Dröm om kamel...

Jag är arrangör på någon slags otydlig och obehaglig tävling för unga tjejer. Jag tycker att det jag gör är fel, men samtidigt otroligt viktigt.

Vet inte riktigt vad det är förutom att det är ett mörkt rum som är liksom tjockt på något sätt. Som en akvarieaffär med tunga sammetsdraperier…

Jag måste gå iväg och fixa något. Men när jag kommer ut så upptäcker jag att det är fruktansvärt lerigt och jag har fina väldigt högklackade skor på mig. Jag sjunker ned i leran och de fina skorna blir alldeles smutsiga. Jag blir arg och inser att jag snabbt måste få fatt i min kamel så att jag inte blir så smutsig om fötterna! Och jag vet inte var jag har ställt den…

Ett mentalt lavemang

Det står på internet att bikram yoga är en mentalt och fysiskt utmanande form av yoga.

Och att upplevelserna av yogan speglar din nuvarande kondition.

Jag ville spy, dö och svimma på mitt första pass.

Efter att den första lyckobubblan lagt sig så tänkte jag att jag var otränad, svag, dålig och värdelös.

Men så är det kanske inte.

Sedan läste jag den där texten igen.

Och så gick det några dagar av pratande med träd, helande och stillsamma andetag.

Jag tänker till och insikten sköljer över mig.

Det är kanske inte bara fysiska utmaningar som får mig att vilja spy. Det är också de mentala.

Man ska göra så mycket man orkar här i livet heter det. Jag har inte förstått att det finns något som heter att man inte orkar mentalt. Så mycket man orkar har i min värld endast varit begränsad till det fysiska.Blodsmak, svett, total utmattning, fysiska symptom.

Men så är det faktiskt inte.
Det kan bli jobbigt mentalt också. Och då måste man stanna upp. Sätta sig ned. Bara stirra, glo och titta. Hämta den psykiska andan.

Ljuset i tunneln

På rätt spår

Den här våren måste vara den märkligaste i mitt liv. Det är så mycket vår!
Jag hittar fågelbon på gården, ser maskrosorna på trottoaren växa sig större för varje dag. Det är som att löven verkar slå ut mer i år. Vårlukten är starkare, solen tydligare.

Även om ett par stadsduvor massakrerat min balkonglåda och slaktat så väl pelargoner som ringblommor och jättevallmo...

Det är som en stor vårstorm där all min gamla slitna värdelöshet är på väg att blåsas ut. Men samtidigt, mitt i allt stenhårt arbete med att göra upp med prestationsångestmonster och obeskrivliga fasor i skallen så blir de extra tydliga nu. Därför är det en orkan. Jag ser lugn ut på ytan, men det är mycket som rör sig under huden.
Men jag ser ljuset i tunneln. Jag gör faktiskt det. Även om det inte är så starkt som på bilden. Ännu.

Balans och tacksamhet

Just nu känns det som att jag går på lina. Livet är en balansgång. Jag försöker att inte jobba tills jag får blodsmak i munnen utan att hinna med att andas och leva däremellan. Att hinna virka amplar och läsa böcker. Att hinna se ljuset och det gröna i alla nya, pigga blad.

Jag försöker också att inte bli svettig. Efter ett års kampanj mot hyresvärden så har de nu äntligen börjat renovera det supersnuskiga badrummet. Det känns som en lättnad, men också som ett kaos innan ordning kan råda. För nu finns fint damm, kakel och papp i hela lägenheten. Och någon dusch har vi inte.
Det är egentligen bara bra att inse hur tacksam jag behöver vara för att jag i vanliga fall har tillgång till dusch varje dag. Inte för att jag duschar varje dag, men jag har möjligheten. Och nu irriterar jag mig på att strumporna blir smutsiga av det finkorniga betongdammet i hallen. Istället borde jag vara tacksam för att jag bara kommer att ha det så i två veckor och inte ett helt liv.

Messer Chups

Messer Chups i Köpenhamn.

 Ryska Messer Chups spelade på Loppen i torsdags. Jag var där. Det var en alldeles utmärkt spelning.
Något som ständigt gör mig förundrad är vad som händer i Köpenhamn efter midnatt. Varje gång jag ska åka hem efter ett evenemang så sträcker Köpenhamn ut sina tentakler och håller mig kvar. Det handlar inte om barer som frestar med öl och sen dekadens.
Nej, det är alltid något vägarbete på tunnelbanan, försenade tåg, gator som luras och jag går fel. Den här gången var det något banarbete... För hur jag än gör så kommer jag alltid hem flera timmar senare än planerat. Det måste vara något mystiskt med den danska tiden.

 Men det gjorde inte så mycket för det var en lyckad spelning i alla fall.

Till det vilda

Just nu jobbar jag med att tämja den här varelsen. Eller rättare sagt att försöka förvilda den. Och acklimatisera min kreativa sida tillbaka till den vilda världen.

Men att få ett vilt djur att överleva i det fria efter lång tid i fångenskap är inte lätt. Det kräver noggrant arbete och förberedelser.
Men jag har sett horisonten, luktat på luften av frihet. Och har man bara gjort det så finns det massor av hopp inför framtiden.

Än så länge hittar jag fortfarande mig själv titt som tätt vankandes av och an i arbetets och tvivlets dystra korridorer.
Snart ska hon släppas ut. Fritt på grönbete.

Arbetar med de här personerna

Sätt dig, sätt lök

I alla tomma havremjölksförpackningar, aloe vera-juice-dunkar och annat som jag kommer över sitter det nu lök. Amplar virkas för glatta livet och jag vill att det växer.
Jag älskar att det växer. Börjar om, börjar på nytt. Och att jag får vara en del av det.
Tänk att jag får vara en del av sättlök! Det skänker hopp och tröst.

Vad är det jag svettas ut?

I fredags provade jag bikram yoga. Svettiga, svettiga nittio minuter i rörelse och i stillhet. Det tog inte mycket mer än fem minuter innan svimningskänslorna började bli jobbiga. Svetten rann, droppade och sprutade. Huvudvärk, illamående. Rörelse efter rörelse. Lätta, obehagliga, nyttiga och svåra.

Ska jag måsta kräkas i grupp?
Eller räcker det med att jag bara svimmar?

Sådana frågor hann smyga runt i tankebanorna mellan de olika poserna.
Efteråt hade jag huvudvärk, men hade blivit tio centimeter längre. Och jag hade flyttat in i en bubbla av total lycka. Jag klarade det ju. Jag överlevde. Dog inte och spydde inte ens inför trettio personer.

En lycka som skulle visa sig inte vara långvarig.
Helgen har spenderats gråtandes, funderandes, promenerandes och mediterandes. Och jag är bara så fruktansvärt ledsen.
Det händer massor av saker. Jag har varit på mitt andra, minst lika svettiga, men inte lika svimmiga pass. Funderingar som måste upp till ytan. Troll som måste ut i ljuset. Jag tror att det här är en del av en exorcism, en utdrivning av sådant jag inte längre behöver i mitt liv. Det är prestationsångest, värdelöshet och andra känslor som svettas ut, mediteras på och snart hoppas jag att jag kan känna mig pånyttfödd. Men just nu gör det bara ohyggligt ont.

Krossat porslin och förbjudna drömmar

Här har ett gammalt kaffefat från loppis fått sätta livet till. Men som tur är så tror jag på tingens reinkarnation. Jag har krossat det med hammare, slipat med två olika diamantslipar eftersom det är det enda som biter på porslin. Därefter har jag limmat på ett litet hänge och toppat hela härligheten med vit spets och ett satinband.

I en designmoralisk dispyt med mig själv måste jag, inte utan motstånd erkänna att jag är otroligt svag för shabby chic-stilen. Det är ju så härligt med vita spetsar, trasiga gamla saker, blommor och romantiska budskap.

Och det här är mitt bidrag. Det må strida mot allt vad god smak heter att hänfalla till shabby chic med sina orgier i vitt gullegull, dyrt skrot-vurmande och jävla carpe diem till höger och vänster. Så långt har jag inte gått ännu utan nöjer mig med att plocka russinen ur kakan. Och då är det frosseri i porslin och vit spets som gäller.

Portlandia

Smågodis, smarta telefoner, facebook eller nagelbitning. Inget av detta hör till mina laster. Men något jag inte kan låta bli är tv-serier. Sträckse och flyta in i.

Och just nu när The Walking dead, Game of thrones, True blood och The big band theory har uppehåll så känns det svårt. Jag har tittat på klipp med papegojor på YouTube. Jag har klippt ut gamar i plast. Jag har läst böcker. Men nu har jag hittat serien som har både självdistans, humor och gör att jag känner mig pinsamt träffad. Portlandia är sjukt kul. Och jag är ljuvligt fast efter bara några avsnitt.

Fysik

Jag är i smyg ganska förtjust i utmaningar av olika slag. Gärna i fysisk form. Därför har jag provat massor av olika saker för att liksom känna kroppen, uppleva någonting. Till exempel att hänga i krokar, springa halvmaraton, (att banta hejdlöst), läsa till sjukgymnast, utbilda mig till klassisk massör, träna kickboxning tills jag kräks, tatuera mig, pierca mig och så vidare.

På senare tid har det objektivt sett varit fråga om lite snällare experiment. Men jag har gjort det som jag upplevt som kanske det allra läskigaste av allt hittills: att våga stå framför en spegel och dansa orientalisk dans. Eller i alla fall försöka.

Att röra på höfter, mage, ben och armar i en grupp tillsammans med andra människor. I ett öppet rum där alla kan se mig. Där alla kan se mig göra fel. Där finns ingen coolhet att gömma sig bakom, ingen yta, ingenstans att fly, inget att slå, ingen fiende.
Där finns ingen folkmassa i löparskor att gömma sig bakom. Det finns inget rep att dra upp mig i. Det finns bara jag och mina kalvlika, Bambi på inlines-rörelser, mina tappra försök att hitta rörelserna...
Framför spegeln, i rummet, i min kropp blir jag sårbar, synlig och måste ta mig själv på allvar. Det är verkligen en utmaning. Och det är verkligen roligt. Jag är inget taktfast dansproffs och kommer heller aldrig att bli. Men det spelar ingen roll. Det har varit den största utmaningen hittills och ett sätt att hitta in i en egen värld. Där det är jag och kroppen sätter gränser och ingenting utanför.

Nu när jag har vågat prova på det så är det dags för nästa grej.
Imorgon har jag bokat in mig på mitt livs första bikram yoga-pass. 90 minuter yoga i 40-gradig värme.
Jag är fruktansvärt nervös.

Fötterna måste inte nudda vid marken

Fritt springande i solnedgången. Så här ser det inte riktigt ut utomhus just nu, men det gjorde det kring årsskiftet. Det är min kära syster som fångat mig på bild.
Jag tycker att man ska sträva efter att alltid göra det som man innerst inne vill. Det är inte så lätt, särskilt inte att höra vad den där innest-inne-rösten säger att den vill.
Men en sak som gör det lättare är när fötterna lämnar marken, tiden löses upp och tankarna får flyta iväg fritt.
Jag jobbar på det just nu.

Porslinsmålning

Mer pyssel har det blivit. Jag har använt vanliga "porslinsstenar" som jag antar syftar till någon typ av dekoration. Med lite porslinsfärg blir de hur härliga som helst.
Med ett litet hänge och ett snöre kan man ha dem som halsband.

Mer av tivolikyrkogården

Tivolipromenad

Six Flags

Min trettioårsdag firades på ett övergivet tivoli. Det var ju ett tag sedan nu, 26 januari. Det var jag, Jonas och massor av grodor, kraxande fåglar, stekande sol och döda karuseller.

Det var bara att ta buss från centrum av New Orleans till Six Flags.
Det kostade typ tjugo spänn och bussen stannade precis utanför. Det är en myt om att man måste köra bil överallt i staterna!
Nöjesparken blev dränkt i orkanen Katrina i augusti 2005 och sedan dess har det mest klottrats, förstörts och för all del fotograferats på Six Flags. Meningen är att den ska restaureras, men det verkar inte prioriterat så det har inte gjorts mycket där. Det gick också rykten om att parken inte skulle finnas kvar, så jag var lite nervös...
Busschauffören körde som en galning och frågade oss flera gånger var vi skulle kliva av. Hon meddelade oss med besvikelse i rösten att Six Flags fortfarande var stängt efter Katrina. Vi försäkrade att vi visste det och trots allt ville kliva av vid det döda tivolit.
Det var inte utan rädsla, adrenalin och dödsångest som jag sprang mig svettig längs berg-och-dal-banor, tekoppar och spöktåg. Tivolit var enormt och det fanns inte en människa i sikte. Om någon skulle varit sugen på skaffa rekvisita till en zombiefilm, stjäla en ny kamera eller bara skjuta prick så skulle det kunna dröja veckor innan någon skulle hitta ens lik.
Men vi hade bara sällskap av grodor och i all sin otäckhet så var det ljuvligt.

Det här är de allra första byggnaderna som jag såg när jag kom in...

Minnen från en semester

Nu är det visserligen ett tag sedan jag var i New Orleans, men det tycker inte jag spelar någon roll.
Bilderna vill ut på bloggen. Så här kommer de, lite efter som.
Filminspelning av någon Hollywoodfilm.