Åter i civilisationen

Jag är tillbaka efter sex dagar på Rögle kloster. Det har varit en upplevelse, en inlevelse och något utöver det vanliga.
Något utöver det vanliga hoppas jag att mitt liv ska fortsätta att vara. För där i tystnaden, nunnornas sång och de milsvida promenaderna så har det hänt något. Jag tror att jag har flyttat hem till mig själv, in i min kropp och in i universum.
Jag var livrädd för att min vistelse skulle bli tråkig och att jag inte skulle stå ut med mitt eget sällskap.
Så skedde inte.
Jag hade inte en tråkig sekund. Jag upplevde inte eufori, men mycket föll på plats.
Jag står ut med mitt eget sällskap i tystnad. Jag är inte en ledsen person som bara kan jobba och sura. Jag är inte så inskränkt och dömande som jag befarat. Jag är alldeles lugn och försöker att vara ett med ögonblicket. Och i det finns inget tråkigt.

En reträtt på ett katolskt nunnekloster låter kanske inte som det självklara sättet att fira en veckas semester. Men det kan ha varit den hittills mäktigaste semesterupplevelese som jag någonsin haft.

Jag har fått lära mig otroligt mycket, utan att vara katolik så har jag blivit mottagen med öppna armar, glädje och nyfikenhet. Jag har insett hur otroligt mycket det finns att vara tacksam över. Och hur tacksam jag är över allt som finns runt mig, hos mig, i mig.
Hurra!

Nu åker jag till kloster

Nu försvinner jag i nästan en hel vecka. Alla kontakter med omvärlden upphör härmed för sex dagar.
Jag går i kloster. Jag hoppas på att lugnet, stillheten och ensamheten ska göra susen. Kanske läks inte min själ, men kanske hittar jag ny insikt. Jag ska göra så lite som möjligt och lyssna inåt så mycket som möjligt.
Men en anteckningsbok kommer jag att ha med mig, för att kunna skriva ned allt som händer.
vi hörs.

Jag som spöke

Jag är väldigt fascinerad av spökfoton. Jag gillar det där drömska tillståndet av upplösta gränser i verkligheten. Det spelar egentligen ingen roll om det är äkta eller falskt. Det är stämningen jag gillar. Här har jag agerat spöke på bild. Det är Jonas som plåtat.

Nu peppas jag av

Det går lite lättare nu. Efter veckor av murkenhet känns det som om det är mer än marken som tinar upp.
Mina tomatplantor har kikat upp ur jorden och det känns helt fantastiskt. Massor av glada rötter växter och gröna blad vinkar åt solen. Lite så känns det överallt just nu.
Och just nu blir jag inspirerad av skogen, månen och glitter. Och de här prylarna från Etsy. ThisYearsGirlMaid of Clay

Sältand på röd tråd

Här är en väldigt skör sältand som jag hittat på en strand. Jag ville gärna använda den till något, men var rädd att den skulle gå sönder. Så jag har hällt epoxiharts i en form och pillat ned tanden. Sedan har den fått torka och jag har putsat kanterna och ytorna noga. Sedan har jag satt ihop en kedja av två sorters glaspärlor. En matt och en blank sort.
Dock får man inte sälja eller köpa halsbandet eftersom det innehåller sälprodukter och det är från och med årsskiftet 2010/2011 förbjudet att handla med sälprodukter. Men jag tror att jag kan få ha det här halsbandet i fred.

Plastexperiment

Här är fler experiment. Det är två torkade rosenblad och lite svart spets som jag har hällt epoxiharts över. Det har fått torka och sedan har jag bakat ihop det med ett vitt pappersark, svart cernitlera och några pärlor. Själva smycket har jag satt på ett plastpärlhalsband.

Solsten

Här är ytterligare ett experiment med silverlera. Det är kavlad lera och en liten sten.

Ljusare

Det är nästan lite vårluft ute nu, fast det är avgaser på.
Jag längtar efter frisk luft och skulle så hemskt gärna vilja känna mjukheten i en hundkexblomma i handen. Inte några pengar i hela världen kan köpa mig det just nu. Det är ganska fint, att jag bara kan invänta värmen, solen, blommor i handen.
För att lindra det hela har jag inte bara piffat upp krukor där hemma utan igår planterade jag ett stort gäng tomater som jag hoppas ska trivas finfint. Jordiga händer hjälper mot det mesta och nu kan jag knappt vänta på att det ska börja gro och spira.