en koja i rymden

Jag som dansös

2012-02-09T16:50:00.004+01:00

Det händer att jag chockar mig själv och bara gör saker utan att tänka efter. Som att anmäla mig till en kurs i orientalisk dans.
Jag som aldrig tagit ett endaste danssteg i hela mitt liv.
Jag som är stel som en pinne, saknar taktkänsla, är blyg, har lätt torgskräck, är stram och endast ägnat mig åt svettaktiviteter som löpning på asfalt eller att sparka och slå folk i huvudet (kickboxning).
Men något oberörbart, något okänt och lätt dimmigt anmälde mig till en kurs i orientalisk dans, helt utan mitt förnufts medverkan.

Så jag gick dit.
Och visst såg jag ut som ett paket frusna haricot verts då jag såg mig i spegeln. Visst hängde jag med sämre än ett kylskåp från 1970-talet.
Men det spelar ingen roll. Det är inte förrän man kan våga vara sämst, göra bort sig och se sin egen stelhet och begränsning som det går att göra något åt den.
Nu kommer jag kanske inte att bli någon smidig och ljuvlig dansös någonsin. Men jag behöver ju inte fortsätta vara rädd för att göra bort mig för den sakens skull.
Dessutom är det väldigt roligt.

Tyst

2012-02-08T14:15:00.003+01:00

Jag kände hans sista hjärtslag. Sedan blev han alldeles stilla och fick vila, slippa vara förvirrad, vinglig och rädd.

Idag var vi tvungna att avliva Trollet. Han blev knappt två år. Råttor blir visserligen inte så gamla, men det är ingen tröst i hela världen. Det gör precis lika ont ändå. Hans röda små ögon tittar inte mer. Han springer inte runt mer. Och han vill inte bestämma och inte längre sitta på mina fötter medan jag diskar. Eller det kanske han vill? Men på ett annat sätt, från ett annat plan...

Kanske var det en hjärntumör som gjorde att han inte längre ville äta eller dricka. Kanske var det något annat som gjorde att blev personlighetsförändrad, apatisk och magrade.

Vissa människor ska inte ha husdjur. Jag är en av dem. Jag blir så orolig, bekymrad och sedan ledsen.
Så otroligt ledsen.

Tillbaka

2012-02-07T10:28:00.002+01:00

Rent fysiskt är jag tillbaka i Sverige. Men det är inte hela jag som hittat hem ännu.
Kroppen och sinnet är alldeles upp och ned. Jag vill bara sova, idissla intryck och ligga i ett ide av täcken. De 25 varma New Orleanska graderna har bytts ut mot tio skånska minusgrader och det är en chock av astronomisk karaktär.
Med lite disciplin och tid så ska nog den här soppan av förvirring och obalans reda upp sig.

Vila

2012-02-02T17:06:00.002+01:00

Regn. O-hemlängtan.
Jag tycker om att sitta i trappor eller på bänkar och försöka vänta på att regnet ska ge med sig.
Det hinner bli lite långsamt. Jordens snurrande hinner komma ikapp mitt eget snurrande.
Eller så är det jag som lugnar ned mig. Dagarna förflyter och allt mindre "blir gjort". Det är behagligt, men samtidigt lite provocerande eftersom det är lätt att inbilla sig att jag ska hinna se, göra, känna och lukta allt. Och i stressen över att hinna med allt så missar jag det väsentliga. Som att titta på trasiga golvplattor inne på en mörk bar eller att spendera nästan en timma med att titta på när ett gäng gråsparvar badar i en vattenpöl.

Jag vill inte åka hem. Men det är två dagar kvar.

Internet

2012-01-31T16:16:00.001+01:00

Jag lever. Allt är strålande utom internetuppkopplingen på vårt hostel som vi har flyttat till. Därav en enormt dålig uppdatering av händelserna här.
Bilder och sådant kommer så fort det är möjligt.

Men de senaste dagarna har vi kollat på fiskar, lysande maneter, ett övergivet nöjesfält, kollat in var de flesta spökena bor, kollat på insekter, druckit lokal öl och sådant man gör när man har semester. (inklusive att ligga i sängen på ett billigt hostel och se en hel säsong av The big bang theory, bara för att vila intrycken lite alltså).

Färger

2012-01-24T14:45:00.002+01:00

Badet i kitsch och färger är ljuvligt. Jag blir så himla glad. Så här ser det verkligen ut överallt. Okej, trafiken är kanske inte det allra mest underbara, men man behöver ju inte gå längs de stora gatorna. Jag trodde det var lite ett skämt att alla körde stora bilar i detta stora land. Det är inget skämt...

Träsk utan monster

2012-01-24T14:36:00.003+01:00

Först skyllde vi mycket på jetlagen. Nu vet jag inte vad det är. Men det sovs något otroligt mycket. Men det är ju ändå semester.
Här är några bilder från stadens utkant och de fina träsken. Om man bara filtrerar vattnet lite så går det utmärkt att dricka. Det sades iallafall. Jag har inte provat själv.

I träsken ska det förutom alligatorer och monster finnas tvättbjörnar, bältor, ormar, hjortar och lite annat. Jag såg ingen av dem.

Vilda djur

2012-01-23T17:22:00.002+01:00

Det finns inget i hela världen som gör mig så glad som djur.
Tack att ni finns.

Det är Jonas som tagit bilderna.

Alligatorer i träsken

2012-01-23T15:51:00.004+01:00

Baby-gator!Vild alligator äter mashmallows.

I träsken kände jag mig ännu mer hemma. Det varma, fuktiga klimatet och vetskapen om de underbara, märkliga djuren som bor där kändes ljuvligt.
Vilda, välmående alligatorer dök upp. De ville bli sedda. Jag är så otroligt tacksam.

Galenskap

2012-01-23T15:23:00.001+01:00

Det finns också mycket som är väldigt väldigt absurt, konstigt och obegripligt. Men så är hela världen tycker jag. Och ibland kan jag inte låta bli att chockas. Som här.

Lyktor

2012-01-23T15:18:00.003+01:00

Det är något med det trasiga som jag gillar. Det förstörda, men ändå omtyckta och sparade. De här trasiga lamporna hittade jag i en butik som hette Assorted junk. Perfekt.

Portar

2012-01-23T15:07:00.003+01:00

Jag tror att det här är den vackraste plats jag någonsin varit på. Avsaknaden av lagomhet och begränsningar inför kitschiga färger gör varje steg till ett ögonäventyr. Jag älskar det.
Och tidens tand som av olika anledningar tillåts att tugga på fasaderna känns bara alldeles rätt. Allt måste inte vara så tillrättalagt och putsat.
Och här finns många börjor. I alla dessa underbara portar. Jag vet aldrig om någon är hemma, för det syns inte utanpå. Så det är fritt fram för alla fantasier att spinna loss.

Grönska

2012-01-23T14:59:00.003+01:00

Här är grönt. Det är otroligt fuktigt och på något konstigt sätt så känns det som att jag har hittat hem. Det är inte bara för att det är semester, det växer palmer och är lite allmänt exotiskt. Det är något annat. Även om allt är främmande och ovant så känns det som hemma.
Förutom intryck och solljus så samlar jag trädgårdsinspiration.

Necronomicon

2012-01-21T17:06:00.001+01:00

Efter alla dessa ar sa hittade vi den!
Men den var for dyr...

Sa nu maste vi antagligen svalta och sno nudlar pa vart hostel...

Louisiana

2012-01-20T01:17:00.001+01:00

Det ar palmer. Och det ar varmt, fuktigt och jag har rest i tjugo timmar.
Det ar New Orleans.
Alligatorer, flagor av farg och Anne Rices hus ar inom rackhall.

Webshoppen har fyllts på

2011-12-18T19:37:00.013+01:00

Inkubationstiden för att få min webshop att blossa har varit lång. Men nu är den öppen, igång och alldeles välmående.
Mer prylar kommer hela tiden! Så kika in lite då och då vetja.
Här

Hagel

2011-12-16T15:23:00.005+01:00

Jag har haft kommunikationssvårigheter på sistone. Det har inte funnits något att säga. Därav mitt tigande här.
Nu är det visserligen inte snöstorm. Men det var det förra veckan, hagelstorm till och med.
Så här såg den ut från bilen.

Premiär

2011-11-25T14:27:00.002+01:00

Medan mörkret faller illa kvickt, obönhörligen och oupphörligen så finns det bara en sak att göra. Och det är att fira satsumaspremiären. Den söta, soliga frukten med piggt orange skal som bara längtar efter mig firas med glada utrop och ett fotografi.
Säsongens första ljuvliga lilla citrusfrukt är vacker både för kropp och själ.
I en tid då mitt liv präglas hårt av en otroligt jobbig konflikt här hemma gäller det att titta på citrusfrukter, känna hopp och att dela med sig av en klyfta. Konflikten som består i att en av mina råttor fått för sig att jag är en fiende och tar varje tillfälle att spilla mitt blod. Och jag försöker att vara analytisk, förstå, lösa problemet och att läka.
Då är det bra med ett par alldeles fredliga satsumas.

Kamp

2011-11-22T15:39:00.002+01:00

Bild från i somras som nu säger väldigt mycket om läget just nu. Krig.
Men ett bra krig. Det är en kamp för mig själv. Och kanske för första gången i mitt liv är det inte jag själv som är den största fienden.

Mat

2011-11-07T22:07:00.002+01:00

Jag kokar. Värker och förändrar. Det är fantastiskt.

Idag såg livet ut så här

2011-11-04T17:05:00.002+01:00

Jag behöver skala bort allt vad färg heter just nu. Även om hösten är underskön så vill min hjärna intrycksbanta. Jag sitter med öronproppar i min fåtölj och vill att det ska vara tyst. Jag trycker in öronpropparna så långt att jag hör hjärtslagen bulta i kroppen. Alla onödor måste bort... och jag som aldrig varit speciellt mycket för enkelhet tidigare. Ovant.

Osmältbar

2011-11-03T17:59:00.001+01:00

Jag är oförmögen att smälta in, på arbetsplatser, i sociala sammanhang och i folkmassor. Orden gömmer sig när jag som bäst behöver dem och jag förvandlas till en skrämd kanin.
Kanske har jag en högre smältpunkt och därför inte lyckas smälta in. Jag är kanske av ett annat material.
Kanske borde jag ha vant mig vid det här efter snart trettio år. Men jag gör inte det. Jag fortsätter att känna mig som ett exotiskt djur, eller som en gråsugga bland arapapegojor. Det ena är inte bättre än det andra.

Välja och välja bort

2011-11-02T17:58:00.003+01:00

Skala av.
Välj.
Prioritera.
Det känns våldsamt, men jag skalar. Allt som inte får mig att må bra läggs på komposten. Rent bildligt åtminstone, för ännu har jag ingen fysisk kompost tillgänglig.

Tjockt

2011-11-02T15:50:00.002+01:00

Det är mycket jobb just nu. Kastanjer i jackfickorna, svettiga mardrömmar på nätterna, ett mörker som sveper sig runt mig tätare än dimman som legat Stephen King-troget över Skåne nu i flera veckor känns det som.
Även om blodet flyter trögt i ådrorna så vet jag att det är så här som det ska vara. Jag känner mig lite som ett höstlöv som vägrar gå vidare...

Fångst

2011-11-01T15:30:00.001+01:00

Jonas, pappa, två främmande människor och en främmande staty på Carlsbergs glyptotek, Köpenhamn.

Förmultning är så spännande

2011-11-01T15:15:00.002+01:00

Hösten är precis som våren. Fast tvärtom.
Varje dag är en stor förändring. Ett blad som letar sig ut i solen eller en växt som sjunker ihop allt mer.
Eller jorden som drar sig samman till vila. Jag tycker att förändringarna och skiftningarna i naturen blir mer och mer spännande för varje år som går. Det ger en frid inför att åldras. Om allt fortsätter att öka i spänning så blir ju livet bara mer och mer spännande ju fler varv jorden snurrar. Det ger en otrolig frid. Och en längtan efter att titta mer på när löven långsamt förmultnar.

Det går en fluga på fönstret

2011-11-01T14:56:00.002+01:00

Det är första november.
Jag ser en fluga. Och blir förvirrad och glad.
Den går på fönsterrutan i solsken.

Löven har fallit av träden och jag vill att flugan ska få komma in i värmen.
Inte frysa.
Det är inte bra att frysa, så därför har jag köpt nya skor som det inte är hål i.
Så att jag ska slippa frysa om fötterna.
Med varma fötter är det lättare att upptäcka en fluga som promenerar på fönsterrutan.

Andetag

2011-10-25T16:10:00.003+02:00

Allt är inte perfekt. Jag tänker ofta att jag ska ut i skogen under dimmiga gryningstimmar och andas och fotografera. Det är rått och kallt i luften, världen vaknar och ljuden är svaga. Men jag tycker väldigt mycket om att sova på morgnarna, så mina helgmorgnar brukar inte se ut så. Faktiskt aldrig.
Men andas och fotografera kan man göra ändå. Och gärna samtidigt. För det ser dimmigt ut när man andas på linsen... Och då får jag både drömska bilder och sovmorgon.

Största möjliga tystnad

2011-10-25T15:40:00.003+02:00

Elen har försvunnit i mitt pysselrum, propparna går, råttorna är osams, den jättespindel som jag gav uppehållstillstånd inne på badrummet för att den inte skulle frysa ihjäl utomhus har försvunnit, drömmarna är märkligare än vanligt. Det är stora förändringar på gång. Det viskar luften om.
Och kanske är det därför som jag just nu hela tiden letar, längtar efter tystnaden. Jag står inte ut med radiosorl, trafikbrus, människoprat eller egentligen något ljud alls. Jag vill knarka tystnad, försvinna in i den och återskapas i tomrummet. Det är så underbart när det är tyst, som att gå genom nyfallen jämtländsk snö då höstmorgon övergår till vintermorgon.

Jag skyller på att jag hör dåligt och att det är därför som jag måste ha det tyst. Det är kanske en bit av sanningen, men långt ifrån hela. Jag vill ha frid att höra vad de där svaga rösterna viskar om. En vit tystnad i vilken jag kan ordna upp alla sammankrånglade trådar av funderingar, möjliga livsval, strategier och framtider. Men för att ens börja så måste det vara alldeles tyst, stilla och lugnt.
Och det är ju faktiskt inget fel att vilja ha lite lugn och ro omkring sig, man kan kalla det arbetsro.

Höst

2011-10-18T15:09:00.002+02:00

Höstsol. Vissnande bär, buskar och natur. Precis som det ska vara just nu. Jag blir allt bättre på att hitta sekunder, minuter och timmar att njuta av det. Det handlar om att lära sig se naturens magi. Kanske har jag alltid kunnat det, men glömt bort det... I vilket fall som helst så känns det som att jag åter lär mig att se.
Och att inte förbanna några höststormar eller bitska vindar utan att inse att jag behöver dem. Och att jag behöver sitta inomhus alldeles för länge och konsumera avsnitt efter avsnitt av True Blood.

Två ljus

2011-10-14T16:13:00.002+02:00

Idag tänder jag två ljus. Ett för min blogg som sakta och säkert utvecklar sin motorik och balans. Och fyller tre år idag.
Ett ljus tänder jag för Momma. Mormor Maja som skulle ha fyllt 89 år idag om hon fortfarande hade levt. Fast hon lever allt lite i smyg, i fotografier och ibland när jag går genom ett rum så känner jag hur hon luktar. Tydligt. Och så har hennes ord och uttryck börjat hoppa in i min mun och mitt medvetande ibland, allt oftare.
Grattis.

Självporträtt

2011-10-13T16:54:00.000+02:00

Orden är slut, förbjudna och svalda. Så här ser det ut.

Mitt hår, min fot och havet

2011-09-30T16:33:00.001+02:00

Ribban i min tappning

2011-09-30T15:03:00.002+02:00

Här är tre bilder som jag tagit med inspiration från den japanska fotografen Asako Narahashi.
Ribban från andra sidan. Jag har tagit bilderna med tången vajande längs vaderna och kameran i en fryspåse.

En inblick i utveckling

2011-09-30T14:44:00.002+02:00

Idag arbetar jag min första dag på kontor i Lund. Det är inget mer skrivande på Malmökontor för min del.
Lund luktar nyduschat och jag känner mig gammal och lätt. Gammal för att jag är äldre än många av de studenter som trängs på gatorna och lätt för att jag inte har någon kurslitteratur, längre. Jag har pluggat i Lund i fyra år. Visst kan jag sakna det, men samtidigt är det skönt att känna att jag har egna ben att stå på och att jag har klarat av att plugga och avverka de där måste-åren som jag inbillade mig att jag behövde. Men jag tror att jag behövde få något slags kvitto på att jag dög inför mig själv och därför var tvungen att plugga.
Jag behöver inte tentaångest, i alla fall inte just nu.
Men samtidigt är det ju bra att lära sig saker och jag skulle inte för en sekund vilja ha alla de där anatomistudierna och filosofiuppsatserna ogjorda. Men jag har insett att sjukgymnastik och universitetshierarki inte var min väg att gå.
Kanske behöver jag gå omvägar ibland för att inse att det är rätt mycket kunskap och vetskap som finns inom mig om jag bara vågar kolla. Och kanske hade jag inte gjort det om det inte varit för att jag svimmat inför halvklass på en obduktion eller hållit käcka gympapass till Systrarna Graaf-låtar, klämt på hundratals knän och läst mig till nackspärr och visdom...

Lansering av webshop

2011-09-29T14:48:00.004+02:00

Nu har det hänt. Nu finns min webshop inte bara i tanken och framtiden utan också på riktigt. Majjsans universum

Om drygt en vecka fyller min blogg tre år. Och under nästan hela den tiden har min tanke varit att öppna en webshop. Först har grejerna varit fula, dåliga och jag har varit alltför värdelös. Kanske är det inte så längre. Kanske behöver det inte vara så... Och kanske har det aldrig varit så och nu har dimridån skingrats av klar höstluft och ren magi. För i all enkelhet och utan motstånd, ångest eller tråkigheter föddes den.

Fler prylar kommer så småningom för nu är det hej då blygsamhet och mesigt självförtroende.

Bilden på mig har Jonas tagit i våras.

Tandfén kommer ju aldrig

2011-09-28T12:13:00.004+02:00

Här kommer det första smycke som jag har gjort på länge. Det är gjort av en gammal sked, mina eller kanske min systers mjölktänder (för vad ska man ha dem till om inte i ett smycke) plast, lite färg, ett gammalt fågelben och kedjor...

Kanske är jag på väg upp ur diket där jag nu legat i ett par veckor. Det känns i alla fall så. Känslor strömmar genom mig hela tiden. Ilska, ännu mer ilska och mitt i den där stormen så hittar jag ett ljuvligt flöde.

Jag har halkat av

2011-09-21T21:00:00.002+02:00

Det är en underlig tid. Jag har halkat ur universums snurrande och cirkulation. Det är inte förkylningens fel, inte halsontets och inte min normala förvirring och marginaltillvaro i verkligheten. Nej, jag har hamnat i diket av min egen väg.
Men jag kommer tillbaka.
Jag letar mig upp. Försöker.

Osvenskt

2011-09-05T16:31:00.002+02:00

Det här känns inte som en vanlig syn nu för tiden. Kor mitt på vägen. Massor av kor. Sist jag såg kor i en korsning var i Indien, men detta är Skåne.

De var alldeles lugna och fina men fyllde inte bara ängar, utan också vägen.
Eftersom jag körde bil så är det Jonas som stått för plåtandet.

Om utmaningar

2011-09-05T14:29:00.004+02:00

I smyg gillar jag så kallade utmaningar. Jag vill veta var gränserna sitter, hur de ser ut och i vilken utsträckning jag kan bli bekant och kanske vän med dem.
Utmaningarna väljer jag inte utifrån någon regelbok utan det är magkänslan som styr, hoppas jag i alla fall.

Det kan vara att läsa egenskriven poesi på skolavslutningen (skönt att ha det gjort), hänga i tio köttkrokar och sväva endast förankrad i min egen hud, komma med i tävlingsgruppen i kickboxning, våga hålla en föreläsning mot rasism, prova på att åka slalom, springa ett halvmaraton, testa att göra en scarification... Det är några av de företeelser som jag provat.
För det mesta vill jag vidare när jag provat en sak. Och så är det även nu.
Idag börjar träningen inför Berlin maraton 2013! Nu ska det in massor av luft under vingarna och jag ska våga.

Nina Hagen bekänner

2011-09-01T17:45:00.003+02:00

Idag kommer Nina Hagens Bekännelser ut. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta mig i min fåtölj och plöja den. Det är höst och jag är trött. Och det enda som står på agendan är vila, te och böcker.
Okej, det är inte hela sanningen. Det är lite jobb också, men jag jobbar på att skära ned lite på den fronten. Jag lovar.

Om vardaglig generositet på Hemköp

2011-09-01T15:48:00.004+02:00

En sak som jag jobbar väldigt mycket med just nu är att inte vara snål med mig själv. Jag försöker att inte vara blyg och att inte hålla inne på information om mig själv i onödan. Jag kan inte fortsätta utgå från att allt som tangerar mitt jag är totalt ointressant.
Det är bara hämmande för mig själv och bara dumt, onödigt och självplågande. Och det ska väck och bort snarast.

Igår när jag blöt som en dränkt katt handlar mat tillsammans med Jonas på Hemköp får jag ett gyllene exempel på vad generositet handlar om.
Jag står och lastar upp varor på bandet i kassan. Det är onsdagsgrått och jag är förutom blöt både trött och hungrig. Det kanske kassörskan ser.
För sedan frågar hon om jag inte vill ha ett recept på en härlig höstgryta. Det vill jag självklart ha.
Hon tipsar om att jag kan använda flera av grönsakerna som jag köpt i grytan och att den är både nyttig, enkel och fantastiskt god.
Så otroligt otippat och generöst. Jag lär!

I grytan ska man koka grönsaker i några förpackningar krossade tomater. Man kan ha vilka grönsaker man vill, men det är viktigt att ha med rotselleri för då blir det rikitgt gott!

Andakt, naturvetenskap

2011-08-31T17:13:00.005+02:00

Lite så här var Berlin. Andakt. Jag spenderade närmare två timmar tillsammans med fiskar i sprit på Naturkundemuseum. Bilden på mig har Jonas tagit. Det finns något odödligt, sorgligt och vackert med dem. Jag krälade på golvet med min kamera, utan min kamera. Andades och var på något nytt och märkligt vis i fullkomlig balans.
Museet ligger på Invalidenstrasse, mycket centralt och är väl värd alla investerade timmar.

Hej då augusti

2011-08-31T14:42:00.002+02:00

Nu är augusti snart slut. Det är en av mina absoluta favoritmånader, även om jag gillar alla månader och årstider. Men just den där varma augustiluften där det nästan går att höra hösten som viskar om sitt intåg är speciell. Stora löv som sveper in träden i en sista grön omfamning innan avslutningsfyrverkeriet. Och jobbstart efter semester, skolstarter och rotfruktsveckor i butikerna. Jag tycker om det.
Jag njuter av att vardagen är tillbaka. Min resa har varit alldeles underbar på många vis. Men att vara tillbaka i soppkokartänkande, jobbfunderingar, höstplaner, kvällskurs i fotografi, filmkvällar, pysselkvällar, tjocksockstider och måndag-till-fredag-liv är alldeles underbart. Det är klart att jag uppskattar att vara ledig, men jag njuter också av att vara tillbaka i vardagens neongrå lunk.

Åter

2011-08-29T15:38:00.003+02:00

Jag är tillbaka. Efter att ha överlevt ett kokande Prag och ett stekhett och sedan regnande Berlin står fötterna på malmöitisk mark. Jag är proppmätt på intryck och saknar förmåga att uttrycka mig i skrift.
Men jag känner inget behov av att tvångsmässigt sortera mig själv. Det kommer.
Den här vilse-resan har gjort att jag ännu mer vet att jag är på alldeles alldeles rätt spår.

Livet går vidare

2011-08-22T19:55:00.002+02:00

Nu har jag kommit till Prag efter åtta timmar på tåg, med byte i Katowice. Här är det stekhett och det är svettigt i pannan. Polen kändes väldigt hemma, västerländskt och bekant jämfört med Ukraina. Och här i Prag är det ännu mer hemma, nästan lite vardagligt. Det är tätt mellan Marks and Spencer, HM, Starbucks och taxichaffisarna gör allt för att blåsa svettiga personer med stora resväskor.
Men jag klagar inte. Det är en perfekt resa. Tempot är lugnt och jag får kolla på obskyra konsthantverkare så länge jag vill och dricka öl på kvällarna. Och alla sevärdheter håller sig på betryggande avstånd från monument och tråkigheter. Jag kunde faktiskt inte ha det bättre.
Vi har varit på resa i en vecka nu, men det känns som betydligt längre. Tiden går långsamt och ibland står den lite stilla.
På vårt hostel i Kiev låste vi aldrig dörren till rummet, men här känns nyckelhantering ständigt prioriterat.
Om sanningen ska fram så längtar jag tillbaka till Ukraina. Jag vill lära mig ukrainska och jobba i kantinen tillsammans med bistra ukrainskor nära reaktor fyra och koka borstij dagarna i ända.
Husen i Kievs förorter såg lockande och hemtrevliga ut. Och jag funderar allvarligt och snart på att återvända.

Och en riktig galen sak är att internetet på hostelet är långsammast här i Prag. i Ukraina var det bättre än hemma...

Salt

2011-08-21T23:01:00.002+02:00

Idag har jag inte snuddat vid vare sig död, förintelse, olycka, ondska eller radioaktivitet, men den polska vodkan som jag drack igår har gjort sig påmind hela dagen.
Jag har mått riktigt illa och kollat på saltgruvan i Wieliczka. Väggarna smakade salt och det var helt annorlunda från någon annan grotta som jag upplevt.
Krakow är fyllt med turister, roliga små butiker som säljer billiga smycken och god stämning. Jag har hunnit bli inspirerad och fått en siesta.
Imorgon går tåget till Prag och där ska jag försöka överleva trettiofyragradig värme och spana in en kyrka.
Kanske besöker jag Kafkas grav också.
Vi får se.

Ondska och en stork

2011-08-20T18:13:00.005+02:00

Idag var jag där. Auschwitz Birkenau.
Jag vet inte om det var rätt beslut att åka dit, men jag var där trots allt.
Allt var bara fruktansvärt och på alla sätt. När inte tårarna brände ögonlocken så mådde jag fysiskt illa. Samtidigt som jag försökte tänka på annat för att på rikigt och verkligen ens hålla samman lite grann så försökte jag ta in det som hänt.

Men det var ju inte mig det var synd om. Det hemska var inte hur jag mådde utan hur världen varit och fortfarande är.
Jag har aldrig varit med om dess like till obehag och ondska.

Innan jag åkte funderade jag på om jag skulle ta med kameran eller inte, men beslutade mig för att trots allt ta med den. Och det var väldigt skönt att ha något att distansiera sig med. Ett filter mot verkligheten. Att kunna gömma mig bakom något vardagligt och ytterligare ett öga som inte gjorde att alla hårtussar, bilder på människor och skor gick raka vägen in.
Äckligt var också att det var så fruktansvärt många människor som slussades runt eländt, samtidigt som jag kan glädjas åt att människor bryr sig. Om de gör det?
Och när vi gick upp i ett torn i Birkenau och spanade out över elakhetsfälten så på en åker intill förintelselägret står en stork. Under hela resan har jag och framförallt Jonas peppat för att se en stork. Och där brevid vakttornet så står den där, ensam, vacker och på alldeles för långt håll.

Bilder kommer när jag orkar fixa. Nu väntar polsk vodka. Och kanske lite äppeljucie.

Det har regnat i Krakow

2011-08-19T22:11:00.003+02:00

Nu har jag kommit till Krakow. Först ett taxikaos från vårt hostel i Kiev till flygplatsen, buss, flyg, buss och mer buss innan vi var framme. Det har varit vansinnigt varmt, regnat och åskat. Det är underbart att förstå bokstäverna på skyltarna även om jag inte begriper språket, men här förstår folk lite engelska och det är EU... och inte någon direkt sport att klara sig här.
Men det är fint här.

Vi har hunnit kolla in hemma-pysslar-butiker och fått både inspiration och kanske till och med en gnutta självförtroende.
Jag har också hunnit med att dricka ett par polska öl och imorgon är det Auschwitz som står på schemat. Jag har stått i valet och kvalet i flera dagar om jag ska åka dit eller bara stanna i Krakow, men nu ska jag dit iallafall. Det är mitt tredje besök på koncentrationsläger i livet. Tidigare har jag varit på Sachsenhausen och Dachau, men det var mer än tio år sedan. Jag är rädd att jag kommer att ta in ondska och elände på ett helt annat sätt nu än tidigare.
Jag både vill ta in det på ett annat, kanske mer vuxet sätt nu, samtidigt som jag gruvar mig för att komma nära all ondska och elände igen. Visserligen är den kasnke alltid närvarande och jag vill i så liten mån som möjligt vara en del av den... men jag har å andra sidan inte tillräckligt många bra argument för att avstå. Inte heller magkänsla och hjärta säger att jag ska låta bli, även om det känns ... hemskt.
Och än en gång tar orden bara slut.

Jag fick se Tjernobyl

2011-08-18T19:53:00.008+02:00

Den bokade tvådagarsturen ställdes in av oklara, tydligen av ukrainska myndighetsskäl. Så det blev inget sova över inne i tre-milszonen eller två långa dagar i Tjernobyl och Pripyat med egen guide.

Men sedan blev det av, visserligen bara en dag men ändå, men det är sant. Efter ett antal om och men så gick den skakiga bussen äntligen till Tjernobyl. Någon timma genom den ukrainska landsbygden åkte vi, även om jag nog mest sov... Efter ett antal passkontroller och tystnad så kom vi in i den närmsta zonen.
På vissa håll fick vi inte gå på gräset, utan bara stå på asfalten. Kläderna vi hade på oss fick vi slänga efter dagen och skorna likaså. Det var heller inte tillåtet att sätta sig på marken.

Även om det var väldigt stressigt och alldeles för lite tid för att fotografera så var det helt fantastiskt. Det var svårt att ta in allt som hänt, katastrofen och människorna som fanns där, men ur över-givna-hus-perspektiv så är Pripyat det absolut bästa jag någonsin upplevt.
I rummet i en skolbyggnad med tusentals gasmasker och trasiga jordglober är det svårt att gå vidare, till och med till badhuset som användes till 1997. Där letade sig träden in och det droppade radioaktivt vatten i nacken.

Blandat med ledsenhet över staden så slås jag hela tiden över hur sagolikt vackra de sovjetiska skolböckerna, anatomiska planscherna, diabilderna, dockorna och växterna är.

Vi fick äta lunch på en kantin några hundra meter från olycksreaktorn. Vid reaktor fyra började det att regna och stämningen var både tung och lättande. Tung över allt och lättad över att jag faktiskt nått Tjernobyl... denna märkliga dröm.

En av de bästa sakerna var de stora malar som åt bröd från en järnvägsbro. De bodde i floden ett par hundra meter från reaktor fyra. De var inte mer än två, tre meter vilket skulle vara helt normalt enligt den lokala guiden, men det var de största vattenlevande varelser jag någonsin sett. Och malar är en av mina drömdjur som ofta återkommer till mig och med skräckblandad förtjusning tycker jag otroligt mycket om dem. Bilder på dem kommer. Jag blev så exalterad över de tre malarnas existens att jag alldeles glömde bort att man inte fick sätta sig på marken. Jag fick snabbt en snäll spark på mig av guiden för att jag inte skulle bli alltför radioaktiv. Men jag klarade kontrollerna och kom ut ur zonen sedan, så det var nog ingen större fara.
Jag vet bara att jag vill tillbaka och att jag måste tillbaka. Tivolit var dock betydligt mindre än vad jag föreställt mig. Kanske hade jag blivit förförd av alla bilder jag sett på det tidigare. Men det var mäktigt att uppleva det med egna ögon, skosulor och andetag.

Jag har tagit oändligt många bilder och det kommer att dyka upp fler så fort jag kommer hem. Nu är det så mycket annat som måste göras. Till exempel dricka öl, titta på blomsterförsäljare, stirra på kyrkor, inte förstå alfabet, äta sagolik ukrainsk mat och imorgon tyvärr lämna Kiev. Det är en fantastisk stad. Det är inte alls speciellt turistiskt, geniunt och billigt.
Imorgon åker vidare till Katowice och Krakow.

Nu börjar en fysisk resa

2011-08-14T23:56:00.005+02:00

Det är alltid lite kaos innan jag ska resa. Det är bara fem timmar till tåget går och jag har vänt ut-och-in på väskor, velat på vilka linnen jag ska ta med, om ögonskugga är prioriterat eller inte, om jacka är ett nödvändigt plagg och vad vegetarian heter på ukrainska. Om fem timmar börjar min, Jonas, Isabells, Rikards, Annsos och Pers resa till Östeuropa.
Första anhalten blir Kiev, sedan förhoppningsvis Pripyat och Tjernobyl. Hur det blir med den saken är inte helt solklar utan ytterst osäker då guidebolagen velar fram och tillbaka om man får komma in i zonen eller inte. Om det blir några bilder på kärnkraftverk, övergivna hus, växtlighet och ett radioaktivt tivoli återstår alltså att se. På onsdag vet jag.
Det känns märkligt att sitta och hoppas på att få komma in till en sådan otäck och säkert ångestfull plats. Men jag vill. Jag vill se vad vi människor gjort och gör mot jorden. Och kanske vilken miljö vi alla kanske måste anpassa oss till i framtiden... Då vill jag inte ha blundat. Jag kan inte.
De övergivna husen lockar. De av människor lämnade, till synes ensamma men av Moder jord slukande platser har en enorm dragningskraft på mig.
Jag kan inte låta bli. Och jag hoppas att jag inte ska behöva låta bli.

Efter Kiev väntar Katowice och Krakow i Polen. Därefter går tåget till Prag och fantastiska kyrkor, Kafkas grav och säkert en hel del annat och öl.
Sedan avslutas den här trippen i Berlin. I Berlin finns två göromål inplanerade. Naturkundemuseum med 276 000 djur inlagda i sprit. Och man får tydligen fotografera där, så min nyinköpta kamera ska inte behöva ligga orörd. Sist men inte minst så ska jag handla pärlor på vad jag tycker är Europas absolut bästa butik; Tukado vid Hackescher markt.
Vi hörs.

Råttor på bord

2011-08-14T23:42:00.006+02:00

Råttor är fantastiska djur, även om de gnager olivkärnor i soffan så att det blir smuligt. Och även om de gömmer sig när man ska åka bort eller gå hemifrån, dansar på borden när det inte passar, kittlas, struntar i att sitta stilla... Det finns mycket att lära av dem.Trollet och Möbius inväntar i tveksam vetskap två nya råttor som ska flytta in hos oss, så snart de blivit stora nog att flytta hemifrån.

Vägen hit

2011-08-13T20:56:00.001+02:00

Det är ganska underhållande att kolla på hur folk har hittat till den här bloggen.
Sökord som använts den senaste tiden som lett fram till min koja i rymden:
skalbaggar
Ika i rutan
en koja

allt är åt helvete

(Det tål att tänka på ett varv till.)

Brottsplats: köket

2011-08-10T15:46:00.004+02:00

Bakning och matlagning är svåra saker. När Leila Lindholm bakar så ser det så enkelt ut och det imponerar så klart på mig. Och jag låter mig villigt luras av förrädiska kokboksbilder. Det som förvånar mig mest är väl att jag tror att jag ska lyckas få till bakverken lika snitsigt som på bilderna. För ett tag sedan skulle jag överraska Jonas då han kom hem från semester med att baka raw cake pops.
Inte så svårt, var det ända jag tänkte.
Så svårt, lyder facit. Här kan du spana hur det skulle se ut. Runda, snygga, jämna... Men de blev riktigt goda, så det kan kvitta att de blev buckliga och ... fyllda av karaktär!

Bra just nu

2011-08-10T15:00:00.008+02:00

Jag vandrar runt i sensommaren och tänker att "nu är den bästa tiden, nu är den finaste och vackraste årstiden och inget kan bli bättre". Jag har gått runt så i flera månader. Det är alltid bäst just nu. Det är väldigt behagligt att inte längta framåt eller bakåt i tiden, utan att gilla regnet, blåsten och sommarens begynnande uttåg. Jag gillar värmen, den klibbiga luften och den fuktiga marken.
Det är att komma in i en annan värld det där med att vara nöjd. Jag behöver inte hoppa på väder-gnäll, nu-är-semestern-slut-suckandet, regn-surande eller det-har-ju-ätits-för-lite-glass-i-sommar-missnöjet. Allt är bra, alldeles precis som det är.
Spindlarna under gatlyktorna växer sig stora och visserligen lite hotfulla, men det är som det ska. Och jag uppskattar det. Blommorna växer och vinkar åt mig i rabatter, planteringar och i det vilda.Insikterna trillar på plats och jag vandrar vidare i värmen, blåsten, lugnet, för det är ändå inte lönt att oroa mig för sedan.

Växttrappa

2011-08-10T14:30:00.003+02:00

Ett av mina många projekt är att få det grönare, frodigare och livligare runt omkring mig. Ett steg i den processen är att få det trevligare på gården, eller rättare sagt på taket på tvättstugan som fungerar som ett soldäck. Jag har satt ut krukor med växter och det är trevligt och så... men lite platt.
Men bredvid soptunnorna hittade jag en lastpall. Den sågade jag och Jonas av för att bygga en växttrappa.
Jag blev mycket nöjd med resultatet. Lite mer höjd och frodighet.

Att leva tillsammans

2011-07-30T14:58:00.002+02:00

I min nya lägenhet finns ingen ventilation, åtminstone inte som jag har hittat. Det innebär att fuktig sommarluft stanna och står stilla i lyan och för att mildra kvalmigheten så står alltid ett par fönster öppna.
Dygnet runt letar sig stadens ljud in i lägenheten; bilar, hojtande människor, resväskor mot kullerstenen och så måsarna. Och duvorna.
De sistnämnda är mest ljudaktiva 03.30-05.30, åtminstone är det vid den tidpunkten som de hörs mest och bäst. Det är tider då jag för det mesta föredrar att sova. Jag vaknar, somnar om och vaknar igen. Nyväckt och irriterad försöker jag förtränga skränande och kuttrande. Det går inte.
Men det är bara att acceptera det. I staden får jag systerligt och broderligt dela utrymmet med alla djur som har valt att leva med oss. De vill också vara här. Staden är inte mer min än måsungarnas. Jag har inte större rätt till trottoarerna än långsamma, tunga duvor eller stressade skalbaggar och myror. Vi måste samsas om utrymmet helt enkelt.
Jag måste bara lära mig att komma överens med de skrikiga måsarna och deras djuriska kollegor.
Djuren som väljer att leva bland oss människor får ändå stå ut med en hel del. Och för det mesta så är jag ganska tacksam över att en gnutta natur smyger sig in även till centrala Malmö.
Jag tycker faktiskt ganska mycket om att lära mig att samsas med djuren. För några somrar sedan bodde jag i husvagn i ett par månader. Då var det definitivt bara att gilla läget. Varje natt patrullerade trastar på husvagnens plåttak, men det var ändå bättre än då en katt bestämde sig för att dundra fram över taket. Under husvagnen hände det lite då och då att ett gäng igelkottar rök ihop. Innan jag förstod vilka varelser som grymtade, flåsade och lät under husvagnen hade fantasin hunnit avhandla ett större antal monster. Men det var bara igelkottslagsmål.
Jag vill komma överens med bin, bärfisar, fjärilar och till och med getingar. Det finns ett ganska utbrett småkrypshat och jag tycker själv inte om spindlar i byxorna och flugor i maten. Men om jag inte kan komma överens med insekterna så kommer jag långsamt att dö. Jag kommer att svälta ihjäl. Utan insekter blir det ingen frukt, inga grönsaker och ingen annan mat heller. Så det gäller att gilla läget och inte i all oändlighet stänga fönstren och barrikadera mig helt mot yttervärld och natur.

Gröna pulsvärmare behöver inte längre skämmas

2011-07-29T10:26:00.004+02:00

De här virkade armvärmarna gjorde jag på semestern hos far och mor i Östersund. I normalfallet hade de här virkade armvärmarna inte fått se internets ljus och troligen inget annat ljus heller, eftersom de skulle ha räknats som "ihoprafsade saker". Det ihoprafsade är enkelt, ofta glatt, men inte proffsigt och inte alltid genomtänkt. Det är saker som jag bara gjort. Saker som kommit automatiskt.
Men nu är alltså censurens tid förbi. Nu ska även och kanske framförallt saker som kommit till i lätthet och flöde se ljus. Jag har ju tyckt att det ihoprafsade inte varit lika värdefullt, men den distinktionen ska nu bort. Och därför syns de nu här. Tredubbelt.Armvärmarna/handledsvärmarna är virkade i växtfärgat garn som jag köpt på second hand. Pingstkyrkans second hand i Torvalla som jag tycker är ett av Sveriges absoluta prylmeckan. Ibland när jag handlar där så blir notan så låg att jag nästan skäms.
Knapparna har jag hittat i mammas knappburk. Jag fick ta dem.

Detaljer

2011-07-29T10:22:00.002+02:00

Stora kottar i en stor glasburk. Ett måste för en pysslare som mig.
Mer bilder på mitt pysselrum kommer inom kort. Det behövs bara plockas undan lite pryldrivor så att rummet syns först.

Tuff uppväxt inget hinder för succé

2011-07-28T16:09:00.004+02:00

Det här är en skål med dill. Då jag planterade den hade jag en vision. Dillen skulle frodas ute på gården och grönska inte bara för mig utan även för grannarna. Efter något i stil med århundradets åskväder så dränktes skålen med de nysådda dillfröna. I desperation försökte jag hälla av vatten och rädda de små i jorden. Jag tog in dem och satte dem soligt i hopp om att de skulle torka upp.
Kort därefter visade sig min tanklöshet åter.
Jag släppte ut råttorna. Och en av dem har passion för trädgård, speciellt jord. Så han sprätte och grävde glatt i jorden.
När dillodlingen mest såg ut som ett slagfält så ställde jag undan den, besviken på hur jag hanterat de små fröna och att det gått så illa.
Därefter dröjde det inte många dagar förrän fröna började gro!
Dillfröna brydde sig inte det minsta om sin tuffa barndom. De ville upp. De ville bli dill och stå i mitt fönster.
Jag är så tacksam.
Så här ser den trötte trädgårdsmästaren Möbius ut hemma i sitt hus.

Det magiska i att äta tomater

2011-07-28T15:51:00.003+02:00

Tomaterna mognar i fönstren där hemma. En efter en blir de röda, söta och goda. Det känns väldigt fint att stå i soffan och plocka egenodlade körsbärstomater i fönstret. Att odla tomater i krukor inne i en lägenhet är inte jättesmidigt. Det måste erkännas. Plantorna svävar upp mot taket och ut genom öppna fönster. De slingrar sig ut över väggar, ständigt på väg. Jag försöker hålla dem någorlunda i närheten av fönstren. Men jag njuter av att det växer, lever och frodas.Allt vattnande, pysslande och pratande med mina tomater gör att jag får en annan respekt för mat. Det är komplicerat och varje liten tugga tomat och mat är ett underverk. Det är ett mirakel och det ligger så otroligt mycket kraft bakom att kunna njuta av en tomat. Att köpa en liten ask tomater är lätt. Det är inget som jag behöver tänka speciellt mycket på. Men nu gör jag det. I varje liten röd, rund boll finns så mycket kraft. Det är fantastiskt. Och riktigt gott.

En olycka händer så lätt

2011-07-25T21:38:00.007+02:00

På en stor asfaltyta utanför kontoret ligger ett ensamt buntband. Ett förbannat snöre.Jag har lite bråttom, men ser det. Det hjälps inte. Jag trasslar in mig i det och trillar handlöst och pladask i marken. Mellan mitt knä och asfalten går mina favoritleggings sönder med blodspillan som följd.Jag skrapar upp hela höger hand och lyckas daska ned min sprillans nya och på avbetalning inköpta kamera. Kameran håller. Men det gör inte handen.
Jag har nu med pincett, vänster hand och väldigt mycket smärta och vilja rengjort det till synes lilla såret från grus.
Smärtan är däremot inte alls liten. Jag har ont i huvudet, mår illa och funderar på om inte triquetrum, pisiforme eller något annat litet underarmsben gått av. Men jag avvaktar lite... ¨
Det känns bara så vansinnigt att springa rakt in i fällan och trilla helt omkull. Jag borde kanske vara mer försiktig...Så här såg jag ut kort efter olyckan.

Press

2011-07-24T18:21:00.007+02:00

På tisdag kommer det nya numret av tidningen Nära. Där har jag skrivit en lång artikel om mina upplevelser från Rögle kloster.
Tyvärr blev Jonas som tagit bilderna omdöpt till Johan Sandgren vilket känns tråkigt.
Bortsett från det så kan man läsa om hur jag smyger in i tystnaden och lämnar den vanliga och stressade verkligheten bakom mig.
Det känns länge sedan nu. Men jag har kvar ett litet fågelbo av lugn som jag kan krypa in i när jag känner för det. Oavsett religiös övertygelse så kan jag verkligen rekommendera ett par dagar i tystnad och att inte ägna sig åt annat än nuet.
Jag tror att jag blivit ett par gnuttor bättre på det sedan klosterbesöket.

Nu är det slut

2011-07-22T17:56:00.004+02:00

Nu får det vara nog med rädsla, noja och tråkigheter.
Den här bloggtorkan började i mars. Först trodde jag att det handlade om frihet, paus, lätthet och att jag bara inte brydde mig om eller ville skriva på ett tag.

Sedan insåg jag att det kanske inte var hela sanningen.
Jag började förstå att det åter var ett verk och en attack av Herr Dåligt Självförtroende som satt tusen käppar i alla kreativa hjul.
Jag är inte så intressant så att jag behöver skriva. Det jag skriver är bara tråkigt. Mitt pyssel är fult och inte tillräckligt kreativt. Jag har inget vettigt att förmedla till mänskligheten eller universum. Det var massor tråkiga tankar som låg där och bubblade och gjorde det långt till tangentbordet och allt roligt stannade i anteckningsblock och allt pyssel åkte oavkortat ned i en påse avsedd för fula saker. Jag insåg att det fanns två kategorier av saker som jag gör.
En kategori av skapligt ihoppysslade saker, fotografier eller tankar som kan få kvala in på publicerat område. Sedan finns sådant som bara är ihoprafsat. Det vill säga armband som inte är helt snyggt ihopknutna, ett försök till en mössa... saker som helt enkelt inte gills. Saker som är diskvalificerade, men jag vet inte riktigt från vad. Jag vill inte vara pretto och självcensurerande, åtminstone inte utan att själv veta om det eller kunna välja bort det.

Så ska det inte vara.
Är bloggen tråkig? I så fall så kan du hitta på något annat att göra än att läsa skiten.
Är den rolig? I så fall lovar jag att bli lite bättre på att uppdatera, för jag tycker att bloggen är rolig att skriva.

Skuggor

2011-06-03T14:07:00.002+02:00

Skuggor på vardagsrumsväggen. Det är mina tomatplantor. Jag pratar med dem, vattnar dem och de växer, blommar och kommunicerar tillbaka.

Det är helt sagolikt, magiskt och fantastiskt. Men skuggorna påminner mig om att den verkliga världen inte är den som alltid är lättast att se. Och vilka är skuggorna och villfarelserna i mitt eget liv. Vilka skuggor ser jag istället för verkligheten.
Vilka skuggor skräms?
Det behöver promeneras, sovas och tänkas på.

Levande döda gästar verkligheten

2011-05-12T16:09:00.000+02:00

Så här blev zombieresultatet. Det var väldigt roligt att experimentera med material, form och färg. Och med masken. Det kändes väldigt speciellt att gå in i en roll som är helt apatisk, ful och död. Det var märkligt att bejaka de sidorna hos mig själv. Även om det var fest och allt så klart var trevligt, så blir man lite ... neutral av att vara levande död. Det var en nyttig erfarenhet. Det är roligt att inse vad lite fejkblod gör för vilken stämning jag hamnar i. Jag ska komma ihåg hur mycket en mask påverkar mig, för direkt när sminket kom på så hamnade jag i en annan värld. Det är ju något som jag kan utnyttja i andra sammanhang. När det är jobbigt kan jag ta på mig fågelfjädrar och flyga iväg... Det behöver inte vara så komplicerat som två timmars lackerande med latex och teatersmink. Det finns mer att hitta i formens och teaterns värld än vad jag insett tidigare. Jag känner mig lite upplyft av den insikten.
Dessutom tror jag att det är bra att bejaka även sina mörka/dåliga/förbjudna sidor. Jag vill åtminstone belysa deras existens, även om jag inte har några planer på att bli zombie på heltid.Jonas förvandlar Isabell till zombie.

Jonas som zombie.Mer av mig.Ytterligare lite till.Systern sköter hushållssysslor. Det blir så paradoxalt och roligt när en levande död tar ansvar för vaxduken!Sårexperiment. Flytande latex som bas, teatersmink och vanligt smink kombinerades med bomull eller toapapper för att göra sår. Blodet gjorde vi av flytande glukos, karamellfärg och vetemjöl. Det torkade lite under kvällen, vilket gav en ganska trovärdig effekt. Billigt dessutom!Sårlaboratorium.Såren av bomull/papper får klippas upp för att det ska gå att få plats med blod.Jag zombiesitter på köksgolv.Det var inte alls bekvämt att få bort skiten sen. Det gjorde otroligt ont. Men huden blev verkligen len efteråt... Bara för att man är zombie kan man ju inte kompromissa med tandhygienen.

Idag gillar jag

2011-05-12T13:35:00.000+02:00

Remnants
Swanbones

Tarot

2011-05-05T12:40:00.001+02:00

Till helgen ska jag hälsa på min kära syster i Göteborg. Det blir zombiefest och säkert alldeles underbart. Jag har letat sminkinspiration och klurat på hur jag ska gå till väga för att göra det allra bästa fejkblodet hela veckan. I mitt sökande efter zombiepassande smink i flyttkartongerna i mitt nya hem så hittade jag ett tarotkort. Stjärnan.
Jag har aldrig hållit på med tarot. Jag äger ingen tarotkortlek och kan inte minnas hur det kortet hamnat i min ägo. Men mitt bland mina saker låg det i alla fall där. Fint, välbevarat och lite uppfodrande tittade kortet på mig.
Jag har försökt hitta tolkningar och förklaringar på nätet. Jag har försökt att meditera med utgångspunkt i kortet. Men det enda jag kommit fram till är ryggskott…

Jag lever

2011-05-04T13:46:00.003+02:00

Jag lever fortfarande även om jag varit långt från bloggen de senaste veckorna. Det har varit alldeles för mycket i den analoga världen för att hinna med tangenter och tankar.
Men det gör ingenting.
Jag håller på att flytta. Inom mycket kort kommer jag ha en egen ateljé/studio/pysselrum. Jag har målat rummet rött och garderobsdörrarna i glittrande guld. Och jag är så tacksam för att allt sådant har fallit på plats.
Det kommer att bli som ett litet näste för pyssel, prylar och kreativitet.

Jag har också hunnit plocka bort ögonbrynen som man kan se på bilden. Även om det är en ytlig detalj så kändes det viktigt. Det känns viktigt att inte bry mig så mycket om i fall jag ser konstig ut.

Jag försöker hinna med att känna mellan arbetspassen och livets forsande framfart.
Jag känner att jag är på rätt väg.

Åter i civilisationen

2011-03-30T15:35:00.002+02:00

Jag är tillbaka efter sex dagar på Rögle kloster. Det har varit en upplevelse, en inlevelse och något utöver det vanliga.
Något utöver det vanliga hoppas jag att mitt liv ska fortsätta att vara. För där i tystnaden, nunnornas sång och de milsvida promenaderna så har det hänt något. Jag tror att jag har flyttat hem till mig själv, in i min kropp och in i universum.
Jag var livrädd för att min vistelse skulle bli tråkig och att jag inte skulle stå ut med mitt eget sällskap.
Så skedde inte.
Jag hade inte en tråkig sekund. Jag upplevde inte eufori, men mycket föll på plats.
Jag står ut med mitt eget sällskap i tystnad. Jag är inte en ledsen person som bara kan jobba och sura. Jag är inte så inskränkt och dömande som jag befarat. Jag är alldeles lugn och försöker att vara ett med ögonblicket. Och i det finns inget tråkigt.

En reträtt på ett katolskt nunnekloster låter kanske inte som det självklara sättet att fira en veckas semester. Men det kan ha varit den hittills mäktigaste semesterupplevelese som jag någonsin haft.

Jag har fått lära mig otroligt mycket, utan att vara katolik så har jag blivit mottagen med öppna armar, glädje och nyfikenhet. Jag har insett hur otroligt mycket det finns att vara tacksam över. Och hur tacksam jag är över allt som finns runt mig, hos mig, i mig.
Hurra!

Nu åker jag till kloster

2011-03-22T10:52:00.002+01:00

Nu försvinner jag i nästan en hel vecka. Alla kontakter med omvärlden upphör härmed för sex dagar.
Jag går i kloster. Jag hoppas på att lugnet, stillheten och ensamheten ska göra susen. Kanske läks inte min själ, men kanske hittar jag ny insikt. Jag ska göra så lite som möjligt och lyssna inåt så mycket som möjligt.
Men en anteckningsbok kommer jag att ha med mig, för att kunna skriva ned allt som händer.
vi hörs.

Jag som spöke

2011-03-10T09:24:00.003+01:00

Jag är väldigt fascinerad av spökfoton. Jag gillar det där drömska tillståndet av upplösta gränser i verkligheten. Det spelar egentligen ingen roll om det är äkta eller falskt. Det är stämningen jag gillar. Här har jag agerat spöke på bild. Det är Jonas som plåtat.

Nu peppas jag av

2011-03-07T16:24:00.003+01:00

Det går lite lättare nu. Efter veckor av murkenhet känns det som om det är mer än marken som tinar upp.
Mina tomatplantor har kikat upp ur jorden och det känns helt fantastiskt. Massor av glada rötter växter och gröna blad vinkar åt solen. Lite så känns det överallt just nu.
Och just nu blir jag inspirerad av skogen, månen och glitter. Och de här prylarna från Etsy. ThisYearsGirl Maid of Clay

Sältand på röd tråd

2011-03-01T12:49:00.003+01:00

Här är en väldigt skör sältand som jag hittat på en strand. Jag ville gärna använda den till något, men var rädd att den skulle gå sönder. Så jag har hällt epoxiharts i en form och pillat ned tanden. Sedan har den fått torka och jag har putsat kanterna och ytorna noga. Sedan har jag satt ihop en kedja av två sorters glaspärlor. En matt och en blank sort.
Dock får man inte sälja eller köpa halsbandet eftersom det innehåller sälprodukter och det är från och med årsskiftet 2010/2011 förbjudet att handla med sälprodukter. Men jag tror att jag kan få ha det här halsbandet i fred.

Plastexperiment

2011-03-01T12:44:00.001+01:00

Här är fler experiment. Det är två torkade rosenblad och lite svart spets som jag har hällt epoxiharts över. Det har fått torka och sedan har jag bakat ihop det med ett vitt pappersark, svart cernitlera och några pärlor. Själva smycket har jag satt på ett plastpärlhalsband.

Solsten

2011-03-01T12:41:00.001+01:00

Här är ytterligare ett experiment med silverlera. Det är kavlad lera och en liten sten.

Ljusare

2011-03-01T11:04:00.000+01:00

Det är nästan lite vårluft ute nu, fast det är avgaser på.
Jag längtar efter frisk luft och skulle så hemskt gärna vilja känna mjukheten i en hundkexblomma i handen. Inte några pengar i hela världen kan köpa mig det just nu. Det är ganska fint, att jag bara kan invänta värmen, solen, blommor i handen.
För att lindra det hela har jag inte bara piffat upp krukor där hemma utan igår planterade jag ett stort gäng tomater som jag hoppas ska trivas finfint. Jordiga händer hjälper mot det mesta och nu kan jag knappt vänta på att det ska börja gro och spira.

Inspiration

2011-02-28T17:03:00.002+01:00

Irina Werning har gjort en helt underbar serie. Hon har tagit gamla bilder och återskapat miljöer och poser, men med en äldre person. Helt sagolikt tycker jag.

Att städa med skräp

2011-02-28T11:19:00.003+01:00

Jag har som jag tidigare beskrivit svårt att göra mig av med saker. Saker gillar mig och jag gillar saker. Men det innebär inte att saker gillar att ligga i lådor och ha tråkigt. Ett sätt att städa upp och sortera kan vara att ta hundra små saker och limma fast dem på en vanlig blomkruka. Sedan kan spretigheten förvandlas till enhet genom att spraya rubbet i silver. Man kan spraya i annan färg också säkert, men jag gillar silver. Jag har använt limpistol och vanlig silversprayfärg.Jubileumsmynt från 1939, plastspindla, misslyckade pysselförsök som samvetet inte vill kasta och fåfängan inte vill använda får här en plats. Små leksaker, trasiga glaskulor, nyckelringar och allt sånt där som ligger kvar längst ned i fyndlådorna blir här juveler. Och krukan passar jättebra i fönstret också.

Till nästa nivå - genom badrummet

2011-02-28T10:54:00.003+01:00

En smutsig dröm från i natt. Jag måste fly. Jag står i lerigt vatten och det finns massor av äckliga djur överallt. Jag måste bort, snabbt. Jag blir visad av en blond tjej att jag kan krypa ned i springan mellan badkaret och väggen för att komma genom golvet och bort från allt. Det är fruktansvärt smalt och jag vet inte hur jag ska klara det. Jag får panik och känner mig instängd. Jag är livrädd för att fastna mellan den påstådda friheten och äckelvärlden, och då sitta fast bakom ett badkar!
Men det går bra. Jag slinker genom. Jag kommer till nästa nivå, som också är ett badrum och jag måste åla genom trånga utrymmen mellan badkar och vägg och så småningom in i avloppet för att komma ut på andra sidan.
När jag väl kommer ut på andra sidan skiner solen. Men det är också det enda som är bra. Jag står med smutsigt vatten upp till midjan och känner mig vansinnigt smutsig. Jag blir ombedd att plocka upp en flaska från botten. Efter den här långa strapatsen skulle det vara gott med en öl. Och på botten ligger en brun, smutsig flaska. Men den går att tvätta av så att den blir alldeles ren och fin. Men när jag väl öppnar den så innehåller den bara vatten, visserligen rent vatten, men jag blir ändå besviken.

Jag har inte kommit fram till vad drömmen vill säga. Men det kan vara kvalfyllt att åla mellan olika lager av verklighet och medvetande. Och att jag blir besviken av vatten istället för öl... Men det visste jag ju redan innan...

Mitt sätt att välkomna våren

2011-02-26T20:47:00.003+01:00

Det var kanske inte så mycket för att få en smidig och strukturerad flytt i början på maj som vårlängtan som gjorde att jag efter månader av mentala förberedelser gick ned i källaren i förmiddags.
Nu var det dags att städa, röja och rensa. På riktigt. Dessutom hoppades jag att min tidiga vårstädning ska göra att våren känner sig lite mer välkommen...
Det är något jag vet att man ska göra med jämna mellanrum. Men precis som med tandtråd så går det väl si och så med det för min del. Och jag är en samlare av stora mått och sedan jag flyttade till Skåne för snart tio år sedan så har det blivit en hel del prylar. Grejer sugs till mig och fastnar... Lådorna har förökat sig och innehållet i dem har blivit alltmer diffust. Det har känts övermäktigt att ta tag i och jag har känt mig oförmögen att göra mig av med gammalt skräp, såväl mentalt som rent fysiskt. Det har hängt kvar.
Och det har tydligen krävts den här långa förberedelsetiden för att jag verkligen ska lyckas.
Fem timmar tog det, eller egentligen tio eftersom Jonas också jobbade... Men för mig fem timmars slängande, sorterande och packande i lådor och säckar till Myrorna.
Nu finns bara det jag verkligen vill ha kvar. Det är så klart fortfarande väldigt mycket. Men det är inget gammalt okänt som ligger och dammar.
Det var länge sedan jag kände mig så här rik och lyckad! För jag har verkligen lyckats göra mig av med de där urtvättade jeansen jag fick av en kompis 2004, trasiga koppar som inte går att laga trots tappra försök, avbrutna stearinljus från 2002, en knölig lackklänning som alltid varit för stor, en liten påse pommes friteskrydda och en tvål från tidigt nittital.
Jag behöver inte ha det så längre.
Det låter kanske enkelt, men för mig var det en pånyttfödelse då jag efter århundradets rensning kom upp i lägenheten och fick tända ljus och hälla upp ett glas rödvin.
Och jag kommer inte ha några problem att slänga flaskan i glasinsamlingen sen...

Vinteruggla

2011-02-25T18:17:00.001+01:00

Jag har gjort en vinteruggla. Den har också fått ett gäng vinterbollar att trängas med. De är gjorda i blå, vit, silver och genomskinlig/transparent cernitlera. Ugglan blev lite vintrig med sin kalla och bistra uppsyn och frusna uttryck.
Ugglan och pärlorna har jag sedan monterat ihop till ett armband med hjälp av några plastpärlor, dels grå med pärlemorskiftning och några som liknar diamant…

Förändring

2011-02-25T18:08:00.000+01:00

Meningen med min nystartade pysselbok är att allt, allt, allt ska få plats där. Det ska vara en ocensurerad ventil utan prestationskrav eller anspråk på att göra något vackert eller vettigt.
Här är en kladd.
Det är sorgligt att inse hur sällan jag som vuxen kravlöst kladdar med färg, ritar eller målar. Men det är det på god väg att bli ändring på.

Glittrande murgröna

2011-02-24T10:15:00.003+01:00

Här har jag penslat silverlerepasta på ett murgrönelöv. Sedan har jag bränt med en butangasgrännare tills lövet brann upp. Kvar blir mönster, skiftningar och illusionen av ett löv. Det är som en avgjutning kan man säga.
Jag gjorde också ett litet hänge så att jag kan använda lövet som halsband.
Det fick jag lära mig på kursen. Men nu är jag sugen på att pensla ben och andra organiska material för att försilvra dem. Det bygger på att orginalet förintas till förmån för den ädla kopian.
Men eftersom silverlera är lite dyrt så är jag en smula nervös för att prova med risk att det ska gå åt helvete.
Det är ingen som vet vid vilken temperatur ben/skelett brinner?

Hemma-alkemi

2011-02-24T10:08:00.004+01:00

Det här är ett av mina första försök i silverlera. För några veckor sedan gick jag en kurs i silverlera på Medborgarskolan. Det var ett bra sätt att prova på materialet som jag aldrig provat tidigare. Men jag vill gärna experimentera och lära mig själv efter hand.
Silverlera är nästan helt rent silver som man kan knåda, pensla och göra mycket olika saker med.

Efter att jag bränt silverleran så har jag klippt ut en liten bild och täckt över med ett lack.
Nu ska jag bara förverkliga ett par silveridéer här hemma...

Jag kan inte flyga, men har gjort egna vingar

2011-02-23T16:02:00.004+01:00

FN har utsett 2011 till Skogens år. Jag längtar efter mosslukt, skymt av hjortar och porlande bäckar.
Men jag har också gjort några smycken med skogstema, för att lindra längtan efter grönska.. Det här halsbandet med vingar och gröna pärlor är det första. Jag är ingen skalbagge, ingen fjäril, ingen fågel. Därför har jag inga vingar. Men jag vill gärna ha. Även om jag inte kan flyga med dem så har jag ändå gjort mina egna vingar.
Det ger en känsla som är behaglig att spara på.

För att göra det här bevingade halsbandet har jag använt:
Till vingarna:
Alldeles vanlig ståltråd som jag böjt med en liten tång.
Tvåkomponentsepoxi-harts som jag hällt över ståltrådsformen.
Smörpapper, för att rädda underlaget.

Sedan har det fått torka typ 12 timmar och sedan har jag slipat bort överflödig plast med en mirakelslip från något av de tidigare decennierna på 1900-talet. Men det går bra med valfri Dremel-kopia. Vidare har jag sandpapprat och putsat ytan till jag blev nöjd.
Därefter har jag monterat ihop halsbandet med svart kedja, silverkedja och ett gäng billiga glas- och plastpärlor.
Voilá!

Dröm

2011-02-22T17:24:00.001+01:00

Ett obehagligt äventyr... Jag och min familj sitter vid ett fint restaurangbord på en stor byggarbetsplats/parkering. Det är vit duk och väldigt flådigt. Vi väntar på att få in vår fina mat. Stämningen är stel och konstig. Alla är tysta. Det kommer in en kypare som noggrant häller upp exakt lika mycket Loranga i alla glas. Det blir lika mycket Loranga i alla glas och jag blir imponerad hur den gråhårige kyparen kan hälla så exakt lika mycket i alla fyra glas. Vi har inte beställt Loranga utan vin. Men ingen säger något. Vi sitter tysta.
Sedan får jag in en tallrik med potatis och hjortkött. Jag vet inte varför jag inte protesterar mot att jag får in hjortkött. Men jag låtsas som ingenting och äter en tugga av hjortköttet och hoppas att det ska hjälpa. Att det ska bli lugnt om jag gör det. Men är fortfarande tyst och stämningen är konstig.

Blodad hand

2011-02-21T15:28:00.002+01:00

Nu ska prestationsspöket dö och kreativiteten ska flöda. Den senaste tiden har känts ungefär så här. Som en vägg. Jag har sovit, sovit, sovit. All kraft har gått åt till jobb, tankar och till att inte vara kreativ. Det har inte varit något vidare, även om det varit nödvändigt. Men nu, med fullmånepigghet i kroppen så känner jag att det har vänt.
Muren är riven. Jag kan andas igen. Det är inte så att jag har brist på idéer. Men kraften och modet till att utföra dem tryter. Och så inbillar jag mig att allt jag gör måste resultera i ett mästerverk. Jag tycker att så fort jag sätter mig vid pysselbordet så måste något vackert produceras. Det är så klart ett klassiskt misstag. Det vet intellektet. Mina kreationer måste inte bli något, men det är svårt att komma ifrån det där.
Men jag tror att jag kommit fram till en medicin. Jag har upprättat en pysselbok som det kommer att komma smakprov ur senare. I pysselboken kan jag kladda, göra fula collage, skriva dikter, skriva odikter, rita, skissa... Och det behöver inte bli ett endaste dugg! Det är fritt från produktionskrav och meningen är bara att jag ska spåna, kladda och gå loss.
Det låter kanske enkelt. Men för mig är det inte det. För jag sitter där med trevande penseldrag och tycker att allt blir fult. Varje urklipp känns fel och stavelserna börjar stamma...
Men varför är fult så hemskt? Det gör inget om det blir fult. Det är värre att det inte blir någonting alls.
Nya tag...

Fasanfrossa

2011-02-21T12:39:00.000+01:00

Häromdagen var jag lite halvvilse och ute på en dammig skånsk landsväg. Jag oroade mig för klockan, dammet, bilen och mitt jobb. Mitt på ett fält, på båda sidor om vägen ser jag minst femton fasantuppar. De går mest runt och befinner sig läskigt nära vägen. Jag stannar och bara tittar på dem eftersom jag är ensam bilist på grusvägen. Fasanerna tittar på mig och sprätter runt.
Jag har aldrig sett så många fasaner på en och samma gång.
Det är lite lustigt, för häromveckan var jag också ute och körde på en ödslig landsväg och så ställer sig en fasan precis i vägkanten och bara stirrar på mig. Men sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Nu var det som att den här fasanflocken verkligen ville få mig att förstå något.
Kanske något enligt Solöga. Jag vet inte.

Fasanen enligt Solöga:
Ta din kunskap på allvar och använd dig av den. Praktisera din visdom. Din gåva är att vara medveten om din egen visdom.
Fasanen sade: Jag och visdomen är ett. Jag praktiserar min visdom för att överleva. Här gäller det för dig att kliva ur rädslorna.
Till exempel rädslan att inte ha något att komma med, att inte vara värd något eller att inte kunna bidra med något. Just du har något speciellt. Inse det.

Skål

2011-02-18T13:42:00.000+01:00

Grattis Östersund, som nu äntligen kan dricka kranvattnet utan att riskera tråkiga tarmåkommor. Parasiten cryptosporidium har nu släppt två och en halv månads grepp om kranarna i stan.

En elak clown i ett blött tält

2011-02-16T18:12:00.002+01:00

En dröm som jag hoppas var en engångsföreteelse.
Jag klättrar uppför i en brant och en stenig bäck. Det forsar vatten och jag måste uppåt snabbt. Längs mina fötter springer snabba fåglar, som stora storspovar. De är väldigt irriterande. Stora, grå stenar i bäcken är också i vägen. Jag vet inte varför jag klättrar i vattnet. På sidan av bäcken sitter en gammal kompis och hennes fru i grönskan och tar det lugnt. De säger åt mig vad jag ska göra. Jag måste ned i en sjö och in i ett tält. Jag vill inte, men känner att jag måste. De har redan varit där.
Jag klättrar ned igen från bäcken och ställer mig i sjön med vatten till midjan. Jag går fram till ett cirkustält som står mitt i sjön. Tältet är rödlila och väggarna är av tung, blöt plast. Jag måste in i tältet och fråga en clown någonting, men jag uppfattar inte riktigt vad. Jag är rädd att för att drunkna då jag lyfter på tältduken för att ta mig in till clownen i tältets mitt. Det är fler dukar, fyra stycken och de är tunga och äckliga. Clownen där inne pratar bara rappakalja och jag förstår ingenting. Jag blir väldigt frustrerad för jag vet att jag måste förstå något inne i tältet. Han snurrar häftigt och det blir vågor och det brusar. Jag är rädd för att drunkna. Hela miljön är väldigt riskabel och jag vill mest bara komma undan allting.

Jag var trött i benen då jag vaknade. Vattnet tror jag handlar om det undermedvetna och rädslan för att drunkna kanske oro för vilka tankar sig som gömmer sig under ytan.
Och att klättra... Det är kanske den där motvinden i livet som nu är på väg att vända mot en omvälvande orkan i medvind.

Prinsessa på heltid

2011-02-16T18:04:00.000+01:00

Ibland går saker så snabbt att jag inte hinner tänka. Som i morse. Helt plötsligt sitter jag där hos den nya hyresvärden och skriver kontrakt på en fyra. På min drömlägenhet! Ett palats på 102 kvadratmeter. Jag kommer att få en egen grotta. Och det kommer att kosta mig obetydligt mer i månaden jämfört med vad jag nu betalar. Det är helt obeskrivligt bra det som händer just nu.

Kaffe och ett elakt litet troll

2011-02-14T17:41:00.002+01:00

Hårt arbete. Det är mycket av den varan just nu. Och då är det inte bara hårt arbete som kräver kaffe.
Utan hårt arbete för att närma mig mina mål. Och mina mål handlar om mer än överlevnad. Jag vill mer än att bara jobba, äta, sova och till synes leva.
Jag vill leva på riktigt. Jag vill känna att jag hinner känna efter. Och det är ett hårt arbete. Det är svårt att tycka att det är okej att skamlöst sträcka ut sig på soffan och vara alldeles onödig. Det är svårt att göra det utan dåligt samvete. Det finns alltid ett surt litet troll där på axeln som tycker att jag borde diska mer, producera mer, se vettiga filmer och vara duktig. Men att bara vara och att låta kropp och hjärna vila är en kamp. Det är ett hårt, mycket hårt arbete med det där lilla elaka trollet.
Men jag ger inte upp. Jag fortsätter att bråka, för jag vill inte ha dåligt samvete för att jag finns och vill leva.

Vår

2011-02-14T14:36:00.002+01:00

Det börjar grönska lite nu. Kanske inte utomhus direkt, men där i bakgrunden så börjar det lätta lite. Jag känner det. Det är trevande och kylan sitter i. De där sega morgnarna är kvar och det där allmänna motståndet finns där. Men jag känner att det är en spricka på gång.
Det är bara att andas och njuta. Och att fortsätta längta.

Fyra rum och ett kök

2011-02-14T13:29:00.003+01:00

Det finns murkna måndagar och vidriga veckor som börjat sämre än vad den här har gjort.
Jag och Jonas har under ganska lång tid trängts i en tvårumslägenhet utan plats för själen att sväva fritt. Visserligen har det inte varit hemskt, men nu ska det bli bättre.
Den första maj flyttar vi till en fyra! Den ligger två kvarter bort och det är högt i tak.
Jag kommer att ha en alldeles egen ateljè där jag ska skapa. Rummet ska vara rött.
Jag är otroligt tacksam. Affirmationer, böner, önskningar och förhoppningar har lönat sig.
Hurra.

Just nu gillar jag

2011-01-31T16:58:00.002+01:00

Caracrass
Tom Deadstuff Oddities Savagemuse

Ett experiment

2011-01-31T16:37:00.000+01:00

Som ett av flera steg i mitt projekt att krypa innanför min egen hud och göra ett djuphavsdyk i mitt undermedvetna så försöker jag att komma ihåg mina drömmar. Jag försöker använda dem och jag letar symboler och tendenser. Då jag kommer ihåg skriver jag ned dem. Det har fungerat ganska bra. Under det år som jag skrivit ned mina drömmar så har jag märkt hur de utvecklats. Jag ser klarare färger, starkare känslor, jag hör ljud; ibland till och med låtar och melodier. Det dyker allt oftare upp färger och former som jag kan använda mig av i min vakna kreativitet. Visst blir även mardrömmarna intensivare och blodsplatter och spyor tydligare. Men medicin kan vara besk…
Ämnen som jag behöver behandla mentalt syns tydligare. Jag funderar mycket på mina drömmar under dagarna. Men nu tänker jag att jag tar det ett steg till. Drömmarna får lämna skrivboken. De får lämna terapirummet och istället belysas av offentligheten här i min blogg. Kanske för att ytterligare bevisa för mitt undermedvetna att jag tar drömsymbolerna på allvar. Och för att det kan vara enklare att se på mig själv med yttre ögon.
Jag provar.

I natt:
Jag är tillsammans med hela min familj på semester. Allt är rörigt och vi måste resa iväg. Men jag vill inte. Jag har fått, eller håller på att få en ny vän. Det är en enormt stor tiger. Jag är rädd för den, eftersom jag vet att det är en farlig tiger. Men jag kan inte låta bli att vara i närheten av den.
Den är så mjuk och underbar, så fin. På något sätt lyckas jag bli vän med tigern. I sin mjuka päls i pannan har den ett spiralmönster som består av prickar i dess päls. Det är otroligt vackert och jag ger tigern en puss i pannan.

Rosa kaos

2011-01-31T12:34:00.004+01:00

Vad gör man av alla de där små prylarna som bara ligger och skräpar hemma? Trasiga nyckelringar, udda pärlor, spelpjäser och trasiga smycken allierar sig i högar. Men jag har gjort ett system med högar med små prylar i olika färger. Den rosa högen blev stor först och av alla små onödiga prylar som var och en för sig känns lite halvtråkig så monterade jag ett rosa kaosarmband. Det blev mycket roligare. Tricket är att ha en grov kedja och att sätta fast så många prylar som möjligt så att det myllrar, skramlar och tar massor av plats.
Min plan är att det ska komma fler kaosarmband. Grönt, gult, blått, lila, vitt, svart, rött, orange.
Det bästa är att de här armbanden växer fram under ganska lång tid. Trasiga prylar, loppisfynd och saker från marken kommer sällan till mig på en gång, utan det krävs tålamod. Och jag gillar att det får ligga till sig. Innan såg jag nog mer den där viloperioden för prylar som ett nederlag, som brist på fantasi och beslutsamhet. Men jag tycker att det går lättare att se att det handlar om en process och att känna efter långsamt. Och att våga ta även rosa plasthästars position på en silverkedja på allvar. För att för mig spelar det faktiskt roll.

En uggla runt halsen

2011-01-28T16:53:00.001+01:00

Det här ugglehalsbandet har jag filat på i flera månader. Jag vet inte varför det inte har velat bli klart. Kanske har det handlat om självtvivel och att jag tycker att allt jag gör blir fult, tråkigt eller inte unikt. Kanske har det bara krävt lite tid och jag har erbjudit det. Delarna har legat på pysselbordet, trevat och letat efter varandra. Men nu tror jag att de har hittat hem och samlats i det här halsbandet.Ugglan är gjord av flera olika nyanser av brun cernitlera och två röda glaspärlor. Sedan är det några plastpärlor, glaspärlor och olika tjocka kedjor som utgör innehållet i det här långdragna projektet.

Sten och ben

2011-01-28T16:19:00.001+01:00

Stora pärlor av ben, stenpärlor och små genomskinliga stenpärlor bildar efter min framfart ett armband. Den där benvitgula färgen är underbar till alla tänkbara svarta kläder.Och stort är bra.
Jag har kommit på hur härligt det är med stora, för stora och alldeles för stora smycken. Det är en lyxig uppmärksamhetsgrej och på något fånigt sätt också ett sätt att våga ta plats, att våga synas och att inte skämmas för att vilja vara fin.