tisdag 26 oktober 2010

Experiment

Så här ser det ut hemma just nu. Massor av ofärdiga små saker. De mognar. De väntar på rätt tillfälle.Pärlhögar och halva halsband. Det är litet fint hur jag ändå i min iver tränar mig själv på att låta skapelserna mogna. Att de inte har bråttom. Av allt i denna värld ska inte mina kreationer behöva födas i stress.Inte ens mina egenhändigt gjutna diamanter...
Även om oklarheterna ligger och skaver så känns det som ett tecken på friskhet.

måndag 25 oktober 2010

Presenter till mig själv

Presenter är något av det bästa som finns. Den här sköldpaddan fick jag av min syster för några veckor sedan. Den låg på en bortglömd hylla på en bortglömd loppis.
De bästa presenterna är ofta de som inte kostar så mycket. Eller som inte kostar något alls. De gåvor som bara ligger vackert på marken, i vattenbrynet eller i en glänta, som ett höstlöv, en fin sten eller ett ekollon. Min starka samlarpersonlighet är bra på att belöna mig med massor av sådana presenter.
Det befriande att inte vara beroende av pengar, utan det handlar om blicken. Som när den här sköldpaddan fångade min systers uppmärksamhet.
Den är gammal, solblekt och påminner litet om Morla i den första Den oändliga historien-filmen. Det är fortfarande en av världens finaste filmer.Och då kan det bara vara perfekt.

fredag 22 oktober 2010

En stund av tacksamhet

Jag tror inte att det är bara för att det är fredag och för att solen skiner. Det är något mer än summan av omständigheterna, tillfälligheterna och förgängligheterna. Världen är litet glittrigare idag. Världen tindrar och skiner.
Då jag inte har bråttom så går det faktiskt att se att vattendropparna i tvättfatet glittrar. De glittrar som is och kristall.
Något är det. Något som gör världen litet mer sprakande.
Jag är tacksam över att få uppleva det. Och att ha förmågan att känna det.
Ibland känner jag tacksamhet över min migrän för att den tvingar mig att stanna upp och att ta hand om mig själv. Hur opraktiskt och tråkigt det än må vara där inne i huvudvärkens brännande klor så är den där av en anledning. En bra anledning.
Andra saker som jag är tacksam för är
skogen
att det är ljust Jonas
min kreativitet
alla snälla människor runt mig

Övergivet

Det är inte bara jag som är besatt av övergivna hus. Även Trollet och Möbius gillar ett oinrett hus.
Det ger mig en tankeställare att det kanske börjar bli skyhög tid att börja inreda och fixa i ordning i mitt andra hem, dockskåpet...

Plåga

Tredje dagen av huvudvärk. Måtte det vara fullmånen som spökar igen.

måndag 18 oktober 2010

Drömmar

Just nu drömmer jag mig bort till en fantasivärld där jag bor i en fyr. Långt till grannar, utsikt över havet och vågor.
Det här är Bengtskärs fyr.Och det här är ett annat tänkbart slott för mig. Pigeon point lighthouse. Även om det är naivt och många säger att det är dumt så tror jag att det är bra att drömma. Jag tänker fortsätta drömma om en fyr där jag kan sitta och sprida så mycket ljus jag vill. Och där kan jag skita i att jag skriker högt eller att musiken är för hög.Söderarm...
Cape palliser lighthouse på Nya Zeeland. Det är något visst med röda och vita hus. Men de får gärna vara runda.

Banankaka

Firande med banankaka. Jag älskar egna högtider. Som släktingars födelsedagar. Min bloggs födelsedag. Och så är det en så otroligt bra anledning att baka. Det ska jag bli flitigare med.

Hackspett

I lördags var det åter dags för en ny bilsmäll. Tre fel på besiktningen och det kommer att kosta massor. Det känns inte roligt, även om det är världsliga ting. Jag undrar vad prövningen vill lära mig.
Istället för att åka direkt hem begav jag och Jonas ut i höstskogen. Där sken solen och allt var i frid.
En hackspett satt i ett träd och hackade. Jag har aldrig tidigare sett en hackspett så jag blev alldeles till mig. Jag gick närmre och den satt snällt kvar en god stund. Den tittade på mig och hackade vidare.
Det kändes väldigt fint.

Enligt Solögas bok Djurens språk är hackspettens budskap:
Ha mod att gå vidare. Bryt med ditt gamla liv. Din gåva är livskvalitet.

fredag 15 oktober 2010

Inspiration tills vidare

I väntan på något slags mentalt uppvaknande så fortsätter jag att blicka inåt. Jag letar i vrår och hörn efter något som känns äkta. Något som känns verkligt och relevant att plocka fram. Under tiden tittar jag på det som är vackert. Jag tillåter näthinnan att varsamt beröras av det vackra, för att väcka drömmen längst inne i hjärtat.
De har physalisliknande växterna hittade jag i helgen. Blommorna påminner om pumpor, rislampor och blommor på samma gång som de ser ut att vara direkt hämtade från en Tim Burton-film. Jag älskar dem.Jag letar under ytan och i historien. Som i den här boken Der Strandwanderer från 1929. Underbart. Och det är med en skräckblandad förtjusning som jag dyker in i de okända världarna. Jag vet ju inte vad jag kommer att hitta... Men samtidigt är jag så nyfiken.Jag förstår ännu mindre av den här brasilianska tidningen från 1975 än av den tyska fackboken... Men den är så vacker. Och pappret är så sprött och skört. Jag planterade tre stycken av dessa märkliga växter. Jag hoppas verkligen att de ska överleva mina ogrönskande fingrar. Nere i hörnet synd två små spöken som jag gjort i stenlera till en julgrupp häromåret. Julgruppen har massakrerats, men spökena blev kvar. Jag har använt stenlera från Panduro. Den var för övrigt jättesmulig och svårhanterlig tycker jag. Även om resultatet så klart blev väldigt effektfullt.

torsdag 14 oktober 2010

Pryljävlar och älskade ting

Tills jag har mage nog att säga att något är bra nog så fortsätter den ofärdiga högen av kreationer att växa.
Mina kretationer mognar, svalnar och väntar på att få bli klara. Det är inget fel i det. Jag har inte bråttom. Jag förbjuder mig själv att ha bråttom. Saker måste få ta sin tid. Mina kreationer måste få gro och sedan växa långsamt.Skog, sagor och allhelgona är huvudinspirationen just nu. Och jag vill bara lägga huvudet mot mjuk mossa och andas. Liksom sjunka ned i jordens vila. Och där hitta en gnutta ljus och livskraft att bära med mig. Men det är samtidigt en plågsam process, att vänta och att vara onöjd.
Jag vill att allt ska ruttna och transformeras så att jag kan få prylarna att återuppstå.
Det är väl bara att erkänna att det brinner en liten kaoseld här någonstans. Så det var kanske inte någon slump att det brann i ett vindsförråd i mitt hus här förra veckan. Fast å andra sidan tror jag inte så mycket på slumpen.

Zombier och födelsedagar

Natten har varit en lång kamp mot zombies. Jag har försökt övertala nära och kära att komma bort från zombierna. Jag har varit insmetad med lera, blod och sand.
Fruktansvärt. Tropisk hetta och panik.
Sedan ville en sjöjungfru att jag skulle följa med ut i havet. Men jag hade svårt att lämna den här världen.
Drömmarna blir bara konstigare. Eller jag upplever dem så mycket verkligare och tydligare.
Jonas ristade också in ett datum i drömmen. 8 juni 1884.
Det skulle kunna vara värt att lägga på minnet.

Tills dess att jag kommit fram till något sansat så tänker jag fira att En koja i rymden idag fyller två år. Och att min mormor skulle ha fyllt 88 år om hon hade levt. Men hon finns kvar ändå. Och firas så klart också.
Hurra.

tisdag 12 oktober 2010

Kall kallare kallast

Vibrerande vacker höst till trots så känner jag mig som om jag vore inrullad i ett par varv bubbelplast. Så där litet avdomnad, okänslig och världsfrånvänd.
Det är inte ens roligt att pyssla. Jag satt och svettades med ett spindelnät i svart plast igår men blev bara arg på att det inte blev klart.
Och sedan skämdes jag för att jag har så bråttom. Och för att jag tycker att det är tråkigt. Trots att pysselbordet är städat och att jag hittat massor av fjärilsvingar...

Men nu har jag nya planer.
Och jag hoppas att glädjen ska komma tillbaka. Men jag kanske har skrämt iväg den. Jag tror att jag gör det då jag letar, försöker och kramar för hårt...

Stillhet är livets essens

Frosten kryper. Allt närmare kommer den. Förutom tröttheten som kommer med mörkret så gillar jag det.
Jag har lyckats med konststycket att bli mer eller mindre beroende av yogite. Visst är det goda teer, men framförallt är det spänningen i att få ett litet budskap på en lapp på varje tepåse.
Varje budskap är som en liten present och jag ger mig själv en om dagen bara för att det är så trevligt. Det är som en adventskalender av vishet och uppmuntrande ord.
Idag är jag otroligt stressad, ofokuserad och litet rädd. Då får jag så klart budskapet Tranquility is the essence of life.
Och så är det bara att dricka upp klokheterna.

måndag 11 oktober 2010

Bland alla andra... finns jag

Det finns 445088 personer i Sverige som heter Maria. Av dessa har 82 001 Maria som tilltalsnamn.
Som plåster på det ounika såret så finns det bara ett majjsan.se!
Och det kommer att bli mer än bara en blogg.

Gravstenskyrkogård

Kanske är människorna som de här gravstenarna är resta för färdigsörjda? Kanske inte. Det är en väldigt underlig känsla med en lång rad gravstenar utan några gravar.En gravstenskyrkogård. Jag undrar vad som händer med gravstenarna nu? Kommer namnen att suddas ut och nya ristas in. Var tar stenarna vägen?Bredvid gravstenskyrkogården låg en liten död mus. Så vacker bland alla döda löv. Så död och ensam mitt i solen.

Höst

Det finns få saker i mitt liv som går upp emot en höstutflykt. Jag försöker ta det lugnt och andas så gott det går. Och egentligen är det nog inte världens, universums eller någon annans fel att jag stressar upp mig och alltid har bråttom. Det är mitt eget. Jag spanade efter älvor och troll. Men jag kunde inte se några. Men någonstans i närheten måste de bo. Jag vet det. Och jag vill bli deras tysta granne.
Gravitationen mot ett hus på landet fick ny kraft. Jag vill så otroligt gärna lämna staden och ha ett hus där rådjuren kan gå in i trädgården och där inga andra hyresgäster kliver på mitt tak. Det är kanske egoistiskt och dumt att tro att omständigheter ska ändra något. Men jag fortsätter att drömma och en vacker dag kommer omständigheterna att bli de rätta för ett alldeles eget hus.

fredag 8 oktober 2010

En grå mellantid

Tomma worddokument biter mig i hornhinnorna. Fingrarna vägrar inför tangenterna, inte av blyghet utan kanske mer av rädsla. Och av huvudvärk.
En genomgående kramp som gör att jag inte lyckas med någonting, kanske inte ens försöker...
Pysselbordet står orört och lerugglor tittar ledset med sina glaspärleögon på mig. De ber om att få bli klara. Men mina fingrar är i karantän och just nu gör jag ingenting.

Och som strössel på eländeskakan så har jag sett sista avsnittet av Lost. Tomheten är total. Vad gör jag nu?

Men jag tror det är bra.
Jag är nöjd att jag på något sätt unnar mig den här tiden av flottig lugg, odiskad disk och massor av te. En själslig sömn som måste till för att jag ska kunna leva igen.

Dr Jacoby

En annan sak som är väldig bra med att ha jobb är att det finns möjlighet att gå till en alldeles egen Dr Jacoby.
Psykoterapi.
Sjukligt skrämmande. Men glupskt självtvivel och mörka klot i min kropp ska inte fortsätta att vara min verklighet för alltid.

tisdag 5 oktober 2010

Titta en gång till

På något mer eller mindre förklarligt sätt hoppade en kaktus upp ur sin kruka och strödde ut en matta av jord på min guldglittriga byrå och över Jonas klocka. Kanske fastnade den i mina kläder, kanske hade den studs i rötterna.
Störigt, var min första tanke.
Nu måste jag dammsuga upp all jord, var min andra tanke.

Sedan lät jag det gå en stund och insåg att det var fantastiskt vackert. Hur jorden och evigheten breder ut sig över tiden. Hur en tidsmätare får ett täcke av jord att försvinna ned i. Att naturen till slut tuggar i sig det mesta. Att jag är tidsbestämd och förgänglig.
Ibland är det bra att titta på saker två gånger, för att inse att första intrycket inte alltid stämmer. Och att verkligheten kan vara vacker där mitt i allt kaos.

Det som verkar vara ett misstag kan vara perfekt...

Experiment

Jag har äntligen börjat experimentera litet med plast. Det är litet trixigt, men jag har gott hopp om att jag kommer att lära mig efter hand.
Till halsbandet har jag använt:
två nattfjärilsvingar från en död nattfjärilsvinge som jag hittade i köksfönstret
några silverstjärnor från en hobbybutik
vit kartong till baksida
svart cernitlera
halskedja från loppis
silvervingar från loppis
en liten silvernyckel som jag troligen köpt i någon pärlbutik
Jag följde slaviskt rekommendationerna för mätning av tvåkomponents-epoxihartset. Jag vägde upp det. Jag lade vinge och stjärnor i urgröpningen i en plastpalett och hällde på den flytande plasten.
Sedan fick det stelna i typ tolv timmar. Sen bankade jag ut skiten och slipade kanterna med en dremelkopia. Tips är att ha en dammsugare som suger upp slipdammet. För det dammar ohyggligt mycket och jag blev helt fnasig i munnen.
Jag putsade ytan med en tre-stegs-nagelfil för att få bort alla ojämnheter där annars damm kan samlas och fördärva allt.
Riktigt fint slippapper är litet svårt att hitta, men ett nagelfil/poler-set gör susen.
Sedan placerade jag gjutningen på en bit vit kartong och bakade in paketet i cernitlera. Jag använde litet ståltråd för att göra krokarna till upphängning och nyckel.
Sedan bakade jag det i ugn på 110 grader. Det var litet nervöst för jag visste inte om plasten och cernitleran skulle komma bra överens i ugnen. Men det var inga som helst problem. Sedan var det bara att montera.
Bättre grejer kommer så fort jag samlat mer erfarenhet...

En helg går alldeles för snabbt

En helg går så otroligt snabbt. För att ens minnas att den fanns kan det hjälpa med bildbevis på att den faktiskt hände. Ludna svampar i Rådaskogen i Göteborg. Väldigt mystiska rödlysande höstsvampar.
Det här är nog den allra bästa tiden på året. Luften går lätt att andas och färgerna gör mig alldeles glad och varm.Ett mystiskt litet hus. Det ska tydligen ha något med teater att göra på somrarna. Men nu var det övergivet.Så när som på en fin lapp som systern hittade.Jonas och Rikard i den fria naturen. Isabell lyfter en sten.
En snara...

måndag 4 oktober 2010

Work in progress

Långsamt och trevande går det framåt. Mitt pysslande. Kreativt, men med höjdskräck.Varför ska jag vara så förbannat rädd för att misslyckas. Det är onödigt, men fortfarande relevant. Men jag tränar på det.