Mitt livs dyraste eftermiddag

Den kostade 1700 svenska kronor och stavades halkbana. Eller riskutbildning som det heter nuförtiden. Och det var faktiskt riktigt roligt.
Hädanefter kommer jag alltid komma ihåg att sätta upp en fot i taket då jag voltar med bilen och hamnar uppochned för att inte bryta nacken och tvingas spendera återstoden av mitt liv i rullstol eller inte alls.
Det går sjukt snabbt och jag får sladd även i 35km/h. Effektivt och roligt. Men dyrt.

Dagens andra stora förlust är inte av ekonomisk natur. Det är en upplevelsemiss. Jag missade jordbävningen i Skåne. Det är inte varje dag ett jordskalv väljer att placera sitt epicentrum 10km från Ystad och att Sulan och Flemming vaknar av att hela världen skakar. Inne i Malmö. Och jag missar det. Med hundra mil.
Jag saknar ord för att uttrycka min besvikelse.

Jag kände mig händig för en kort stund

Mellan körlektionerna försöker jag att göra annat än att plugga körkortsteori. Nu senast blev det en mössa. Den var litet klurig innan jag kom på att den inte skulle vara så smurfinspirerad. Framförallt på höjden. Men den är både mjuk, varm och hemmastickad så jag känner mig supernöjd.

Jag blev sjukt imponerad

Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Nu får jag uppkörningstid den 8:e januari och det är inget att göra åt saken. Nu är det så. Och det kommer bli skitbra.
Skitbra är jag däremot inte på att backa runt hörn, men det ska jag bli.

Idag har jag varit på 83-årskalas hos släkting som bor i Nordannälden. I Östersund är det -15 grader medan det i Nordannälden är -21 grader. Där är bistrare på något sätt. Min släkting heter Staffan har köpt en laptop och en högtalare och jag och pappa försökte efter inmundigande av tårta att lära Staffan grunderna. Jag är så sjukt imponerad av den nyfikenheten och viljan att lära sig nya saker. Att vara rätt till åren och bli upprörd över hur svårt det är att få bredband i glesbygden och så vidare.
Jag hoppas innerligt att jag blir likadan.

Förra veckan var bättre

Det är roligare än det mesta att åka på kryssning till Finland och dricka Minttu och lyssna på Infected Mushroom. Slåss i korridoren och ha det finare än snus.
Dessvärre är inte Sulan med på bilden, vilket är beklagligt eftersom hon också var med på trippen. Men någon var ju tvungen att plåta eländet.
Gruppfoton är kanske litet töntigt, men väldigt trevligt om hundra år. Då man säkert dessutom inte kommer tycka att man är så våldsamt ful på alla bilder.
Glädje kommer och glädje går.

Varför går det så illa för mig

Utsikt hemma hos far och mor från niotiden i morse.

Det var inte för att det snöade enormt mycket eller att jag har lust att klaga på väglaget som humöret har sjunkit till rekordlåga nivåer. Alla har överlevt första dagen på min intensivutbildning till så småningom lycklig innehavare av B-körkort.
Det spelar kanske inte någon roll eftersom körskolan nu vägrar ordna uppkörningstid förrän i mitten av januari.
Det är helt fruktansvärt.
Jag har uppoffrat hela mitt umgänge i Malmö, inklusive en konsert med Welle: Erdball nästa lördag och nu vill de att jag ska stanna kvar här i all evinnerlighet bara för att de inte ordnat med uppkörningstid.
Jag har för fan åkt över hundra mil för att få detta avklarat på kortast och minst smärtsamma tid.
Jag har lånat en stor summa pengar för att kunna klara av detta. Jag vill inte ha körkort för att vara fyllechaffis eller sitta och glida i nån jävla bil på fritiden. Jag vill ha körkort så att jag kan få ett jobb.
Arbeta.
Man ska inte se sig själv som ett offer, men jag kan inte låta bli att undra vad jag gjort för ont?
Vi får se hur det går imorgon. Nu ska jag vara besvärlig för allt vad jag är värd.

Musikdokumentärfilmfestivalprogramsskribent

Jag har fått extrajobb. Jag ska skriva programmet till Music Docs musikdokumentärfilmfestival och ska intervjua regissörer och skriva spännande texter om film.
Det känns litet bra. Något positivt har hänt och jag håller hårt i det så att knogarna vitnar och jag försöker le oavbrutet för att det ska synas att det är värt att placera positiva saker på mig och att jag inte bara är sur.

Vem bor i köket?

Jag vet inte om det är för att jag ser allt sämre. Och för att närsynta ofta ser sämre i mörker (iallafall enligt min bibel Körkortsboken) som jag tycker att mörker blir alltmer påtagligt.
Mörkret lämnar mig inte alls på samma sätt lika i fred som det gjorde för något år sedan. Mörkret tafsar på mig och kryper närmre. Jag börjar på allvar tro att jag hade nattlampa under min tidiga uppväxt i livmodern. Eller så är det bara att uppväxten i en stad är synonymt med den ständiga närvaron av elektriska ljus. Det är aldrig mörkt. Det behöver åtminstone väldigt sällan vara mörkt. Sedan snart hundra år har det aldrig behövt vara mörkt. Förbannade elektricitet. Mörkret och tystnaden är ingenting som varje litet knytt måste göra upp med längre. Men jag tycker ändå det är otäckt. Kanske som en historisk sympati, för människorna som var rädda för vargar och det oändliga mörker som faktiskt fortfarande finns där ute. Eller så är det bara ännu en noja.

Jag gruvar mig för att det ska bli mörkt. Jag har alla lampor tända. Hela tiden. Klimatkorkat och samvetet piskar mig, men det är i alla fall ljust. Och det är inomhusmörkret som skrämmer mig. Jag ser det här som ett personligt nederlag, att jag inte klarar av att vistas ensam i mörker. Jag skulle inte på några som helst villkor gå in i ett rum utan att tända lampan. Man vet ju aldrig vad som kan bo i köket, eller på toa, eller i något annat rum.
Jag har inte varit så här rädd då jag sovit ensam i husvagnen på Ven. Där är mörkt och det bodde koltrastar ett par decimeter från mig och de har förmågan att ge ifrån sig ljud som man som stadsbo inte kunde föreställa sig. Under husvagnen bodde igelkottar som smaskade sniglar och annat nätterna genom. Till höger om husvagnen bodde getterna och fåren som pratade med varandra och prasslade i vegetationen. På taket bodde fåglar och ibland kom en katt och trampade på taket. Jag kunde höra båtarnas ljud från hamnen. Stjärnorna lyste så klart att jag nästan kunde höra hur de sprakade. Buskarna som omfamnade husvagnen dansade med vinden och det var aldrig tyst. Och det var mörkt. Men då var jag inte rädd. Inte som jag är inomhus. Inte i närheten av den mörkrädsla som spökar i staden. Och det är inte tyst i staden heller, men det är andra ljud. Ljud som jag borde vara mer van vid. Jag är ändå rädd. Svettigt och stirrigt rädd.
Och nu är Jonas bortrest med jobbet och ensamheten och mörkret blir så där plågsamt närvarande och jag måste lyssna på Öresundsradion hela natten och går upp i gryningen för att kunna ta del av dagsljuset och den imaginära trygghet som det ger mig. Det borde vara förbjudet med ensamhet. Eller egentligen gör det bara så ont att erkänna att jag inte klarar av den.
Det är fortfarande ett tag kvar till skymning.

Jag paniksvängde ut på en åker...

Livet går vidare. För varje dag blir jag äldre och inte hinner jag uträtta så mycket för det. Särskilt inte nu, när negativa november precis övergått i deprimerande december. Men här tjänar inte gnäll någonting till. Är du arbetslös betyder ditt skrik ingenting.
Dagarna innehåller mest körkortsboken, men också litet prov på datorn. Det är segt. Föga otippat är det litet segt.

Men idag har jag iallafall övningskört.
Jag höll på att krocka med ett stillastående rådjur. Det bara stod där i beckmörkret längs vägen och såg så mjukt ut och jag ville liksom klappa det. Sen kom jag på att jag satt i en bil och rådjuret avvek från platsen. Med full hälsa.
Rådjuret hade så fina små ögon och såg mjuk ut. Rådjuret på bilden är troligen inte samma rådjur som jag mötte. Blir inte djur mörkrädda...
Sen körde jag vidare. Missade en avtagsväg och paniksvängde in på en åker. Det var inte min bästa sväng kan jag ju säga.
Inga vagnskador uppstod. Åtminstone inte vad jag kunde begripa. Det var mörkt. Det regnade och de nypåtagna vinterdäcken skar djupt ned i terrängen. Jag fruktade att bonde med grep skulle gå man ur huse och förvandla mig till slarvsylta.
För att så snabbt som möjligt avvika från platsen kastade jag mig ut ur fordonet och lät min handledare reda upp situationen.
Sen körde jag skamset hem.