Dagarna passerar i något som närmar sig ljusets hastighet. Och nattetid färdas jag garanterat ännu snabbare än ljuset. Timmarna, dagarna susar förbi så snabbt att jag blir torr i ögonen av vinddraget.
Jag hade naiva förhoppningar på en period då min huden upplevde någon slags balans. Mellan finnar och rynkor. Nu är det mer som att de sämsta av två världar ser vad de kan göra av situationen.
Dagarna spenderas i kulvertar och på avdelningen. Utan solljus och i bländvita kläder utan passform. Muskelinnervationsträning, rörelseanalyser, medlidande och uppmuntran av livströtta varelser utan glimt i ögat och de som har för bråttom för att vara sjuka och förlora timmar av livet på ett sjukhus med ett brutet ben.
Och där emellan försöker jag hinna lära mig spela the Cure på bas. För tjugo år sedan kunde jag noter och det smärtar mig att jag inte minns en enda. Det går iallafall, vilket är glädjande. Min bristande musikalitet är bara en smärre del av hindret.
Det är tröttheten som är värst.
Det måste vara bedövningsmedel i luften.
Eller sömntabletter i landstingets kaffe.
1 dag sedan