att känna efter.

Det hjälper med en flygande groda

När det är kaos och sorg, vilket mitt liv består av ganska mycket just nu så gäller det att använda all kraft som finns för att hålla humöret uppe och verkligheten uthärdlig.Just nu tycker jag att det lättar litet då jag tittar upp i taket där hemma. Där svävar en groda i balsaträ som jag köpt på Kupan i Östersund för 25 kronor. Den ser arg ut, men är hejdlöst färgsprakande och kitschig. Det hjälper faktiskt en hel del för min del att omge mig med vackra och peppande saker.Jag har också bestämt mig för att inte fira jul i en kaoslägenhet i ett snöblaskigt Skåne, utan det blir jul i Jämtland som vanligt. Och med det fler chanser til norrländska loppisfynd.

Garn som värmer ögat

Nu har novemberrusket på allvar börjat krypa innanför skinnet. Fukten och kylan är nästan omöjlig att värja sig mot. För att hålla värmen, om än kanske bara på ett intellektuellt plan så har jag skaffat en tjusig korg där jag förvarar mina garner. Jag tycker inte bara att det ser varmt och trevlig ut, dessutom är det inspirerande att ha pysselmaterial framme för att öka på oddsen att virknålen ska åka fram när jag minst anar det. Och då kanske min mössa som jag började på i oktober kan bli klar, redan innan öronen trillar av.

Vila i frid Kjell

I lördags hände det som inte fick hända, men som måste hända.
Kjell, livskamrat, råtta och älskad varelse passerade från de levandes värld till de dödas.
Jag och Jonas vaknade av att han lät pipig då han andades. På grund av lägenhetskaoset så sover vi bredvid buren och hör varje andetag som inte låter rätt. Han gömde sig i buren, såg eländig ut och han lät ledsen. Med tårälvar längs kinderna insåg vi att Kjell inte kommer att fortsätta på jorden länge till.
Jag och Jonas kastade oss med Kjell i transportbur till veterinären, så att han inte skulle behöva lida längre.
Kjell var pigg och efter omständigheterna alert ända in i det sista. Men på väg till veterinären mådde han inte bra.
Väl framme ville de ge honom en spruta i magen. Jag började dividera med dem om att han ska ha en spruta i nacken för att det inte ska göra onödigt ont.
Under tiden vi diskuterar dör Kjell. Min älskade vän slapp sprutor och veterinärfingrar. Istället dog han bara stilla av sig själv.
På väg till ett skogsområde där jag är ganska säker på att jag har sett eller hört älvor så ser jag i snön några fågelspår som ser ut som tyr-runor. (Då Kjells bror Mao dog i somras var det också en runa med i bilden)
Sedan begravde vi honom i närheten av min favoritek. Jag grät, grävde i leran och lade ut röda nypon på hans grav. Med sig fick han en handduk som han fått av mamma och en sjal med stjärnor på.
Jag bad universum, krafterna och Moder Jord att de skulle ta hand om honom. Jag stirrade ut över fälten och allt blev sällsynt lugnt. Som om min önskan accepterades. Sedan hörde jag en skata kraxa. Skator som alltid dyker upp då jag har det jobbigt. Skator som är min koppling till farmor och den andra verkligheten. Skator som är en klapp på min sköra jordiska axel. Det kändes så rätt som en begravning kan göra.

Jag kommer alltid sakna Kjell. Och jag kan inte sluta gråta.

Ord och problematik kring dem

Jag vet inte om det är ett lingvistiskt krig med mig själv, men jag tycket att ju fler ord som jag använder desto futtigare och meningslösare känns de. Jag tycker inte längre att mina gamla vapendragare alfabetet, ordlistan och språket längre räcker till för att lyckas förmedla det som jag vill uttrycka. Bokstäverna känns små och orden vattniga.
Jag är kanske trött på orden. Jag kansker tycker att deras ytspänning inte håller. De är slitna. Det finns andra medium som lockar mig mer. Vad är bokstäver när det finns en palett av tredimensionella prylar och saker som kan hjälpa mig att förstå mig själv istället för de symboliska bokstäverna. Bokstäver, ord och meningar som ändå mest krattar gångar för missförstånd.
Det känns mer lockande att sjunka djupare i verkligheten tillsammans med andra uttrycksformer. Uttrycksformer som inte är så kalla, hårda, raka och exakta. De som har litet mjukare kanter och tillåter litet fler omvägar.
Jag tror att jag i smyg har börjat hata orden. De har gjort mig besviken. Journalistisk skrivkramp i en dödskamp med självdöda författardrömmar är ingen bädd för ordromantik.

Orden tjänar mig inte längre. De ger mig en inledning, men jag lyckas inte sätta punkt. De ger mig bara fler oavslutade kapitel. Men orden lyckas aldrig förmedla det som jag vill säga. Jag har tappat bort hur man gör då man använder orden. Det gör mig arg.
Orden har blivit ihåliga, tråkiga och deras palett lockar inte längre.
Jag kan sakna dem. Jag kan sakna vad de brukade göra för mig. Jag kunde ta ett problem, skriva om det och sedan var det till stor del borta. Orden fångade upp mig. Men nu har de förlorat sin spänst. Jag kan inte använda dem som uttryck för mina känslor länre. Jag har kanske glömt hur man gör. Bland alla ordspyor så har jag tappat bort det fina i dem. Kanske har jag fått en hjärnskada eller så har orden bara satt sig äckligt i halsen så att det enda det kan göra är att ge mig illamående.
Ju mer jag skriver desto meningslösare, tommare känns det.
Det är lättare med bilder. För där kan du själv fylla i det som känns.Granris och kaffe. Hyresrätt och någon slags kris.

Cool konst del två

Det här är så underbart inspirerande.Jag bara måste rekommendera det! Elizabeth McGrath Kolla skorna. Det är så perfekt.

Övergivet hus

Jag hittade några bilder från en mild höst. Övergivet hus i Skånes mitt. Man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.Skitigt och bortglömt av människorövervuxet, bebott av jord, växter och små djur.För mig är det omöjligt att inte älska den hungriga rosten som blommar på alla metalliska föremål, växtligheten som tagit kommandot över gården och solen som lyser lika glatt på det här övergivna huset som på alla nyförälskade par och på alla lekplatser.Utan glasrutor väldigt fri utsikt.Krossat glas, förrymda löv och vita väggar. Här fanns drömmar om något som aldrig blev av.I allt det trasiga och till synes misslyckade, bortglömda och sorgsna så finns det ingen återvändo. Det är trots allt så ohyggligt vackert.Det är den ultimata installationen över vår stressade samtid. Naturens små käftar bryter ned drömmar, byggmateriel, kittade fönster och tegel. Naturen förvandlar det till sitt eget igen. Och för oss som vill kolla på det som konst är det bara att konstatera att det är helt genialiskt, underbart provocerande, mänskligt och sorgligt på samma gång. En dörr som förgäves försöker skyla entrén.Ett fönster ångrar sig, vill inte se mer.Sprucket, flagnat...Naturligt övertag.Lampor som slocknat, men lyser i solskenet ändå...